På hästryggen i Mongoliet
Egentligen reser Marianne Ahrne, författare och regissör, som nu arbetar med en ny roman, aldrig på semester. Hon reser när hon jobbar. Resandet hör samman med skrivandet och fotograferandet och, ofta, förberedelserna till en ny film.
I höstas skulle hon skriva ett kapitel i reseantologin "13 resor värre" där lika många författare ombetts berätta om sina s k "bad trips". Marianne hade inget på lager. Med hjälp av gotlänningen Jan Wigstén, som har resebyrå i Mongoliet, gav hon sig därför iväg till den mongoliska stäppen ett par veckor.
Resan blev en av de vackraste jag hittills varit med om.
Normalfamilj
- I Mongoliet bodde jag i en jurta hos en nomadfamilj där far och son är berömda hästtränare. Det var som att resa till något vi sedan länge förlorat, men bär inom oss som en uråldrig längtan.
- Här på stäppen går hästar och boskap ute hela vintern i 40-gradig kyla. Det var visserligen inte fullt så kallt den septembermorgon jag vaknade av att dörren till jurtan blåst upp och elden slocknat, men jag kunde ändå inte förmå mig att lämna min himalayasovsäck för snöstormen där ute och hämta mer kodynga till elden.
Kodyngan värmde
- Då kom Ganbolds syster Nirgo tassande i stora, mjuka stövlar med en hel korg torkad kodynga och en livgivande värme spred sig snart i jurtan. Jag följde henne sedan ut i stormen, med dubbla tröjor och oljerock, och prövade kons
ten att mjölka ett sto.
- Ganbold och jag red fem, sex timmar om dagen, ofta i strålande sol, och besökte släktingar i avlägsna yurtor där det bjöds på airag (jäst stomjölk) eller mjölkte med salt och smör.
Drev hem hästflock
- Vid solnedgången den här speciella dagen skulle vi återvända hemåt och fann en del av hästflocken, omkring 50 djur, som irrat långt bort från lägret. Med Ganbold på ena sidan, mig på den andra och hundarna i följe dundrade vi fram. Vi drev hästarna framför oss kilometer efter kilometer över gräs, i galopp. Det var dånande hovar, flygande manar, frihet och sång.
- Ja, sång, säger Marianne Ahrne, Ganbold sjöng stående spikrak i sadeln med tyglarna i vänster hand och piskan i den högra. Det var för denna stund jag kommit. För denna galopp över stäppen hade jag rest så många mil, för denna stund av glädje hade jag frusit mig genom natten.
tillbaka