Bakgrund

Jag kommer i denna essä, ägna mig åt kropp/själ diskussion, vilket under en längre tid legat som svag skuggbild i mina tankar. Anledningen till detta är att jag genom långvarig kontakt med idrottande och fysisk aktivitet funnit att flertalet av den vardagliga människan (även idrottande) har ett närmast disharmoniskt förhållande till antingen den mentalsjälsliga eller kroppsliga sidan av sin identitet. Många av de ohälsotillstånd som eskalerat och även uppkommit under senaste århundrade såsom ökade hjärt- och kärlsjukdomar, grav fettövervikt, anorexi/bulimi, bruket av syntetiska sterioida preparat vid fokusering av den fysiska kroppen, tillika stor fysisk inaktivitet till förmån för "intellektuellt sittande" , ger signaler om en snedvridning på det kroppsliga och mentalsjälsliga planet.

Signaler för mig som ger bild av att man behandlar kropp och själ åtskilda och oberoende varandra, vilket enligt undertecknad kan vara bidragande orsak till ovan nämnda ohälsotillstånd. Huruvida detta orsakssamband är giltigt eller ej, samt empiriskt prövbart, kommer inte behandlas här utan jag ber läsaren se detta som min hypotetiska postulering ej avsedd att här utsättas för giltighetsprövning, utan som bakomliggande faktor till min normativa åsiktsplädering. En sådan prövning skulle också kräva en klar definitionsmässig distinktion mellan hälsa och ohälsa.

Skuggbilden och min tro på det ovan sagda orsakssambandet gav näring åt vidare undran kring kropp och själ, där själva åtskildheten sattes i fokus, i.e , varför behandlas/behandlades de som två skilda identiteter?

Skriften kommer i huvudsak genomsyras av mina egna tankar och funderingar med tacksam draghjälp av författade verk listade i litteraturförteckningen. Min text innehåller inte många citeringar eller nothänvisningar från speciella verk, men jag hoppas ha kunnat fånga essensen av vad som är fruktbart för min diskussion. För vidare intresse hänvisar jag till dessa volymer.

Paradigmhorisont

Den uppfattning jag hyser om människan och hennes väsen, ter sig från en tro av evolutionär biologisk art. Jag anser människan vara en biokemiskt komplex konstituerad varelse, som bland jordens tillika artfränder -däggdjuren, i synnerhet primater- utmärkande skiljer sig genom en mer utvecklad hjärna(gradskillnad av systemkomplexitet), finmotorisk gripförmåga, mordbrännartendenser samt verkar ha en tendens att para sig ansikte mot ansikte, och framstår som synnerligen bilburna.

Jag hyser ingen tilltro till gudomliga skapelseläror, det vill säga av någon Medvetenhet skapat, samt tro på himlariken. Gudar vill jag hävda uppkom en tidsenhet efter universums expansionsmomentum (dess början), och inte, som de själva hävdar, en vecka innan. Döden för mig innebär kollaps av det organiska systemets livsfunktioner, vilket innebär att systemet upphör att existera som organism.

Vidare finner jag att sökandet efter kunskap bör följa ett närmast "popperianskt" ideal, där djärva 'gissningar' leder till en provisorisk falsifierbar teori, som sedan kanske förkastas till förmån för en bättre provisorisk teori osv. Det kan kanske tolkas som förkärlek till spekulativa gissningstävlingar, vilket inte är min avsikt. Teorierna i sig ursprungna ur 'gissningar', ska behålla krav på logisk konsistens, relevans, validetet och (om möjligt) empirisk prövbarhet.

Nu är inte detta arbete Ni har framför Er av "traditionell" vetenskaplig forskningskaraktär, men det kan vara relevant vid tolkning av min text att förstå min syn på "god och fruktbar" forskning, i detta fall inom främst fysik och biologi. Detta för att undvika dogmatiska förhållningssätt, vilket jag tror försvårar förståelsen av livsprocessen hos människan exempelvis.

Vidare så, i denna essä har jag inslag av normativ karaktär ( min önskan för ny kropp/själsyn är normativ), vilket strider mot den gängse forskarmetodikens vetenskapliga krav på förutsättningslöshet och objektivitet i positivistisk anda (som verkar vara härskande), men detta ser jag som normativa utsagor från deras sida. Det kan inom vissa områden vara fruktbart att innan man tittar genom förstoringsglaset, ställa etiska och moraliska betraktelsesätt i förhållande till vilka svar som kan väntas.

