Bakgrund

Denna uppsats ingår som obligatoriskt moment i delkursen Internationell Politik, där jag inriktat mig på de japansk-amerikanska relationerna angående vissa säkerhetspolitiska frågor. Det bakgrundsmaterial jag huvudsakligen använt är egna anteckningar inhämtade från kursen Japankunskap 5poäng, given hösttermin 1993 vid Linköpings universitet, kursansvarig Anders Törnvall. Citeringar från nämnda säkerhetspolitiska avtal är hämtade från Japans Postwar Defence Policy 1947 - 1968 av Martin E. Weinstein, (1971), Columbia University Press, New York. Itexten förekommer även hänvisningar till boken Internationell politik av Christer Jönsson, Ole Elgström, Magnus Jerneck, (1992), Studentlitteratur, Lund.

Syfte

Uppsatsen kommer beskriva och belysa intressanta beröringspunkter över de båda parternas motiv rådande vid de säkerhetspolitiska avtalen mellan Japan och U.S of A, från 1952 - 54 och 1960, den senare fortfarande till dags dato gällande. Japans ambivalenta roll angående sin egen försvarsmakt och dess status är även av intresse att belysas.

Inledning

"Yesterday, december 7th 1941, a date which will live in infamy, the United States of America was suddenly and deliberately attacked ..."

(Franklin D. Roosevelt i radiotal till nationen)

"The world will note that the first atomic bomb was dropped on Hiroshima...

We shall continue to use it until we completely destroy Japans power to make war."

 

(president Harry S Truman)
[Audiomaterial, Steen Gjerulff, The Rising Sun, Harlekin Music Aps, 1985]

Ovan citat får stå som uttryck för de japansk-amerikanska relationerna under WW II (World War Two), och som bakgrund till frågan om USA.s motiv att ingå bilaterala säkerhetsavtal med den då till synes verkliga fienden - Japan.

Den 9 augusti hade ytterligare en atombomb fällts, denna gång över Nagasaki. Detta, i kombination med den ryska offensiven i Manchuriet och mineringen av de japanska farvattnen, övertygade till slut den japanska ledningen att man hade förlorat.

De amerikanska motiven

Efter den av kejsaren Hirohito deklarerade kapitulationen den 15 augusti 1945, blev Japan formellt ockuperad av de allierade, men den reella makten över Japan var i amerikanska händer. Dessa händer stod under befälhavare Douglas MacArthur´s försorg, där han och ockupationsstaben var övertygade att det var den japanska militären och dess antidemokratiska anblick som var ansvarig för japans aggressiva turer före och under WW II. Lösningen var upprättande av grundstomme till ett fritt, demokratiskt samhälle efter amerikansk modell. Resultatet blev den "nya konstitutionen", även kallad "den påtvingade konstitutionen", vilken gjorde offentlig debut 6 mars 1946.

Den nya konstitutionen statuerade en regering fullt ansvarig inför DIET, folkförsamlingen, vars medlemmar valdes av alla vuxna. Konstitutionen avvisade även för alltid uppburandet av japanska militära krafter. Den berömda artikeln 9 innehåller till exempel följande fraser:

"..war and the threat or use of force are forever renounced as a means of settling disputes with other nations. The maintenance of land, sea and air forces , as well as other war potential, will never be authorized. The right of belligerency of the State will not be recognized."

Motiven att förändra Japan efter amerikansk modell visade sig effektfulla men alltför kortlivade. I slutet av 1940-talet började USA se på omvärlden genom påverkan av det kalla krigets inledande skeden. Kommunistskräcken började florera, åskådligt personifierade av J.Edgar Hoover samt Harry S. Truman och då den så kallade Truman-doktrinen, där målet var att isolera kommunismen till de geografiska områden redan kontrollerade av kommunistiskt styrelseskick. Det låg därför i amerikanskt intresse att sätta Asiens Pacific-område "under observation".

Ockupationen av Japan slutade formellt i och med signerandet av Peace Treaty och separat Security Treaty med USA, i San Fransisco 8 september 1951. Security Treaty säkerställde närvaro av amerikanska styrkor stationerade på Japan, och där framförallt Artikel I klart uttrycker att målet med avtalet var att säkra fred och säkerhet i Pacificområdet, samt säkra de inrikesproblem som kan uppstå inom nationen.

