Detta arbete Ni kommer bekanta Er med hade först som utgångspunkt analys av två utvecklingsländer i Latinamerika respektive Afrika, helt enligt riktlinjer från kursansvariga.

På grund av händelser oförutsägbara vid projektarbetets början, så återstår dock endast en författare, undertecknad, och därav endast ett land.

Eftersom deltagare i kursen den här uppsatsen är skriven för, vet hur valförfarandet av de länder Vi valt att behandla i skilda världsdelar gått till väga, så behöver jag endast tillägga att mitt land blevo Venezuela.

Amerigo Vespucci, samtida med Columbus, som gav de nyfunna kontinenterna sitt namn, lär ha först även namngivit Venezuela. De nya sättningar som utgjorde hamnar längs kusten vid Maracaibosjön hade byggnader på pålar och därav lär de ha påmint Vespucci om det sköna Venedig och därav hava kallat det "lilla Venedig" (Höglund, 1994:11). Skönheten var associationen även för mig vid tidigare tankar om Venezuela. Skönheten porträtterad genom dess södra Amazonnatur, genom återkommande finalister i Miss Universum tävlingar och skönheten i uttalet av namnet Vene´zuela. Det och även vetskapen om Venezuela som en stor oljeproducent, var i stort sett min förutfattade kunskap om landet.

Genom kursens och projektarbetets gång har jag mer kunnat sätta in Venezuela i ett sammanhang, och erhållit en klarare förståelse för dess latinamerikanska horisont, vilket innebär koloniala arv och säregna sociala strukturer.

När det gäller Venezuela och oljan så finner jag att det manifesterar ett förhållande som är vanligt bland många utvecklingsländer; en koncentration till storstads- och industriregioner, vare sig det gäller population, makt och finanser. Detta medför en geografisk dimension på främst ekonomin, där stora delar av landet kan bli blinda punkter och klart eftersatt i utveckling och levnadsförhållanden. Ett sådant förhållande blir klart problematisk om industrinäringen, inhemsk produktion, i huvudsak utgörs av endast en viktig vara/produkt, såsom fallet verkar vara i Venezuela. Problamatiken ligger i sårbarheten för markanta förändringar och en avsaknad av dynamik i den inhemska ekonomiska strukturen.

Den geografiska dimensionen, kan ha många orsaker och det är intressant och se hur den uppkommit i Venezuelas ekonomiska och sociala struktur.

SYFTE

Dels att ge en deskriptiv analys av landets utveckling i socialt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. För att delge detta kommer de att behandlas utifrån följande:

• Koloniala arvet
• Självständigheten
• Politisk historik
• Ekonomisk kultur

Över detta läggs tolkningar utifrån centrum/periferi-teori, vilket jag finner vara lämpligt instrument vid analys av de olika perspektiven. Detta inte för att ge en slutgiltig bild, utan för att teorianknytningen hjälper oss i tolkningen av de otaliga faktorer som inverkar i historiskt händelsförlopp.

METOD

Följande arbete är produkt av litteraturstudie, där jag utöver kurslitteratur sökt finna lämpliga publikationer som mer belyser Venezuela, än hela den latinamerikanska kontinenten som är fallet med just kurslitteraturens bok Global Riftav Stavrianos. Jag är ingen ekonom och därav har jag varit tvungen att hålla ned den ekonomiska analysen och profilen av Venezuela. Dock finner jag att det jag behandlar inom just ekonomin, väl underbygger mina analyser och ger förklaringsvärde till den underliggande centrum/perifiera-struktur som utmärker ett land som Venezuela. Följer i övrigt en beskrivande fallstudieteknik.

Beläget på den nordliga delen av den sydamerikanska kontinenten, gränsandes Colombia i väster, Brasilien i söder och Guyana i öster. Dess yta är dubbelt Sveriges och har en 300 mil lång kustremsa mot Karibiska havet. Man kan grovt dela i Venezuela i fyra geografiska områden:

Nordväst (NV): Låglandsområde, med den viktiga Maracaibosjön där oljefyndigheter erhålls.

Maracaibo är 136 000 km2, en havsvik men med sötvatten. Dess djup överstiger dock inte 6 meter och är starkt förorenat av oljeutvinningen.

Sydväst (SV): Högland, utlöpare från Anderna, mindre orter längs dess sidor.

Centrala: "Illanos" - slättområde och glest befolkat. Prärieliknande och mark utnyttjas endast i ringa grad för jordbruk. Rio Orinoco går som en ådra genom hela den centrala delen, med flodmynningsdelta i nordöstra Venezuela.