Syfte

Jag ämnar uppställa vad jag finner som tänkbara tankedoktriner bakom den, enligt mitt tycke, disharmoniska synen på kropp/själ, där man sett de om två skilda identiteter. Utöver detta skall jag delge tänkvärda synsätt hur man kan överbrygga kropp/själ dilemmat genom koppling till alternativa synsätt, hämtade från den moderna fysikens begreppsvärld.

Eftersom modern forskning inom biokemin, biofysik och psykologi inriktat sig på hjärnans funktioner som ledtrådar till den mentala/själsliga sidan, kommer även min utgångspunkt angående själen ligga i paritet med den uppfattningen; att den själsliga sidan har hjärnan som epicentrum.

Funderingar kring själsbegreppet

Jag anmodar först att vi kommer överens om att begreppet själ i denna diskussion, refererar till det vi i gemene ögon tillskriver som våra mentala akter, såsom tänkande, minne, känsla, sinnesapparaten och egen identitetsuppfattning - det medvetna. Vi rör oss här på oroligt hav, eftersom det kan vara tvunget att ibland skilja mellan medvetande och självmedvetande vid diskussioner huruvida mindre utvecklade djur kan hysa medvetna akter ifråga om minneskapacitet och perceptuellt tänkande, och där man endast tillskriver människan självmedvetenhet och konceptuellt tänkande. Personligen ser jag endast detta som skillnad i grad och inte i art.

Jag kommer i denna essä inte gå in på den frågan nämnvärt, och ber därför läsaren istället inrikta sig på diskussion om avskärmningen av den mentala/själsliga naturen (här ska de ses synonyma) mot den kroppsliga utsträckningen, det fysiska. Medvetande skall ses som en benämning av ett själsligt/mentalt system av högre komplexitet och grad. Själ blir alltså ett nödvändigt villkor för uppkomst av medvetande, men behöver inte vara ett tillräckligt villkor. Mentala akter kan ske utan medvetande/medvetenhet. Att jag här pratar om själsliga system skall förstås som system av härkomst av "fysisk" komposition i viss struktur. Detta kanske leder tankar till panpsykism, det vill säga att fysiska materiella ting av just fysisk struktur kan inneha själ -bordet framför har själ exempelvis. Ja, detta är inte logiskt omöjligt, men anhängare av panpsykismen -i modern tappning där man tagit bort anden- ger själsbegreppet alltför stor dignitet samt ger det närmast egen identitet och sätter det synonymt med medvetande.

I min diskussion sätts själsbegreppet vid system som ingår i ett liv,och främst då människan. Liv ger jag ingen definition, det är ett mycket svårhanterligt begrepp, men det ter sig för mig som en nödvändighet för uppkomst av själ i "fysisk" grundstruktur. Jag har här satt begreppet "fysisk" inom citationstecken, eftersom detta begrepps innebörd/er skapar problem vid behandling av distinktion fysisk och icke-fysisk. I vår perceptiva verklighet -det vi observerar vardagligt- finner vi ingen större svårighet, men ju längre ner i mikrovärlden man beger sig, desto mer svårhanterligt blir distinktionen, gränserna suddas ut. I de sammanhangen talar man om exempelvis kraft (ej i newtonsk mening), gravitioner, fält, kvanta, virtuella partiklar; begrepp som skall beskriva den minsta naturen och som inte klart kan härföras till fysisk respektive icke-fysisk. Det är väl just på denna punkt som kropp/själ har blivit mer aktualiserad ifråga om förklaringar av just själen respektive medvetandet. Forskningen har i reduktionistisk anda fokuserat hjärnan som det fysiska system där man väntat sig finna lösningen på mentalsjälsliga egenskaper. Hjärnan som enhet är mikrobetingat med komplicerat neuralt system - neuroner, transmittörer, synapser - i storleksordning väldigt smått. Alla former av kemiskt liv är väsentligen elektromagnetiska till sin natur, dvs de krafter som styr de kemiska processerna i våra kroppar är de elektriska och magnetiska krafter som verkar mellan atomerna. Häri ligger just utmaningen mot vårt vardaglig synsätt på själen. Här har man fått ett helt annat incitament än det traditionella materialiska synsättet, vilket sågs mot bakgrund av det newtonska materiabegreppet (som jag kommer till senare under rubrik "Följder av det fallande äpplet").