"..., including assistance given at the express request of the Japanese Government to put down large-scale internal riots and disturbances in Japan, caused through instigation or intervention by an outside Power or Powers.". (artikel I, Security Treaty, 1951)

Det sista tillägget här visar otvivelaktligen den oro både Japan och framförallt USA kände inför en revolutionär omstörtning med kommunistiska förtecken. Den kulturella kusinen Kina hade antagit kommunismen och tillsammans med problemen i Korea i början av 1950-talet, så såg man icke önskvärda scenarion framför sig. Som förtydligande kan vi alltså tillstå att den amerikanska viljan att fortlöpande ha ett gemensamt säkerhetsavtal med Japan under 50- och även 60-talet i och med avtalets förtlöpnig och ett nytt avtal, här benämnt Treaty of Mutual Cooperation and Security (TOMCOS), byggde troligen på den växande rivaliteten mellan kommunismens frontlöpare USSR och opponenten USA.

Motiv ännu en gång

Det kan i vetgirighetens namn vara intressant att vidare spekulera över andra motiv våra amerikanska vänner kunde tänkas hava. Att jag statuerar begreppet "spekulera" här, skall inte tolkas som motsats till analysbegreppet med dess höga värdestatus inom humanoria. Analys/spekulation respektive objektivitet/subjektivitet äro trots deras till synes dikotomiska uppställning flytande begrepp, med närmast cirkulära definitioner. Därför drar jag mig inte för användandet av spekulation, vari det ofta påvisas samband som kan falla bort i kraven på¨objektivitet i strikt analytisk anda. Det ligger även i studie av politik, och framförallt i världspolitik, att multikausala förklaringar är att föredra eftersom politik där präglas mer av komplexa samband. Tänkbara förklaringsfaktorer samverkar på ett svåröverskådligt vis (jmf Jönsson/Elgström/Jerneck, s206). Alltså:

Maktkontroll över den fiende som slagit upp så djupa sår i den amerikanska själen i och med våldtäkten av Pearl Harbour och de japanska styrkornas uppträde i Stilla Havskriget;

- möjligt men icke troligt. Den finansiella och militära bördan som skulle krävas att uppbära ett sådant irrationellt och emotionellt motiv, hade troligen ej passerat Kongressens lins.

Ansvarskänslor för A-bombens konsekvenser:

- De effekter orsakade av Enola Gay`s last var ännu in på 50-talet ej fullt klarlagda, där kärnvapen ansågs som kraftiga konventionella bomber. Tilläggas bör att konsekvenserna fortfarande är problematiska att till fullo klarläggas.

Kärnvapen blev istället ett effektivt maktmedel (teoretiskt), att ställas mot andra nationer, kärnvapenbärande eller ej, i syfte att avskräcka aggression av främmande makt mot USA eller de områden under USA´s beskydd. I och med Sovjetunionens kärnvapeninnehav, tack vare en mycket framgångsrik razvedska (underrättelseverksamhet), och Kinas närhet, så sattes Japan under USA´s "nuclear umbrella".

Viss markering för förståelse för förödelsen vid Hiroshima och Nagasaki kan emellertid skönjas genom USA´s godtagande att betrakta japanskt territorium som kärnvapenfri zon, där det var förbjudet för USA eller annan makt att på japansk mark uppbära kärnvapenbestyckade stridskrafter.

Markering av USA´s ledande roll:

- Efter WW II stod USA som segrande part i ett krig de inte ansett vara deras sak förrän den diaboliska attacken på Pearl Harbour och moderlandet Englands allt svårare situation satt det i annan dager. En intakt infrastruktur och fungerande industri och därav stark ekonomi i motsats till de europeiska staternas situation, satte USA i en sits med ett flertal handlingsalternativ på hand.

