Vintern/våren
Under den här perioden skrev jag inte dagbok så jag försöker
sammanfatta ur minnet. Detta sitter jag och skriver i december 2003
så ni får ursäkta om minnet inte hänger med
riktigt.
Året började turbulent
med att ett årslångt förhållande tog slut med
buller och bång. Min lilla vovve Nisse fanns med i bilden redan
då och pojkvännen det tog slut med hade två hundar
(Welsh Corgi). Nyårsafton tillbringade jag i badrummet med alla
tre hundarna och hade skäll-symfoni, eftersom hanhunden var rädd
för fyrverkerierna. Vi hade jättekul tillsammans :o) Killen
i fråga var på utsidan med Sofie och alla grannar och
ägnade sig åt fyrverkerierna.
När så detta förhållande väl blev ordentligt
avslutat skulle jag och en kompis återuppta vänskapen -
tänkte vi - men det blev en riktig tonårsförälskelse
istället. Den stora passionen varade i ca tre månader.
Som för så många andra upptäckte vi, när
det började bli vardag, att vi inte hade så mycket gemensamt
som vi trodde. Och så tog det också slut.
Under den tid som förhållandet varade var det väldigt
intensivt. Han hade två barn, jag har ett och båda hade
vi barnens andra förälder att ta hänsyn till. Hans
sängar hade sett sina bästa dagar så jag fick riktigt
ordentligt ont i ryggen. Ryggskott? Själv hade jag ju vattensäng.
Inte blev det bättre av att jag halkade omkring ett par gånger
i snön och sträckte mig.
Min läkare skrev glatt ut antiinflammatoriska tabletter och hoppades
att det skulle ge sig. Nu efteråt så vet jag ju att det
bara var dumt, men för stunden verkade det vara en bra idé.
Jag gick ju hemma för depression och hade bara telefonkontakt
med läkaren. Man kan ju säga som så att den läkaren
skäms riktigt ordentligt idag!
För Sofie lekte livet. Hon var duktig i skolan och åkte
till sin pappa regelbundet varannan helg. Där träffade hon
sin storebror nästan varenda gång. Han har en flickvän
med en massa småsyskon och ett par av dom är i Sofies ålder.
Senare under våren fick
jag kontakt med en gammaldansmusiker och vi började så
smått närma oss varandra. Jag hade inte alls för avsikt
att inleda något nytt förhållande så snart
inpå de båda föregående, men han var väldigt
målmedveten och tryckte på alla de rätta knapparna
- det tog inte alltför lång tid innan jag trillade dit.
Blommor skickade hem till dörren, stöttning när depressionen
var som tyngst, dyrkan av marken jag gick på, mera blommor…
Han är också pappa, till två tjejer, så nu
började det igen. Mina helger, dina helger, dina spelningar,
mina … Enda sättet att få någon som helst ordning
på det hela var att tillverka en egen almanacka. Det slutade
med att vi även skrev in när vi skulle sova i vilken lägenhet...
Han lockade ut mig ur mitt skal och fick iväg mig på gammaldans
igen. Det gick bra så länge han var med och våren
och sommaren gick i dansens tecken. Att åka med bandet till
danslokalerna har sina fördelar :o)
Så småningom visade det sig dock att hans föräldrar
inte alls tyckte att det var någon bra idé att han hade
någon flickvän så de började krångla med
honom ordentligt. Det gick så långt att han vackert fick
välja - mig eller dom!
Mitt i allt detta så hittar
jag en knöl i bröstet!!! Se'n tog det minst sagt hus i helvete.
Visst var det bröstcancer. In och ut på sjukhus, operation,
cellgifter och allt vad där hör till.
Sommaren
Hur jag sedan hade det under sommaren och början på hösten
har jag beskrivit under "Min Journal
eller Jag - cancer??!!".
Hösten
Så småningom under hösten så började
jag skriva dagbok och fick undan för undan kontakt med folk på
nätet med anknytning till bröstcancer. Min pojkvän
försvann spårlöst i den allmäna villervallan.
Nej, det var inte jag som tappade bort honom - det klarade han av
alldeles själv. Det är tydligen inte helt ovanligt. Min
erfarenhet är att ju längre förhållandet varit,
desto större är chansen att det klarar en sådan här
smäll. Det är i alla fall vad jag märkte av på
sjukhuset.
Då det inte är så mycket skrivet i dagboksform under
2002 tänker jag inte sitta här och sammanfatta det lilla.
Viktigast under året
Lillebror fyllde 18 och Mormor gav upp andan,
på samma dag.
Precis som hon lovat levde hon tills han var 18, men dog tidigt på
morgonen. Idag sitter hon på en stjärna i Karlavagnens
kölvatten och blinkar åt oss. Äntligen slipper hon
ha ont. Men hon fattas oss - ofta!