Jag vill här efter denna diskussion inrikta mig på tankedoktriner som tänkas ha legat till grund för synen av att man särkilt kropp och själ till väsen, för att därefter återgå till tankar om själen och försöka delge förslag till upplösning av kropp/själ problemet med en sammanslagning av kropp och själ i alternativa synsätt. Doktrinerna är här uppställda utan tanke på hierarkisk ordning de emellan, jag finner ingen metod att kunna genomföra detta, och det är i sammanhanget icke önskvärt.

Trons vanekraft

Att religion och religiösa trosföreställningar har haft och har fortfarande, en stark inverkan på hur vi tolkat vår värld och skaffat oss därigenom vissa "världsbilder", är det nog inte många som bestrider, ej heller jag - tvärtom. I vår omvärld gäller det främst kristendomens framväxt under medeltiden som skall beaktas, där kyrka och stat var mer sammanbunda och där kyrkan var aktiverad i folks vardag på ett mer påtagligt sätt än nu. Kristendomen är ett påtagligt incitament för en syn på själen som en egen entitet. Den kristna läran lade en god grund för föreställningen om själen som en sorts eterisk, skugglik, varelse som bunden i kroppen kan frigöras detta ok vid dödsögonblicket, för att bege sig (?) till annan ort. Hur den moderna kristna läran och teologer idag har för uppfattning om själen kanske skiljer sig från denna, där man istället kanske använder själen som ett uttryck för närmandet av Gud och det kristna budskapet; en värdering, en rekommendation för bejakandet av de goda inre egenskaperna. Man frångår den eteriska "anden". Om detta är korrekt beskrivning kan jag inte bedöma, utan detta är en uppfattning som jag närt vid sporadisk kontakt med intresserade i ämnet.

Nåväl, i nutida kristendom, judendom och islam är det eviga livet en huvudingrediens, där föreställningen att själen efter döden skulle få tillflyktsort till ett saligt rike, gav och ger ytterligare näring åt tanken att själen bestod av en annan och finare substans än kroppen. I parantes så, denna uppfattning om själen som av finare och högre dignitet än kroppen, kännes igen hos Platon, där själen var evig och oförstörbar.

Platon låter Sokrates säga ("Faidon", i Dialogen):

"Så länge vi dras med kroppen och vår själ är smmanlänkad med ett sådant ont, .., lyckas vi aldrig fullt uppnå det vi strävar efter, nämligen sanningen" (Zohar, 1990, s.94)

Alltså, själen blir det primära, och kroppen hamnar lite i skymundan - något vi dras med, där vi främst uppmärksammar den när den skadas eller vissa delar slutar fungera.

Denna åtskillnad mellan själen och den fysiska kroppen som flertalet religioner förespråkar, vill jag mena har även starkt påverkat även den icke troende, där man avvisar många delar av läran, men behållt teorin om själen. Varför? Jag önskar jag hade ett gott svar, rent intuitivt vill jag nog framhäva rädslan för döden.

Demonskapare

Att myntaren av uttrycket "Cogito, ergo sum", dog på grund av sjukdomstillstånd i den utsträckning han själv förkastat såsom något absolut realeinom hans "Jag"värld- något han kunde säkert godkänna som otvivelaktigt verkligt och sant - , ger mig en förhoppning att han i de sista skälvande minuterna tillskrev sin kropp reale. En lätt reflektion är att just omnämnda René Descartes verkligen ansåg sin kropp som absolut verklig dock tillhörande den kroppsliga världen, eftersom hans berömda reductio-program var epistemologiskt motiverat, framfört i en tid av revolutionsartade revideringar och omstruktureringar av kunskap om människan och samtidens världsbild. Hans tes blev en tudelning av världen i två, det själsliga och det kroppsliga.

Vad jag här vill framhäva är att arvet av Descartes program, här omnämnt som den cartesianska doktrinen, lämnat spår och genomsyrat människans syn på kropp/själ problematiken. Den genomslagskraft Descartes haft på sedemera "vetenskapare" och "tänkare", tror jag ha påverkat den vardagliga människan i väsentlig grad.