Till synes blev utfallet att sätta sig som finasiell långivare/bidragsgivare till de behövande tagarna, med reservation för Truman-doktrinens påverkan på den amerikanska viljan att även hjälpa den sovjetiska federationen. Med en nyvunnen ledande roll såväl ekonomiskt som kulturellt och socialt, och med bildandet av FN där USA varit initiativtagare, samt en identifierad fiende (kommunismen) mot den västliga världens värderingar, så kan det tänkas att det låg i USA´s intresse att visa världen det amerikanska systemets tillämplighet. Men att tillskriva detta som vedertaget och viktigt motiv från amerikansk sida är nog svårt att kunna bevisa, men ändock får det tillskrivas en intressant aspekt.

För att kort summera de amerikanska motiven vill jag framhäva det jag först framlade;

att säkrandet av att stänga inne kommunismen och tillägga att tillsammans med det strategiska geografiska läget som Japan utgör - vilket möjliggör en effektiv observatörsplats för USA tillika styrkemarkering gentemot USSR (jmf Jönsson, s71)- , var det huvudsakliga motivet från amerikansk sida att omvandla ockupationsförhållandet till utarbetandet av säkerhetspolitiskt samarbete med "den nya staten" Japan. Vidare, vilket inte bör undanhållas, så tillkom avtalen i kölvattnen av det nyskapade FN, där uppgiften att bevara fred och säkerhet i känsliga områden tilldelades de segrande "fredsälskande" parterna från WW II.

De japanska motiven

Ockupationens slut 1952 innebar en ny era för det förut så starka kejsardömet. Under perioden 1952 - 54 genomfördes direktiv som hade utmynnats ur de säkerhetspolitiska avtalen, där Japan anmodades att ta ett större ansvar att förhindra hot mot säkerheten uppkomna inom landets gränser, samt rätten till ett visst territoriellt självförsvar mot yttre hot. Premiärminister Yoshida omorganiserade den nationella polisreserven till ett slags polisiära land- och kustbevakningsstyrkor. De kom snart omorganiseras igen till Self Defence Forces SDF, bestående av framförallt marin och flygenheter, men märk väl satta under civil ledning för att understryka att de endast var avsedda i självförsvarssyfte.

-Räckte inte dessa styrkor då för den territoriella säkerheten? Var inte USA´s närvaro då överflödig?

-Varför upprätthålla avtalen från 1952 - 54, samt förnya säkerhetsavtalen i och med det förut omnämnda TOMCOS, 1960?

Ifråga om säkerhetsmål eftersträvar en stat att överleva som enhet och värna om sin autonomi, och detta kräver viss frihet från hot, vilket vi här likställer som säkerhet (jmf Jönsson, s74, s77). Den japanska nationen befann sig i en prekär situation efter WW II, där landet var fysikt och mentalt slaget i spillror. Nationen var närmast statslös utan en central japansk ledning och hennes grannar i Pacific-området var inte av den såtaste vänskapliga karaktären. Speciellt förhållandet till Sovjetunionen var av känslig art och även då oro för kommunismens revolutionära anlete, vilket kunde hota den inre säkerheten i ett redan instabil stat Den amerikanska närvaron under ockupationstiden möjliggjorde trygghet mot grannländer och en chans för den japanska nationen att återhämta sig, återuppbyggas efter andra icke-militära normer och kunna kontrollera den inre hotbilden under amerikanska säkerhetsnätet.

Vid ockupationens slut 1952 hade Japan i stort sett två möjliga alternativ för fortsatt stabilitet:

Att själv överta helt ansvaret för den territoriella säkerheten genom att stärka de SDF styrkor ovan nämnda och då sätta sig i total suveränitet utan amerikansk närvaro,

eller:

Att ingå i ett samarbete där USA, under av de två staterna överenskommen period, är militärt närvarande samt där Japan gradvis genom SDF i ett senare skede själva kunna säkerställa territoriell säkerhet.

Det första alternativet, att lägga ned stora summor på återupprättandet av militära krafter operativt kapabla för att främst verka i avskräckande syfte mot angreppsmakt var varken realistiskt eller möjligt. Konstitutionen från 1947 satte stopp för att Japan skulle inneha egna militära "strids"krafter -för alltid, där SDF tolkades att inte bryta mot detta på grund av dess organisatoriska utformning och rättighetsexistens utifrån folkrätten. Den japanska staten hade inte en reell förmåga att ekonomiskt, organisatoriskt och i viss mån även konstitionellt klara säkerställandet av säkerheten. För att klara säkerhetsaspekten utifrån japanskt håll tillika med FN´s önskemål om strävan att upprätthålla fred och säkerhet, krävdes hjälp från vänligt sinnad nation, vilket i sammanhanget var USA.