Sydöstra: Savann och regnskog ingåendes i Amazonas natur. Stora delar är ännu outforskat.

Till detta bör man tillföra kustområdet, främst vid Caracas centralt beläget längs kusten.

Den geografika strukturen spelar en stor roll i Venezuelas ekonomi, där man klart kan se en koncentration av industrier, finanser och makt till centrala regioner som Caracas och Maracaiboområdet. I spåren av detta så följer populationen samma mönster, med de problem som uppstår vid en alltför snabb ökning av population i de centrala storstäderna. Mer om detta senare.

FRÅN KOLONIAL TILL SJÄLVSTÄNDIG MAKTSTRUKTUR

Venezuela har ingen anrik högkultur likt Inca och Azteker att falla tillbaka på, utan låt oss börja år1498 då Christobel 'Columbus' på sin tredje resa över Atlanten för första gången satte foten på ett amerikanskt fastland; sedemera Venezuelas mark. Intresset från finansiären och kolonialmakten Spanien, låg i att driva "indianerna" att leta efter guld, främst vare ryktet att "El dorado" låg beläget i denna del av kontinenten. När nu fyndigheter uteblev så kom en koncentration på plantageodlingar i effekt, där socker, kakao och kaffe var viktiga produktiver. Det är intressant att tillägga att oljan då sågs som 'djävulens exkrement' (Höglund:1994), vilket i sig påvisar att när man ser till ett lands naturtillgångar så är det helt upphängt på vad man för tillfället finner som brukbart.

"Latinamerika brukar ofta sägas ha stora naturrikedomar. Ordet använda som om det vore fråga om något mätbart. I själva verket varierar naturrikedomarna i tiden med de tekniska uppfinningarna." (Lindahl:1989:15)

År 1567 så grundlades Caracas och ingick i Nueva Granada (Peru, Equador, Colombia, Venezuela), och spanjorerna överlät handelsmonopolet till det privata handelsbolaget Caracaskompaniet, vilket fick följd genom dess hårda framfart att de vita jordägarnas kontroll över ekonomi och politik inskränktes.

1806 så ledde Francisco de Miranda ett initierat befrielsekrig mot moder Spanien. Hon svarade med söndra-och-härska; fattiga venezolaner av blandat ursprung lovades mark och belöning om de kämpade mot de vita jordägarna.

Spanien fick däremot annat att tänka på - Napoleons framfart i Europa, och då främst invadering av Spanien. Situationen i Europa blev en klar vändpunkt för hela det koloniala Latinamerika, där moderländerna avsatte alltmer tid och kraft till hemlandets situation än de koloniala provinserna. Detta gav utrymme för självständighetssträvanden i då i vårt fall gällande norra Sydamerika. Simon Bolivar blev förgrundsgestalt för denna kamp, inte kanske främst av humana skäl utan mer för rent ekonomiska och maktbaserade skäl.

"Bolivar och San Martin i all ära men de deltog främst som kombattanter mellan olika fraktioner inom den redan etablerade eliten". (Lindahl:1989:26)

Efter hans död 1830 så utropade sig då Venezuela som självständigt. De följande 100 åren kantades av våldsamma maktstridigheter, som skapade en underliggande social och politisk struktur vilket försvårade utvecklingen. Makten låg hos de stora jordägarna där 5% av befolkningen ägde 3/4 av de brukbara jorden. Genom hela Latinamerika så uppkom starka män, s.k. Caudillos, på engelska "military strongmen". Deras maktställning var stor och ervunnen oftast genom att vara storgodsägare. Venezuela hade en typisk caudillo-struktur efter frigörelsen 1830.

" Med en lätt överdrift kan sägas att sådana styrt landet ända fram till andra världskriget. Den ena caudillon efter den andra, bortsett från 1860-talet då ren anarki rådde. Raden av caudillier kulminerar med Juan Vicente Gómez, en oskolad naturbegåvning både när det gällde affärer och politik. Med hjälp av , enligt uppgift, 90 naturliga barn, strategiskt placerade i administrationen, höll han nationen i ett järngrepp i tre decennier ända fram till sin död 1935. Även om han då efterträddes av sin krigsminister var därmed den egentliga caudilloepoken slut för Venezuelas del. Efter ett sekel av sådana erfarenheter blev landet en demokrati nästan över en natt." (Lindahl:1989:41)

Trots Venezuelas ledarposition i självständighet i LA så hade hon sjunkit in i depotism av "caudillos". Venezuela gjorde sitt återtåg på internationell scen tack vare upptäckten av oljerikedomarna. Men den nuvunna rikedomen innebar ingen automatik i omformandet av landets politiska och sociala struktur.