Doktrinen hyser den eminenta teori som står för en dualistisk syn på res extensa och res cogitans , materiella kroppar och tänkande själar ges av varandra oberoende världar som på något mystiskt och av förespråkarna ej förklarat sätt, möts "någonstans" i den fysiska världen, det utsträckta rummet. De materiella tingen säkerställs genom att utsträckningen inte kan tänkas bort, till skillnad från kvaliteter såsom färg, doft och toner. Descartes kunde säga: giv mig utsträckning och rörelse, och jag skall ge er bilden av en fysisk värld, där alla förlopp kan matematiskt bestämmas. Idén om en världsmekanism slår igenom, men där den tänkande substansen, själen, räddas just genom tänkandeprocessen och identifiering av den som själen -i hans tappning även namngiven som medvetande.

Det kan vara intressant att påpeka att Descartes användande av Cogito gör att han måste sätta det i betydelsen självmedvetande, en Jag-uppfattning. En uppfattning av ett Jag som är självidentifierande, dvs det upptäcker, identifierar och refererar sig självt. Det jag antydde ovan om skillnad mellan medvetande och självmedvetande var för Descartes otänkbart, vilket innebar att han tillskrev endast människan själ; djuren var likt planetbanorna, -mekaniska och följande naturlagar.

Att se möjligheterna att förklara den fysiska världen genom det mekanistiska förfarandet, fick vidare näring av nästa doktrin, vilken Isaac Newton fått stå som förgrundsgestalt för. Även denna doktrin blir som jag kommer påvisa tvungen att "rädda" vår själ genom antagandet av väsenskildhet, vilket blir en förutsättning om vi vill tillskriva oss en fri vilja tolkad utifrån klassisk mekanistisk världsuppfattning. Det senaste påståendet kräver här av mig att försöka delge denna andra doktrins yttersta principer i fråga om tillämplighet vid diskussioner om själen.

Följder av det fallande äpplet

Jag är av den uppfattningen att vad nutidens människor ser som alldeles självklart ifråga om den fysiska världens lagsamband och strukturordning, i mångt och mycket är omedvetna ( i benämningen icke-fokuserade) förförståelsereflexer av Sir Isaac Newtons vision av världen. Hans tänkande har i grunden format våra föreställningar om oss själva och den värld vi lever i. Även om den moderna fysiken ifråga om Einsteins relativitet och den mikrokosmiska kvantmekaniken har snart ett sekel på nacken, så tror jag att de fortfarande inte vunnit tillräcklig inträde i den vardagliga människans världsbild. Detta är helt förståeligt eftersom subatomära, atomära eller makroeffekter vid hastigheter nära ljuset och avstånd många gånger denna ljushastighet, inte är uppfattbara av det nakna ögat och ej heller varit behövligt för vår överlevnad i vår naturliga omgivning.

Förhållandet nu är dock annorlunda ifråga om vår kontakt med mikroskopiska och makroskopiska effekter; de har ökat väsentligt (dock mest på sekundär kontaktsnivå - vi kan inte röra oss i dessa världar) , vilket förhoppningsvis kan bryta delar av Isaacs inflytande på områden ej lämpliga för hans fysik.

Jag ska inte här linda in mig i djupare analyser av Newtons matematiska ekvationer och bevis, men nämnas bör att hans mekanik baseras på tre begrepp - rum, tid och materia. Med dessa tre begrepp gör han rent hus med gamla föreställningar som inte kunnat ges kvantitativa och exakta värden utifrån hans ide om den absoluta linjära konstanta tiden, det absoluta rummet och den fysiska materians vikt- och tyngdegenskaper. Detta sammanfattas i den newtonska mekanikens tre rörelselagar. I vårt sammanhang är det hans uppfattning om rum, tid och materia, som jag finner även hos den moderna människans vardagsuppfattning, vilka är viktiga i sammanhanget.

Han säger:

"Den absoluta, sanna och matematiska tiden flyter av sig själv och av sin egen natur med likformig hastighet utan hänsyn till någonting yttre."

Vidare postulerar han:

"Det absoluta rummet förblir, av sin egen natur och utan hänsyn till någonting yttre, alltid detsamma och orörligt."

Tid och rum ges nu sin funktion att fylla i:

"Alla ting är ordnade i tiden med avseende på succession, och i rummet med avseende på situation."

Citeringarna är hämtade ur kompendiet Fysiken och Människan under avsnitt Newtons syntes (Severin, IFM, 1995).