Det senare alternativet blev därav de facto föreliggande, där det bör även betonas att med "alternativ" här menas inslag av indirekt påtryckande karaktär från annan part; i detta fall USA och även FN (utan USSR). Ändock får det tolkas som ett rationellt beslut från japansk sida att implementera detta senare alternativ, där man såg det som mest gynnsamt för en framgångsrik uppbyggnadsprocess av Japan.

Att samarbetet förnyades och fördjupades genom bilaterala överenskommelser angående säkerhet och militär FoU, får ses utifrån ..det som {var} mest gynnsamt för Japan och även för USA. Det låg i båda parters intresse att fortsätta det symbiotiska förhållandet.

Efterspel

TOMCOS avtalet hade en en första löptid på tio år, varefter parterna skulle uttrycka önskan om avtalet skulle brytas eller fortlöpa. Det överlevde första löptiden och har varit aktiverat sedan dess, och "..shall remain in force until the opinion of the Governments of the USA and Japan..." (artikel X, TOMCOS) finner det godtagbart att bryta avtalet.

Under 70-talet ändrades dock synen på samarbetet, där det i USA höjdes röster om att Japan var mer av en fripassagerare än partner. Det rådde ett större avspänningsläge med Sovjet och Kina, och Japan hade vuxit till en större ekonomisk makt än vad många hade förväntat sig. Detta ledde dels till att Japan tog på sig att sörja för den finansiella biten angående de stationära amerikanska baserna, samt att det militära samarbetet stärktes så Japan mer effektivt kunde efterleva det i TOMCOS uttryckta:

"The Parties, individually and in cooperation with each other, by means of continous and effective self-help and mutual aid will maintain and develop, subject to their constitutional provisions, their capacities to resist armed attack." (artikel III, TOMCOS)

1976 sattes målen för japansk försvarspolitik, där japanska styrkor mer effektivt kunna avvärja begränsad och småskalig aggression mot landet, vilket utmynnade i "Guidelines for Japan - US Defence Cooperation", 1978. 1981 kom direktivet från USA att Japan skulle påta sig ansvaret att med marina krafter sörja för territoriellt försvar upp till 1 000 nautiska mil från japansk kust, med uppgifter som att utlägga sjöminor, ubåtsjakt och patrullering. Utrustad med det mest moderna i militär teknologi inom såväl marina och flygburna enheter, torde den japanska försvarsmakten kunna efterleva kraven att kunna avvärja attack.

Men här visar sig tydligt Japans tvetydiga roll i dess försvarsstyrkor, där man från japansk sida måste efterleva två närmast kontradiktoriska krav:

Japan måste visa för samarbetspartnern USA att man uppbär sofistikerade militära styrkor i paritet med allierade såsom Storbritannien, Frankrike och Tyskland för att kunna efterleva ovan ställda krav, samtidigt som man måste tillfredsställa närliggande länder i Pacific-området att Japans militär kvarstår som defensiv i teori och icke-hotande i praktik.

Tvetydigheten visar sig explicit om man begrundar 1 000 sjömila gränsen:

Vid den yttre gränsen kan inte marina styrkor åtnjuta flygstöd, vilket är essentiellt om kunna avvärja attack. På grund av skäl som har med politik att göra än med pengar, så kan det japanska flyget inte skydda japanska skepp mer än ett par hundra nautiska mil från kusten. Jaktplanen har en begränsad aktionsradie för att efterleva kravet som defensivt vapen, och för att utöka dess aktionsradie för att kunna ge skydd vid yttre gränsen krävs det hangarfartyg att landa på eller enheter som sörjer för tankning i luften.

Det första alternativet är politiskt opopulärt medan det andra är diskuterbart (situation föreliggande vid början av 90-talet). Hur långt diskussionerna har kommit idag, är för mig tyvärr obekant.