Efter Juan Vicente Gómez (1908-35), så uppkom ett transitionellt diktatorskap som i viss mån försökte på en demokratiseringsprocess. Den politiska liberaliseringen visade sig dock svår att mästra, och den ekonomiska expansionen fick företräde (Clissold:1972:138). Vid 1920-talet hade då oljeutvinningen sitt intåg, vilket skapade en ny grupp finansrika som krävde makt. Samtidigt växte de jordlösas missnöje. Detta var gro för en revolutionär junta att ta makten 1945 under Ròmulo Betancourt och hans parti Acciòn Democràtica (AD). Året därpå hölls fria val som AD vann.

Dock i efterdyningarna av Andra Världskriget så tog överste Pèrez Jimènez makten med militären som kraft och den militärdiktatur som följde under en 10-årsperiod ses som en av de absolut grymmaste och mest korrupta i Latinamerikas moderna historia. Den ekonomiska tillväxten ökade dock kraftigt under denna period. Oljeproduktionen vann nya höjder tack var den tvingade "stabiliteten" i landet, men där de styrande nu använde dess intäkter för egna fickor och syften. Motståndet blev organiserat i Junta Patriótica i januari 1958 och inom ett år var Romulo Betancourt (AD) president, och sedan dess har Venezuela till formen varit en demokrati med allmänna val vart femte år.(Clissold:1972:141)

FÖRFATTNINGSRAM

Låt oss kort se på hur den konstitutionella ramen ser ut. Jag kommer inte lägga något värde eller en analys av den, utan finner att en kort redogörelse är behövlig för uppsatsen i helhet.

En federal republik med 20 delstater (estudo).

Verkställande makt: President 5-års ämbete, omvald endast om minst 10 år förflutit från förra mandatperiod.

Lagstiftande: Parlament bestånde av två kammare:

Senaten (Cámera de Senadores)

46 valda ledamöter samt förra presidenter.

Deputeradekammaren (Cámera de Disputados)

201 valda ledamöter.

Högsta Domstolen: Väljs av kongress för 9 år.

Proportionellt valsystem med allmänna, hemliga, 18 år röstplikt. Varje delstat har en guvernör, en lagstiftande församling och egen förvaltning. Finansiellt är de dock helt beroende av federala medel, där även den politiska makten sätts i den centrala federationen.

AKTIVA RESURSER OCH INDUSTRI

Olja och tillhörande petroleum förädlingar, järnmalm och bauxit (aluminium). Venezuela var en av initiatörena bakom OPEC och har där försökt pressa upp priserna och kvoteringar. Oljan förstatligades 1976 genom holdingbolaget PDVSA (Petroleo de Venzuela SA) och merparten av oljeexporten går till USA och Kanada (60%) (Höglund:1994) Orinoco-slam, ur floden Orinocos deltaområde vid nordöstra Venezuela: ersättning för tung eldningsolja, billigare att elda med och fördelaktigt att exportera eftersom det inte räknas in i de kvoter som OPEC satt upp.

Venezuela köper också in sig i raffinaderier utomlands för att säkra vissa köpare och att tillgodogöra sig kunskaper i industriteknik och del av inkomsterna vid förädlingen av oljan.

POLITISK PARTISTRUKTUR

Som framgått i Venezuelas historik så behöver man inte gå bakåt innan år 1958. Sedan demokratiformaliseringen -58 så traditionellt tvåpartistruktur; Kristdemokraterna och AD.

"I slutet av 70-talet blev Venezuela nära nog ensamt i Latinamerika om att ha en civil regering, "stabila" politiska förhållanden och ekonomiskt-socialt framåtskridande. Framgången får väl till en del skyllas på de goda oljekonjunkturerna. Men AD bidrog till en politisk utjämning, gav analfabeter rösträtt och invånarna framtidstro." (Lindahl:1989:116)

Detta bidrog till en ideologisk fasthet. Det kan dock här påvisas brister i tron på ideologisk fasthet om vi ser till vad som sker när det ekonomiska välståndet blir begränsat. Inom statsvetenskap har det funnits skilda uppfattningar huruvida demokrati (i taditionell västerländsk mening) är en förutsättning för välstånd eller om motsatsen gäller. I fallet Venezuela finns det mönster som pekar på att motsatsen gäller; välstånd är en förutsättning för samhällslugn:

" Det är naturligt att erinra om det demokratiska Venezuela. När den ekonomiska krisen drabbade också detta rika land som en konsekvens av fallande oljepriser, allt för stora utlandslån och Valutafondens krav ledde detta till svåra upplopp i slutet av februari 1989." (Lindahl:1989:190)

Trots viss uppryckning i början av 90-talet så förekom två misslyckade kuppförsök 1992, och 1993 avsätts dock president Perez efter korruptionsskandaler och därefter så har det traditionella tvåpartisystemet övergetts och givit en osäker parlamentarisk situation som i sig kan försvåra sanering och utveckling på landets ekonomi.

Å andra sidan, så rör vi oss här med demokrati i västerländsk tolkning och detta kan vara olämpligt när vi bedömer just demokrati och ekonomiskt välstånd i de latinamerikanska länderna. Demokrati i deras mening är inte att ses som "fullfjädrande demokratier" (Estibill:1992:31), utan demokrati ska där ses som en process bort från framförallt diktatur eller starka oligarkier. Om man behandlar det så, och ser till processer av uppvärdering av de demokratiska spelreglerna (Estibill:1992), så blir bilden mer hoppfull. Venezuela har haft, om man ser till Latinamerikas kontext, en lång period av "demokrati" och står sig därav troligen mer rustad för fluktationer i ekonomin och politiken.

Den ekonomiska strukturen i Venezuela ändrades radikalt vid 1900-talet första decennier. Jordbruket stod fortfarande i mitten av 1920-talet för huvuddelen av landets exportinkomster. På grund av överproduktion och fallande världsmarknadspriser på främst kaffe och kakao, och Venezuelas beslut att inte följa USA-dollarns devalveringar i början av 30-talet så utarmades jordbruksexporten. Försök att rädda jordbruket fastnade i det oligarkiska nät kring Gómez, som mer intresserade sig för de nya oljerikedomarna. Oljan gav tidigt den venozelanska staten stora inkomster.

En ny oljelag (1938) gav regering en större del av oljeindustrins inkomster och kunde på så sätt finansiera program inom skola och offentlig sektorer. Skatteintäkterna skulle på så sätt stimulera hela Venezuela genom spridningseffekter i rent finansiära termer.(Clissold:1972)

Den här förändringen satte staten i en ny roll som förvaltare av stora oljeinkomster. En snabb expansion och modernisering av offentlig förvaltning, skapandet av institutioner för utbildning, hälsovård och kommunikationer följde i oljans monoställning som kraftig inkomstbringare. Här kan man nu skönja en geografisk dimension, där en ökad territoriell integration knöt ihop de tidigare splittrade kommunikationerna, men som också medförde en stärkning av centrala regioner - Caracas och oljeregionen vid Maracaibosjön. Till detta får man lägga general Gómez långa maktinnehav som i sig skapade en territoriell och politisk integration, dock klart koncentrerad till centralmakten och ekonomisk och politisk makt hörande till Caracasregionen.

Landets ekonomi blev alltmer beroende av staten som finansiär och beställare, där omfattande statliga investeringar ledde till kraftig expansion av inhemsk konsumtionsmarknad. Detta och en övervärderad valuta tack vare oljeframgångarna resulterade i en kraftigt ökad import. Den inhemska tillverkningsindustrin blev på så sätt klart hämmad, där en utveckling snart var stagnerande.

Som jag berört tidigare så förändrades bosättningsmönster i oljans fotspår, där migration främst gick till oljefälten kring Maracaibosjön, men som relativt snabbt gick till landets norra centrala delar. Parallellt accelererade urbaniseringen i hela landet, och särskilt då till Caracasregionen. Större delen av offentliga och privata investeringar förlades till dessa regioner tillsammans med den begynnade konsumtionsindustrin. resultatet blev en förstärkning av den bristfälliga ekonomiska integration som kännetecknade Venezuela sedan kolonialtiden (Guillén:1991:66). Stor-Caracas hade exempelvis nästan 30% av landets urbana befolkning 1981 och en tredjedel av den nationella industriarbetarkåren. Utbildningsnivån var den klart högsta och andelen analfabeter den lägsta (1985). Antalet läkare per 1000 invånare var mer än dubbelt så hög som i landet som helhet, och de bäst utrustade sjukhusen med en fjärdedel av landets vårdplatser (Guillén:1991:208)

Om vi låter oss gå utanför den geografiska centrum/periferistrukturen så belyser Cuidad Guayana intressanta beröringspunkter. Cuidad Guayana var ett regionalt utvecklingsprojekt tänkt att stå som symbol för att bryta koncentrationen till de nordliga centrala delarna. I den politiska och ekonomiska debatten i Venezuela i början av 60-talet såg man ofta den polariserade geografiska strukturen och de regionala skillnaderna som ett allvarligt problen och hinder för Venezuelas sociala och ekonomiska utveckling (Guillén:1991:15).