Om man sammankopplar detta med hans materiabegrepp och de tre rörelselagarna, får man en världsbild där allting som sker i universum är fastställt in i minsta detalj utifrån de krafter som verkar mellan alla materiepartiklar. Hela kosmos reduceras till en gigantisk urverksmekanism, vilket inkluderar oss själva ty vi hör till den fysiska världen. Eftersom allt är uppbyggt av materia, även vår hjärna, så borde det ovan sagda även gälla för hjärnans fysiska system vid förklaringar av skeenden däri.

Detta ger problem, för hur räddar vi då den fria viljan, känsloyttringar, tänkandet; de blir lika förutsägbara som planetbanor om den newtonska mekaniken gäller i hjärnans fysiska system. För Newton var det inget problem, för studiet av hjärnans finare struktur låg fortfarande utom sikte, själen för honom var nog av annan art.

Det reduktionistiska arbetet vid studie av människan tog fart under 1800-talet, fick stor genomslagskraft genom århundradet och långt in på 1900-talet, men där dessa biologiska reduktionister hamnade i huvudbry för de hade ingen lämplig fysisk teori (atomfysiken var fortfarande ett svårhanterligt barn), som utgångspunkt vid förklaringar av vårt mentala/själsliga liv (Newtons mekanik håller inte i atomernas värld). Detta var fallet under lång tid, vilket ger signaler om reduktionismens otillräcklighet och olämplighet när det gäller komplexa biokemiska system. Själen överlevde så även de klassiska reduktionisternas materialistiska teser att det större kunde förklaras av den underliggande materiastrukturen, där helheten var summan av sina delar, med nödvändighet. Själen kunde fortfarande ses som väsensskild från den fysiska världen.

Möte i det okända

Låt oss återgå till själen och påpeka vad jag tycker bör beaktas. Ofta ser man i kropp/själdiskussioner frågor som:

Hur kan relationen mellan våra kroppar (eller fysiologiska tillstånd) och våra själar (eller mentala tillstånd) rationellt förstås? Denna fråga tycks traditionellt formulera kropp-själ problemet. Kropp-själ problemet tycks för mig falla sönder i två skilda problem:

Just problemet med den intima förbindelsen mellan fysiologiska tillstånd och mentalsjälsliga tillstånd,och det helt annorlunda problemet med själsliga egenskapers uppkomst och hur det skiljt sig begreppsligt till kroppen.

Det första problemet är inte av direkt intresse här, där teorier som interaktionism, parallellism, identitetsteorin, funktionalismen, i viss mån epifenomenalismen, samt dualismen försöker klargöra förbindelsen mellan det själsliga och det kroppsliga. Dessa teorier tycker jag kringgår frågan om själens innebörd, man har en implicit utgångspunkt att kropp och själ är åtskilda och försöker därifrån påvisa ett möte mellan de två eller vilken relation de två har till varandra. Jag vill hellre se en inriktning på det andra problemet, och nu verkar vi ha verktyg och nya användbara teorier inom fysik, biofysik och mikrobiologi som innehåller nya synsätt hur vi bör förhålla oss till materia, partikelsystem, atomära och molekylära relationssystem. Jag vill inte hävda att vi skulle kunna reproducera ett själslig system genom att genomföra ett reduktionistisk program med utgångspunkt i att behandla mikrovärlden utifrån moderna fysikens kvant- och kvarkteorier, men jag tror just dessa synsätt kan skapa ett nytt förhållningssätt till hur vi tolkar vår värld användbara för att överbrygga den, enligt mig, olämpliga dualismen.

Kvantperspektiv

Vad är då annorlunda med kvantfysiken?

Det är viktigt att beakta att kvantfysiken fortfarande utsätts för tolkningar, dvs hur vi bör förhålla oss till de effekter som uppkommer vid observation av den atomära världen. Jag följer vad som brukar kallas "Köpenhamnstolkningen", vilket i dagsläget är den mest gängse tolkningen.

