Söndag

5 september

Ska vi plocka... i min trädgård? Du och jag...
Vad sjutton var det dom skulle plocka i den där låten egentligen? Nåväl. Lite uppdateringar på vad som händer i mitt liv - det kanske är dags för det nu, eller...

Trädgården är som bekant en evighetshistoria, som det ska vara. Sommaren gör den här helgen ett sista ryck och jag försöker hinna med och göra lite ute. Lite förresten...?!
I fredags var jag ute och klippte och trimmade gräset. Det har varit dags länge, men varit alldeles för blött. Men nu attan - inget regn, inget utlovat regn och den värsta blötan hade torkat upp. När jag var färdig med trimmern var jag så trött och hade så ont att jag gärna hade slutat för dagen - men då hade stora åskmoln börjat torna upp sig inte allt för långt bort, så det var bara att fortsätta. Min trädgård är inte så stor, men det tar sin lilla tid när man klipper och trimmar noga. 3 timmar närmare bestämt. Vojvoj... Jag var inte lång (ca 140 cm, kunde inte räta ut mig...) när kvällen kom! Gissa om jag sov gott på natten :o) Visserligen med lite artificiell hjälp, men ändå.
Lördag morgon hade träningsvärken inte riktigt kommit igång än så jag satte fart ut i trädgården igen och planterade några plantor som jag köpte för flera veckor sedan. Jag ställde ut krukorna i trädgården - och glömde bort dom! Men nu var det dags. För att få lite balans i min rabatt på sydsidan skulle jag även flytta hälften av mina Kinesiska Kärleksörter. När jag ändå höll på så.... Ja, du vet hur det blir. När det planerade arbetet var gjort så knallade jag bort till en granne och satte fart på henne och hennes son. Utrustade med handskar, spade och en skottkärra tog vi en promenad runt berget och kom hem med lite hallonsnår och några tuvor med blåbär. Varmt och svettigt var det så vi tog saft/rök/kak/godis-paus. Grabben hade varit så duktig på att köra skottkärran att han även fick en peng. När vi hade hämtat andan och slutat svettas så stannade dom kvar och så hjälptes vi åt att få ner grejerna i jord, på plats. Så nu har jag lite "vilda" bär till nästa år. Mums! När natten började närma sig var jag lika trött igen. Men tog lite hjälp ändå för att säkert sova hela natten.
Söndag. Ajajajaj. Stel som en pinne, ont överallt och bara 2 cigaretter kvar. Hm?! Det var nog bara att bita i det sura äpplet och knalla iväg till affären. Faktum är att det nog var lika bra att jag var tvungen. Annars hade jag nog blivit kvar i sängen. Och det blir jag ju inte mindre stel av... När jag kom ut på gården höll jag på att få spader. Vi har någon sorts buske här som blommar jättefint på våren, tål nästan hur mycket som helst och växer som ogräs. Vacker på hösten är den också. MEN - den får blåa bär. Vi har blivit lovade att dom inte är giftiga, men det är ingen som vet vad dom heter. Och ungarna tycker att det är jätteroligt att kasta dom omkring sig. I natt var det tonårsfest i lokalen och knattarna brukar hänga utanför. Någon gång efter 22 (då jag gick in) var det någon som kom på att det är kul att kasta bär. Hela gården var full och väggen, lampor och fönster på lokalen hade nya fläckar. Suck! När jag kom hem från affären var det så lagom varmt att jag inte hade någon lust att gå in så jag drog ut min vattenslang och började skölja av det värsta. Varför måste det se ut som f-n bara för att vi inte bor i bostadsrätter? Varför måste det synas att vi har många barn, sjukskrivna, "fattiga" och bor i hyresrätt? Jag har aldrig förstått det där. Och mycket riktigt fick jag en kommentar från en granne "..det blir ju bara likadant igen. Varför gör du det?" Det var ju det....
Nu har jag äntligen hittat ner i stolen framför datorn och in i dagboken. Men bara för att jag inte orkar mer och för att träningsvärken börjar sätta in :o)

Annat då?
Första veckan i oktober ska jag få "tonårs-tuttar". Mamma kunde inte gå med mig till läkaren, men jag lyckades vinna ändå. Jag får ett nummer större bröst!!!!
Återträffen med Rhodos-gänget blev raskt flyttad härifrån till där vi var förra gången och dessutom flyttad en vecka framåt i tiden. Så det blir nästa vecka. Just nu känner jag inte alls för att åka dit. Men det är väl bara mitt otroliga sociala självförtroende som spökar... "Vad ska jag där att göra? Jag har inget att komma med... Dom kommer inte att sakna mig... Jag är egentligen inte en i gänget. Jag sov ju så mycket när vi var där..." Osv osv osv. Vi får väl se hur det blir.
Jag ska få hem en "sjukhussäng"! En sån där elektrisk historia som kan höja och sänka både alltihop, fotända och huvudända. Mitt lilla handtag över sängen (dävert) kommer också att sitta fast i sängen. Jag lyckades få igenom att jag ska få en 120 cm bred säng och inte en 90-a!!!!!! Så fort sängen har kommit kan jag återställa mitt rum som jag vill ha det. Just nu trivs jag inte alls med möbleringen.