Guayanaregionen, i den centrala nordöstra delen av landet, hörde definitivt till periferin sedan de viktigaste guldfyndigheterna hade uttömts i början av 1900-talet. Det dröjde till 1947 när upptäckten av stor fyndighet av järn i Cerro Bolivar, som de första planerna för en järn- och stålindustri i regionen började ta form (Guillén:1991:67).

Strategin som den venezuelanska regeringen hade i åtanke verkar bygga på teorier om tillväxtpoler. Jag ska inte här fördjupa mig i dessa teorier, men kort bara ge väsentligheter. Tillväxtpolsbegreppet kom i debatt tack vare ekonomen Francois Perroux forskningar på 40- och 50-talet, där han ville beskriva och analysera polariserade ekonomiska tillväxter. Tyvärr så finns det många tolknigar om hans ideer, men låt oss se på några grunder. Vid studie av ekonomisk tillväxt så kunde han iakttaga en serie sammanlänkade strukturella förändringar. Exempelvis uppkomst av dominerade industrigrenar, skilda tillväxttakter i skilda industrier, och att den ekonomiska tillväxten under viss tidsperid spred sig från en viss typ av industri till resten av ekonomin. Detta föranledde Perroux att anta att den ekonomiska tillväxten inte sker överallt samtidigt utan uppkommer i vissa tillväxtpoler, som kännetecknas av ledande industrier. Från dessa poler sprids så tillväxt till resten av ekonomin (Guillén:1991:34). Ledande industrier är av intresse här, där dess tillväxt, innovationer och inverkan på produktionsstruktur och efterfrågan skall skapa industriella relationer vilka ska stimulera andra ekonomiska och industriella sektorer. Relationerna benämns som sk. "länkeffekter" (Guillén:1991:36), där länkar bakåt uppstår när produktion i en viss industri skapar ökad efterfrågan på insatsvaror från andra industrigrenar, medan länkeffekter framåt uppstår när ökad produktion i en industri möjliggör ökad produktion i de industrigrenar som använder dess produkter som insatsvaror.

Enligt Perroux ska de ledande industrierna främst skapa länkeffekter bakåt för att på så sätt effektivast skapa tillväxt och dynamik i en polariserad ekonomi. I det här fallet så innebär en sådan polariserad och regional struktur en närmast nödvändighet för en snabb nationell ekonomisk utveckling. Det ansågs att polariserad utveckling uppstod spontant i socialkulturella historiska kontexter, men om man med hjälp av planering och samordnade statliga insatser kunde man stimulera framväxt av en regional ekonomisk tillväxtpol (Guillén:1991:37).

Vad Venezuela gjorde var att man genom oljeinkomsterna kunde finansiera sådana projekt för att bryta den centrum/periferi-struktur som i längden försvårar en ekonomisk utveckling. Så sent som 60-talet blev "sowing the oil" ett politiskt effektivt medel för att låta intäkter därifrån stimulera ekonomisk och social utveckling (Clissold:1972:137). Man kan skönja kopplingar till Hirschmans strategier för obalanserad tillväxt, där ett sådant scenario genom att utnyttja de industrier som skapar de mest gynnsamma länkeffekterna till att stimulera den nationella tillväxten (Nafziger:1990:88), är närmast nödvändigt för gynnsam utveckling i Tredje världen. Han pratar om "tricklingdown-effekter", en typ av positiva spridningseffekter som sipprar "neråt" i den sociala hierarkin och "utåt" från områden med snabb ekonomisk utveckling (Guillén:1991:43).

Nåväl, hur blev utfallet om ser till trettio år sedan Cuidad Guayana startade med syfte att skapa en väsentlig industri baserad på stål och aluminiumindustri. Den har skapad en viss differentiering av Venezuelas ekonomi, men inte i den utsträckning som kan vara önskvärt. Oljan står fortfarande för i genomsnitt 95% av landets exportinkomster och Cuidad Guayanas tillväxtpol blev snävt avgränsad till få branscher och skapade en social ojämvikt i regionen (Guillén:1991:208).