Nåväl, jag ska här beskriva några av de underligheter som uppträder i kvantats värld. En av de mest grundläggande aspekterna är den våg-partikeldualitet som verkar ha ontologisk status på beskrivning av den subatomära nivån. Den innebär förenklat att vid studie av den nivån så uppvisar de subatomära elementen både partikel- och vågegenskaper, där man antingen kan beskriva elementen som fasta materiasmulor eller som vågor, bereoende på observationsförhållandena. Detta ger upphov till minst sagt lustiga egenskaper som ett elektronpar experimentellt kan visa. Partikeln ses utsmetad över alla möjliga lägen runt atomens kärna, vilket beskrivs av dess vågfunktion, vilken i sin tur sägs kollapsa vid observation. Experiment visar vidare att det är dualiteten som är det grundläggande, det vill säga att kvantnivån är både våglik och partikellik, samtidigt. Detta utmynnar i komplementaritetsprincipen, som i korthet innebär att båda beskrivningarna , våg och partikel, ömsesidigt utesluter varandra men är nödvändigt komplementära. Fysikern Niels Bohr som är myntaren av begreppet, menade att det är meningslöst att fråga vad en elektron är, utan det är meningsfullt att fråga; om elektronen beter sig som en partikel eller våg. Detta postulerade han i början av seklet, men det är intressant att forskare inom området i dagsläget instämmer i hans tes, samt går ett steg längre. Komplementariteten verkar i dagsläget inneha ontologisk status, vilket innebär att man utifrån våg-partikeldualiteten ger materien på fundamental nivå ett Janusansikte, en "monodualism" som begreppsmässigt kan tyckas kontradiktorisk, men istället visar den att logikens lagar vid vissa nivåer blir naggade ordentligt.

Parikeln utsmetning i dess vågfunktion innebär också att vi har att göra med en osäkerhetsrelation, när det gäller bestämning av en partikels läge och rörelsemängd(hastighet). I klassisk mekanik gäller det att om man skall förutsäga hur ett system kommer bete sig, behöver man veta varje partikels läge och hastighet vid en viss bestämd tidpunkt. Detta gäller inte i kvantmekaniken, för ju noggrannare vi fastställer partikelns läge, desto svårare får vi att bestämma dess hastighet. Vi kan alltså inte fästställa detta samtidigt vid en viss tidpunkt, vilket resulterar att man vid kvanteffekter talar om statistiska sannolikheter. Reduktionismen blir omöjlig på grund av att kvantsysem får som helhet en bestämd massa, spinn, laddning, men obestämt vilka av de ingående elektronerna som bidrar med vad. De har interna samband som ger upphov till relationell holism. Danah Zohar beskriver det förenklat att; newtonska biljardbollar har yttre relationer, efter sammanstötning rullar de åt varsitt håll. Kvantsystem däremot har interna relationer. Efter ett möte ingår de i någonting nytt som är större än sina delar.(Zohar, s.135, 1990)

Analogen

För att vi ska kunna sammanstråla kropp och själ till en gradskillnad de emellan och inte en artskillnad, så krävs det, enligt mig, en förankring i den moderna fysikens, biofysikens, begreppsvärld. För att slippa hänvisa själen till egen värld, bör man bryta främst den newtonska tankedoktrinen, där de mekaniska partikelkornen i deterministisk nödvändighet, får stå åt sidan till förmån för begrepp som jag framhävt under Kvantperspektiv. Vad jag använder här är en analogimetod, det är ingen strikt fysisk teori av de själsliga egenskaperna jag eftersträvar, utan begreppen kan ge oss en modell av hur själsliga egenskaper kan ha emergerat ur "fysiskt" system, en förståelse hur själ och kropp i grunden är av samma art. Detta hoppas jag ger oss ny syn på oss själva, där vi förstår att effekter i kropp är effekter i själ, och vice versa.

Det är här inte motsägelsefullt att säga att fysiska egenskaper kan emergerat ur själsliga system, om vi tillåter den monodualism jag eftersträvar på kropp och själ. Om vi använder kvantperspektiv vidare och stannar på den subatomära nivån så ska jag förklara.

Varje atom består av till största delen av "tomrum" och de subatomära "partiklarna" som färdas genom detta tomrum är egentligen vibrerande energiknippen, och vid observation antingen som våg eller partikel. Jag gör inte här koppling till moderna singuläritetsteorier, s.k Theory of Everything, där man nu bland vissa forskare söker grund i superstringsteorier. I korthet försöker man slå ihop kvantfenomen med relativitets- och gravitationsfenomen. De är alldeles för nya och mångfaldiga, och därför alltför svåra. Att jag använder mig av komplementaritets- och osäkerhetstolkningen i kvantteori är för att den verkar vara den gängse och mest förekommande i litteratur.

