Tisdag

1 juni

Denna dag som är idag...
...vägrar den levande organism som är jag att vakna till.

Nä visst nä... så började jag ju sist jag skrev... Nu borde jag istället skriva...

Denna natt som nu har varit...
...vägrade den här j-la amöban som är jag att sova!
Varför? Ja det kan man undra... Det började med att telefonen ringde när det var näästan dags för kvällsmedicin. Helt okej, jag bör ju inte sova över det. Men så var det det där med att SLUTA prata nångång. Nu är det många som känner mig som fnissar rått - men det var faktiskt inte jag som aldrig slutade!!!
Nåväl, även långa samtal tar slut. Nytt försök med sängen. Hann till och med släcka och näästan somna när det börjar komma sms. Det ena ledde till det andra och så vart jag törstig och så vart klockan två och tre och.... Sedan har jag nästan inga borttappade minuter resten av natten. Jag har visserligen legat i sängen och blundat. Kikat på klockan emellanåt. Eventuellt somnade jag en stund mellan fyra och fem. Det fattas ingen tid - men jag "drömde" så konstigt. Ni som jag som har kräkts flitigt ihop med cellgifter.... Det var vad jag återupplevde. Jag slutade inte kräkas förren en sköterska tvingade i mig risgrynsgröt. Det var ju inte mycket att göra - klockan fem gick jag upp och åt risgrynsgröt! Sedan dess har jag varit uppe. Nu är klockan 07:20 och jag väntar på att Sofie ska gå till skolan så att jag kan gå och lägga mig igen. Men det blir inte långvarigt - klockan 11 ska grannhunden, Rasmus, ut. Då har han varit ensam sedan ungefär nu.

Ett samtal igår var från en läsare av denna dagbok...
...uppdateringar efterlystes! Denna persons snabba diagnos av min frånvaro på nätet var "har hon åkt ner i en depression, ordentlig sådan, eller???". Nä, jag tror inte det. Skrivklådan bara lyser med sin frånvaro. Det går nästan en vecka mellan gångerna jag kollar min mail - och det är inte likt mig. En förklaring kan vara att den här j-kla axeln jag har bråkar igen. Fick en spruta, blev bättre, körde trimmern i trädgården, fick ont igen.... SUR! Men trädgården blev fin!!

Lördag

12 juni

Häromdagen tänkte jag...
...skriva lite och börja med
Gården kryllar av glada barn
med massor av spring i benen...
Men det blev aldrig av.

Någon dag senare tänkte jag
sätta mig och skriva igen, men
då började åskan gå.
Är det bara som jag tycker eller har vi haft ovanligt mycket åska på sista tiden?

En annan dag tänkte jag börja med
Äntligen har armen lugnat ner sig igen...
Men då kom det nåt annat ivägen.

Å så var det dagen jag tänkte börja med
Äntligen har mitt lilla skjul blivit påbörjat...

Som synes så tänker jag i alla fall skriva ibland..
Men det tycks alltid komma nåt ivägen.
Nu är det i alla fall sommarlov och ungarna är somrigt glada och gnälliga om vartannat. Sofie har varit hos sin pappa sedan skolavslutningen i tisdags och kom hem idag. Medan hon har varit borta har jag varit hos onkologen och bestämt datum för en "invärtes strålning" till. Jag fick en sådan för ungefär 1,5 år sedan. Då vägde jag ca 70 kg. Hmm... Jag har undrat lite över när den här viktökningen fick fart - nu vet jag! 16 kg på 1,5 år. Huu....!!
Nu blev datumet satt till nu på torsdag, 17e juni, för att jag ska vara ofarlig för omgivningen när vi ska ut och segla. Seglingen blir sista veckan i juni och första veckan i juli i år.
När jag kom hem från läkaren så flög f-n i mig. Om jag nu ändå ska strålas mot värken i nästa vecka så kan jag lika gärna misshandla kroppen lite extra och börja bygga skjulet själv!!! Samma kväll var alla spikar utdragna ur plywoodskivorna. Reglarna som satt på var också borta. Dagen efter gick det inte i många knop precis.

