Jag sitter här och funderar över
vilket jag ska börja med.
Det ljusa eller det mörka?
.......................................................................................
Tja, om jag börjar med det ljusa så kanske orden för
det mörka kommer lite lättare sen.
Det ljusa:
-
Idag såg jag att mina scillor (små blåa blommor)
har börjat blomma i min rabatt
som
ligger mot en södervägg.
Våren är på väg med stormsteg!
- Jag var och beställde tvättmaskin och torkskåp idag.
Det blir leverans i nästa vecka.
- Det är en fröjd att ha tillgång till bil igen -
för att inte tala om att
jag FÅR köra bil igen.
- En händelse i min närhet jag klunkat om förut har
visat sig inte vara fullt så illa som jag var rädd
för. Den värsta perioden rörande detta börjar
dessutom närma sig sitt slut. Det värsta har varit att inte
veta. Inte veta vad som har hänt och inte veta vad det kommer
föra med sig. Nu
vet jag vad som hänt, men får vänta ett par veckor
till på vad det kommer
föra med sig.
- Sofie börjar må bättre och kom infarandes efter
sitt kalas alldeles till sig "Mamma, Oma är ute idag!!!"
Vad det var? Jo, min mormor som
vi
kallade för Oma gick bort för ett par månader sedan.
Efter begravningen tittade jag och
Sofie ut en stjärna rakt bakom Karlavagnen som vi sa var Oma.
Det är stjärnklart ute och första gången på
länge som Sofie fick se den stjärnan. "Så bra.
Då kanske du kan sova gott i natt när du vet att Oma vakar
över oss?" "Jaa!!" Och hon nu sover hon gott,
i sin säng, i sitt rum.
- Kalaset hon var på gjorde att jag fick lite tid för mig
själv så jag hann titta ikapp på bandade avsnitt
av Förhäxad och Cityakuten. Jag ligger två veckor
efter...
Men medan jag tittade
på video så kom det mörka ifatt mig.
Det mörka:
Medan jag låg i soffan och tittade på
video så kände jag starkt att jag verkligen behöver
barnledigt. Inte ett par timmar här eller där. Inte en natt
eller två. Frågan är om det räcker med en vecka...
Men det går ju inte att lösa så tankarna snurrade
vidare. (Nej, jag kan inte utsätta Sofie för det just nu)
Till slut landade tankarna i en jaha-upplevelse. Det är inte
som jag fryser - det är ångest!!
Men för att du som läser detta ska
ha en sportslig att förstå vad jag pratar om så kanske
jag får börja från början. På senaste
tiden (ett par veckor eller så) så har jag börjat
frysa något så förb-at. När jag inte svettas
alltså. Men det har varit ett så konstigt sätt att
frysa på vilket jag började fundera över för
ett par timmar sedan. Det är en köld som inte kommer utifrån
utan inifrån. Jag vet inte om jag kan förklara så
att du förstår men här kommer ett försök.
Det är som om allt som finns innanför
huden och det yttersta lagret muskler och revben mellan naveln och
bröstbenet knyter sig och ger mig en sorts frossbrytningar och
muskelryckningar. Det kommer vare sig jag är varm eller kall.
När jag går och lägger mig
på kvällen så kryper jag ner under det varma täcket
för att jag fryser (normalt eller på det andra sättet),
men det brukar inte ta lång stund innan jag svettas istället.
Suck! Men när dom svettningarna ebbat ut brukar jag kunna sova.
Bara för att vakna mitt i natten igen. Då tror jag att
jag fryser för att jag är blöt. Så jag byter
täcke och nattlinne och somnar om. Bara för att vakna ett
par timmar senare, på samma sätt. När så morgonen
kommer händer det jätte-ofta att jag ligger och bara skakar
för att jag fryser så. Men det är emellanåt
ett alldeles normalt frysande, just för att sängen är
blöt. Men alltför ofta är det inte det, utan på
det andra viset. När det inte är normalt så ligger
jag och svettas under dubbla täcken samtidigt som jag "fryser"
så jag skakar. Det ska mycket till då för att få
mig att ta av mig täcket och ta på mig något torrt.
Alldeles för ofta får Sofie hjälpa mig att hämta
torra kläder för att jag bara inte kan förmå
mig till att kliva upp. Inte ens sticka ut en arm för att nå
en torr tröja. Att sedan byta tröja blir oöverstigligt
- då måste jag ju ta av mig täcket...
Jag kommer inte ens ihåg när jag
senast följde Sofie TILL skolan på morgonen. Inte ens häromdagen
när det var så dimmigt lyckades jag förmå mig
till att göra det. Och då bad hon mig ändå om
det pga dimman. Men nej - jag hade värk och jag "frös".
Då mår jag mig ju inte direkt bättre, när jag
inte kan stötta henne tillräckligt.
Det jag kom på här nu i natten är
jag fryser ju egentligen inte - det är ångesten
som har börjat riva igen. Jag känner igen det - nu när
jag har lyckats identifiera det. (Det var när jag mådde
så här som jag förra vintern började dricka lite
för mycket. Det var då jag fick ångestdämpande
medicin som gjorde att jag gick upp i vikt. Som i sin tur gjorde att
ryggen packade ihop. Som i sin tur troligen var startsignalen för
cancern. Fast nu tappade jag visst tråden.) Det som gjorde att
jag kände igen det var att jag märkte hur det började.
Det började med att jag andades alldeles för grunt och sedan
fick den där "frossan"/knytningen. När jag då
koncentrerade mig på att andas ordentligt så slutade jag
frysa! Det var då det sa pling i skallen - det är inte
som jag fryser, det är ångest - igen.
Jag som mådde så
bra för ett par timmar sedan.
Aldrig får man vara glad!

Men i ärlighetens namn känns det
bättre nu när jag dels har satt ord på det och dels
skrivit ner dom. Så nu kanske jag får sova hela natten,
hoppas jag... Och i morgon ska Sofie till mormor ett par timmar...
Gnuffisarna har jag hittat hos