Nåväl, i grunden verkar hela universum vara "byggd" av energi och information. Detta i sig indikerar icke-materia som grund för den fysiska struktur vi varseblir. När det då gäller den nivå som intresserar oss, kropp och själ hos männinskan, så ska Reduktionism ses som en metod, och ska inte ses som en ontologisk ide i betydelsen att man kan finna en lägsta fysisk nivå för Alltet. Vi är bundna att finna komplementaritetsprinciper - antingen/eller-perspektiv - på de djupaste nivåer vi kan finna, eftersom vi som observatörer ingår i det observerade, vi är del av observationsprocessen. Det vi "varseblir" är alltså i princip en reaktion hos betraktaren. Man ser alltså här inte observatören som oförmögen att varsebli, utan man ser observatören som en del av det observerade. Detta är inte, enligt mig, någon dispyt mellan idealism och realism i traditionell bemärkelse. Vi som observerar "skapar" inte världen, utan vi gör den endast verklig för oss. En annan organism med andra perceptionssinnen gör världen verklig enligt dennes varseblivningsmönster. Vi som observerar är alltså bundna av våra egna perspektiv och att vi ingår i det material vi söker observera.

Världen omkring oss, inklusive oss själva, är under ständig förändring. Varje sekund äger det rum ca 6 biljoner reaktioner i en cell. Vår hud ersätts helt och hållet på en månad, skelettet var tredje månad och på ett år har uppskattningsvis 95% av hela kroppen ersatts helt på atomär-molekylär nivå. Dett är alltså vad vi normalt skulle kalla fysiska förändringar.

Här kan det argumenteras att detta ovan är just bevis för att kropp och själ är åtskilda, eftersom vi upplever oss själva, vår medvetna identitet, som bestående medan då kroppen förnyas/förändras fysiskt. Detta fysiska system blir då underkastat entropins principer, där det med tidens gång går från ordning till oordning, åldrandeprocessen. Men vid en sådan argumentering så bortser vi från att de neurala processer som utgör medvetandecentrat -här lika med själ- även de tillhör samma universum och därav även de satta under förändringsprocessen.

Detta gör att man antingen tvingas skilja själen helt från den fysiska materiesammansättningen och sätta själen som egen esoterisk entitet som står i någon förbindelse med kroppen, eller att man tillåter att det finns en mall, en blueprint, för hur den fysiska strukturen ska organiseras för att man fortfarande ska uppfatta sig själv som ett identifierbart "Jag".

Det första antagandet om den frånskilda själen blir svår, eftersom det har redan konstaterats att på lägsta fysisk nivå, subatomär, så har den både fast och icke-fasta egenskaper beroende på frågeställning och ses i grunden som En.

Det senare antagandet om en mall, löser åtskildheten (bara en fråga om organisationskomplexitet och struktur för system att ha själsliga egenskaper), men hamnar i dilemma upphängt på något jag berört tidigare.

Nämligen att mall eller blueprint måste i sin tur vara kommen ur någonting eller från någonting. Det verkar för mig vara oundkomligt att vi hamnar i liv-begreppet igen. Om jag vill att kropp och själ ska vara En, så verkar en fysisk struktur ur klassisk fysisk teori, där matematisk determinism verkar råda, vara missvisande. Den fria viljan som vi uppfatttar oss ha och kvantfenomen visar detta. Om jag däremot tillåter ett kvantperspektiv på fysisk struktur så ser det ljusare ut. Då får vi en annan grund där skillnad mellan materia och icke-materia är flytande och där observatören och observationen ingår i materialet. De subatomära nivåerna verkar kunna skapa samband som är mer än de ingående delarna.

De verkar kunna ha möjliga och potentiella utfall, vilka inte är bestämda på förhand och sannolikhet och viss osäkerhet i betämningen av det fysiska systemets struktur. Jag finner att dessa syner på fysik i mikronivå hjälper oss erhålla en annan uppfattning på kropp och själ, där vi kan finna öppningar att de i grunden är desamma och ur samma "fysik". Dock verkar det som om vi hamnar i ett annat dilemma, nämligen att mallen blir just upphängd på liv. Kopplingen mellan liv och kvantfysik tillhör en annan diskussion och lämnas här till läsarens funderingar.

Tack för uppmärksamheten

Fredrik Andersson