I torsdags fick jag ny fart under fötterna...
Åkte till brädgården och köpte mera reglar och max-medicinerade sedan resten av dagen. Jag kidnappade också en granne som såg-assistent. Eller rättare sagt - han fick såga och jag assisterade. Innan det var dags för honom att åka iväg för kvällen med sin lastbil så var bottenplattan till skjulet färdig - och skivan till taket tillsågad. Nu är det som jag har svårast att göra själv gjort. Hurra. Men i fredags var jag inte pigg inte. Morgonen gick åt till årets tandläkarbesök och sedan var jag som en annan soffpotatis resten av dagen. Inatt har jag sovit ordentligt, ätit frukost och sedan sovit ett par timmar till. Skönt! Rätt som det var kom det ett sms med att Sofie var på gång. Jag som trodde att hon skulle vara borta till i morgon....... Jaja, rätt ska va rätt. Två helger är fyra dygn och hon åkte i tisdags.

Grannsämja är en skör historia...
En liten kort dialog med en 10-åring har resulterat i en jättesur mamma som hädanefter inte vill att vi lånar någonting av varandra. Inte heller ska vi utbyta tjänster. Kul att hon lyssnade på min sida av historien också.... Men ska det va på det viset så... Då blir det inget övningskörande och så kanske jag ska ta tillbaka min dörrnyckel som hon haft sedan jag flyttade in (dryga 5 år) och så kanske jag ska ta tillbaka den biten kompostgaller som hon har haft sedan hon blev med hund (ca 2 år). Eller? Vad gäller lånandet av saker så är det inte jag som blir lidande! Men men... Det kanske går över. Om inte jag har surnat till så mycket att jag fortsätter att hålla hårt i mina grejer. Nu är det tvärstopp - för alla!! För tillfället har jag satt upp ett A4 med stora svarta bokstäver på brevid ytterdörren. Som en liten påminnelse till mig själv.

NEJ Denna lånecentral har stängt!

Nu sitter jag här och funderar...
...på om jag ska ryka på skjulet idag eller låta kroppen vila till i morgon innan jag fortsätter. Hörnstolparna och takreglarna ska upp och taket på... Sedan är det vägg"panel" och tillverkning av dörrar som gäller.

 

Fredag

18 juni

Solen är på väg upp och jag är vaken...
...väldigt vaken! Jag sov mina fem timmar tidigare inatt med ett två timmar långt avbrott på mitten. Hela torsdagen gick jag som i dimma och ville inget annat än att sova. Men jag skulle ju till JK (JubileumsKliniken, cancer-huset på Sahlgrenska) och få en laddning isotoper insprutade i armen. Sofie är iväg för att inte bli skadad av att jag strålar och även Nisse är borta. Han får komma hem om ett par timmar, Sofie får stanna borta till minst måndag.
Men för att återgå till vakenheten. Jag var precis ute och tog en cigarett och lyssnade på fåglarna som sjunger morgonsången och tittade på skator och kråkor som är på gården och letar efter något gott. Det är precis lagom med moln på himlen så att den är alldeles rosa. Och för första gången på mycket länge kände jag mig helt och fullt närvarande! Det var en häftig känsla!
När jag hade noterat den känslan vände tankarna bakåt till tiden före cancern och tiden sedan dess. Jag har nog inte varit helt närvarande sedan jag fick beskedet. Eller kanske sedan den där första ångestattacken lite drygt två år tidigare. Det är alltså nästan fyra år som jag har vandrat omkring i någon sorts dimma mest hela tiden. Men jag är bra på att hålla masken - så det är nog ingen som riktigt har sett eller förstått hur borta jag har varit. Nu vill jag inte att någon som läser detta tar det personligt och känner "men tiden med mig då? Var inte den bra?" Jodå, det var den. Så bra den kunde vara då. Men känslan jag fick idag var något helt annat. Kanske är det så att jag äntligen börjar komma ikapp mig själv efter depression, cancerbesked, behandlingar, prognoser, rättegångar, separationer, flyttar, total omställning av mitt liv.

De senaste månaderna har jag fokuserat på acceptans...
Att acceptera att det här är sån jag är nu. Jag kan inte längre vara fysiskt aktiv och fokuserad. Acceptera att mitt liv ser ut så här nu. Acceptera mina begränsningar. Acceptera att jag aldrig (tror jag) kommer att kunna bo som jag skulle vilja för att det inte är praktiskt möjligt. Acceptera att jag nog kommer att få klara mig utan en livskamrat (som det ser ut i dagsläget i alla fall). Acceptera och ta till mig situationen som den ser ut och inte sträva efter sådant som ligger för långt utom räckhåll. Leva i nuet. Carpe Diem.