Vad som hände var effekt av tillväxtpolsteorin som fått kritik för att den bortser från sociala och historiska strukturer. Istället framtonade en spegelbild av det venzolanska samhällets sociala och ekonomiska struktur (Guillén:1991:212), en befästning och viss del förstärkning av den redan då rådande maktstrukturen. En struktur som i mångt och mycket har caudillos som underliggande mönster, vilket manifesteras i en dualistisk ekonomi, växande skillnader i inkomster och levnadsvillkor och en slumkoncentration till de centrala regionerna.

Det gäller att komma ihåg att Venezuela gick från att vara ett av de fattigaste tyrannnierna till ett av de mer rikaste och dynamiska på en oerhört kort tid. Men den underliggande centrum/periferi-strukturen blev kanske dock än mer befäst genom de nyvunna rikedomarna i oljans spår. Tyvärr i en period mellan 1948-58 så gjorde Venezuela även en djupdykning från den demokratiska processen; tillbaka till det diktatoriska stadiet innan 30-talet. Detta försvårarade ytterliggare en uppluckring av de ojämna sociala förhållandena och en mer dynamiska ekonomi.

EKONOMISK KRIS

Låt oss titta på hur Venezuela berörts av det förlorade decenniet, 80-talet. Oljan är ju som redan konstaterats helt klart ryggraden i Venezuelas ekonomi. Kris intensifierades i början av 80-talet när priset på olja sjönk, vilket ledde till att Venezuela hade en negativ tillväxt fram till -86. Alla försök att göra industristrukturen mer mångsidig har i stort sett misslyckats. Under 70-talet finansierades många sådana projekt till stor del med utlandslån. På 80-talet ökade denna låneskuld på lånen kraftigt. En av skuldkrisens omedelbara effekter var en finansiell kris i den offentliga sektorn.

Trots detta så genomfördes dyra satsningar på välfärdsprojekt, lönehöjningar, och subventioner på livsmedel och bensin höll befolkningen vid gott mod, men statsfinanserna underminerades samtidigt oroväckande. Till följd skedde nedskrivningar av valutan men som också ökade inflationstrycket vilket fick till följd en kapitalflykt av investerare.

1988 så gick hälften av oljeinkomsterna till utlandsskulden i amorteringar och ränta (Höglund:1994). Skuldkrisen ströp både externa finansieringskällor och tappade landet på kapital iform av amortering och ränta, och staten kunde inte längre spela den aktiva roll som den gjort förut i ekonomin. Det här scenariot var även utmärkande för hela den latinamerikanska regionen (Estibill:1992:36).

I slutet av 80-talet lyckades Venezuela omförhandla sina lån i Paris-förhandlingen (Nafziger:1990:378) och på så sätt endast betala av räntan. Under -89 så genomfördes ett åtstramningspaket följandes IMF instruktioner genom minskade subventioner, avregleringar, privatiseringar, höjda skatter och flytande växelkurs. Målet var att minska statens engagemang som aktör och öppna för nya krafter (Höglund:1994). 1991 blev ett förhållandevis gott år för den venezuelanska ekonomin, BNP ökade med 9% och under -92m ökade tillväxten men även sjunkande världsmarknadsdelar för oljan/råoljan.

AVSLUTANDE DISKUSSION

Låt mig bara kort summera. Venezueala har trots en lång period av självständighet kvarhållit en underliggande maktstruktur som kan härledas ur det koloniala arvet och den maktkamp som följde. Caudillos-strukturen i sig skapade en utveckling på förvaltning och offentlig administration och kunde på så sätt effektivt tillgodogöra sig inkomster från oljarikedomarna i början av 1900-talet och framåt. Utvecklingen var dock av centrerad art, där en struktur av centrum/periferi klarare befästes rent geografiskt till de nordliga centrala delarna. Dessa delar tilldrog sig också merparten av investeringar och kapital och skapade en ojämn social och ekonomisk struktur i landet som helhet. Trots uppmärksamhet på dessa problem och försök att rätta till dem genom tillväxtpolsstrategier, så kvarstår problemen idag. Detta verkar bero på att man inte sett till just den sociala maktstruktur som låg under redan innan oljeinkomsterna fick landets ekonomi att blomstra. Den här monokulturella aspekten på ekonomin som Venezuela har har paradoxalt nog både hjälp landet att komma på fötter och samtidigt gjort det sårbart och påverkbart av externa förhållanden, och främst då utvecklingen av oljeindustrin. Krisen på 80-talet belyser detta klart.