Carpe Diem är nog den svåraste biten...
Jag har under min sjukdomstids första, andra och tredje fas använt mig mycket av datorn som terapi och mycket har ni fått läsa och ta del av. Men på sista tiden har jag kommit längre och längre från datorn. Det kan bero på att jag försöker använda min begränsade energi på ett annat sätt. Jag har fått ytterligare hjälpmedel i huset och på måndag kommer biståndshandläggaren på besök för att utreda om jag kan få lite städhjälp. Min energi går åt till mera handfasta saker som trädgården, huset, hemmet.... Och däremellan sover jag mycket. Men sällan eller aldrig länge i taget. Det går 2-6 timmar med betoning på 2-3 timmar i taget.
Inatt är ett strålande exempel. Jag somnade vid 19-tiden för då var jag helt slut och sov till framåt 22-tiden. Då är det medicindags. Men jag var såpass sömnig att jag nog hade sovit över tiden om det inte var för att telefonen ringde. Tack!
Vid tolvtiden var jag trött igen och somnade om. Men redan 02.00 var det kört igen. Sedan dess har jag varit uppe. Visst, jag är både trött och sömning. Men kropp och själ är inte överens om vad som gäller. Även om jag skulle gå och lägga mig så skulle jag inte kunna sova - än. Och nu är klockan såpass mycket att om jag skulle somna så skulle det bli problem att vakna kl 06 för medicindags. Så nu får jag stanna uppe vare sig jag vill eller inte. Nisse kommer dessutom troligen hem vid halv sju, sju.
Men jag låter inte detta störa mig längre. Appropå acceptans. Om man slår ut mina sömntimmar på ett dygn så blir det ju ganska lagom. Visserligen av skiftande kvalitet, men ändå. Det är bara att acceptera att det är så här det är - just nu. Carpe Diem!

Jag kan skymta slutet på den här långa tunneln...
Missförstå mig rätt nu. Det är inte döds-tunneln jag menar. Snarare den här perioden som har varit som en tunnel.
Igår fick jag mina isotoper som ska ta udden av smärtan så att jag kanske kan bli liite mer aktiv utan att behöva sova en hel dag efter varje aktivitet. Den lär verka i 4-5 månader.
I början av september ska jag få mina nya "tonårs-tuttar" så då blir jag "hel" igen. Sedan kan man ju faktiskt säga att det blir en ny period i mitt liv. Förhoppningsvis utan tunnel runt om. Kanske en låda... Eller ett perforerat tunnelrör.... Eller... Åtminstone med mer psykisk närvaro. Med möjligheten att stå ute på trappen och kunna uppskatta soluppgången, utan en massa "dimma" runt omkring. Det var nog en bättre beskrivning av tiden som varit. En tjock oigenomtränglig dimma. Inte en tunnel. Eller kanske en kombination av båda.

Vad som händer med dagboken...
...vet jag inte. Kanske fortsätter jag skriva. Kanske slutar jag. Men som det är just nu försöker jag i alla fall komma ihåg att skriva någon gång i veckan. Över sommaren finns det ju mycket annat att göra än att sitta framför datorn. Midsommar står för dörren och därefter två veckor med pappa i segelbåten. Sedan ska Sofie på 4H-läger en vecka och därefter har hon två veckor med sin pappa. Vad jag ska göra då? Säg det.... Kanske blir jag hemma och försöker hitta mitt hem under all bråte som står och ligger överallt. Kanske ligger jag i hammocken hela dagarna. Kanske drar jag iväg någonstans... Ingen aning. Det enda jag vet är att jag får ta vara på de barnlediga veckorna för att på något vis avsluta vårens självläkning av själen. Efter semestern är det förmodligen slut på de extra barnlediga helgerna och åter till verkligheten. Barn hemma varannan helg. Barn hos sin pappa varannan helg. Däremellan vardagens grottekvarn - med nya bröst och förhoppningsvis lite hemtjänst som dammsuger och hänger lakan.

Nu är det bara en timme kvar till piller...
...och mina händer talar om för mig varför jag inte skriver så mycket längre. Händerna har svullnat upp och jag skriver bara fel hela tiden.
Gryningsljuset har tappat färgen och dagsljuset lurar runt hörnet.
När Nisse kommit hem kommer jag att somna gott. Hoppas på åtminstone fyra timmar i sträck!

God natt!