Nu tappade jag flytet i skrivandet för den här gången. Hoppas att det inte tar en månad till nästa gång :o)

Det tog ungefär 2 minuter....

Rutiner...
Eftersom jag nu sätter punkt för den aktiva fasen av min cancer och inleder den passiva så försöker jag hitta ett bra sätt att leva på. Det har visat sig att jag, för närvarande, är piggast på morgonen. En granne har dessutom bestämt sig för att gå ut och gå mer, så hon kommer och hämtar Nisse varje (nästan) morgon och tar honom med till skolan och en extra sväng på hemvägen. Hon är den enda här som fortfarande följer sitt barn. Jag har slutat och Sofie har till sin stora lycka fått börja cykla. Det gör att jag ju inte KAN gå och lägga mig så fort Sofie har gått. Den senaste tiden har jag passat på att göra nytta på förmiddagen. Städa, hänga upp en spegel, torka av ett fönster... Ja, lite av varje sådant som inte blivit gjort på länge. Det faktum att jag numera har hemtjänst som kommer och städar lite var tredje vecka gör att jag kan ägna mig åt sådant som jag inte hunnit/orkat förut. Dom tar golven (dammsuga, torka) och hänger lakan.
Härom morgonen började jag med att hänga upp en spegel till Sofie. Den var ju rätt kladdig efteråt så jag var tvungen att torka av den.... och fönstret i hennes rum... och spegeln i badrummet... och fönstret i köket där Nisse brukar sitta....
En annan morgon tappade Sofie en pärla i köket som åkte in under kylskåpet - där är numera också rent :o)
Så småningom ska jag väl förhoppningsvis lyckas komma igång igen efter middagsvilan också. Som det är nu är jag helt väck på eftermiddagarna och somnar som en stock med Sofie vid nio. Har jag otur vaknar jag, hur pigg som helst, efter 2-3 timmar och kan sedan inte somna om. Mina dygn är numera ofta både två och tre dygn i ett....
Jo, hon med hundpromenaderna kommer ofta på eftermiddagen också, när hon ska hämta sin tös. Men då blir det bara precis fram och tillbaka till skolan. Lyckligast för detta är nog Sofie. Det är ju hennes jobb att alltid gå ut med honom efter skolan.

Fysik...
Min axel är en konstig historia. Det börjar mer och mer luta åt att det sitter en nerv i kläm någonstans. Efter att ha klippt gräset hade jag inte ont alls??!!
Knäna tycker inte alls om att jag blivit så här tung och protesterar högljutt. Min onkolog (cancerdoktor) har nu skickat iväg en remiss till Dietist. Hm....
Cancern är still. Varken bättre eller sämre.
Mitt psyke tycks vara i en ganska stabil period. Jag röker visserligen alldeles för mycket, men jag har åtminstone en harmonisk stund nu - varje dag! De svarta hålen är inte lika många och inte lika djupa.
Om vi bara kunde få ordning på Sofies mage så skulle vi ha det rätt bra! Min mage sköter sig, nästan, som den ska. Men Sofies mage blir bara värre och värre. Nu har hon ont i magen varje dag, nästan hela dagen. Men skolsköterskan är inblandad och har koll på det nu. Sofie fick i uppgift att föra dagbok på hur magen mår en vecka. Ska bli spännande att se vad sköterskan tänker göra med henne... Vi väntar dock fortfarande på att skolpsykologen ska få tid...

Fritid...
I år blir det aerobics för Sofie. Något fysiskt behöver hon göra. Hennes bröst växer och hormonerna har börjat dansa snoa i kroppen. Dessutom har hon blivit lat. Varje tisdag, i Stenkullens sportcentrum, ska hon gå på något dom kallar Kids & Young. Det är någon sorts junior-anpassad aerobics. Blir nog bra!
Hon är nu också inskriven i den svenskaste av alla institutioner - musikskolan! Hon vandrar samma väg som alla vi andra har gjort och har nu börjat med blockflöjt. Hur sjutton stod min omgivning ut?? Jag hade flöjten med mig överallt och spelade jämt. I bilen, i båten, inne, ute....

 

Torsdag

23 september

Ett litet livstecken från mig...
Jodå, jag finns här. Men i vanlig ordning skriver jag inte så mycket...
I fredags tillbringade jag hela dagen med att vänta på först en röntgen av axeln och sedan på att få träffa en läkare. Att jag sedan har något som heter "öppen retur" till min avdelning spelade tydligen ingen roll. Det gör visst inte det på fredagar då alla inblandade läkare sitter i olika möten hela dagen, på ett annat sjukhus... :(
Jag har ju haft värre och värre värk i axeln en tid nu och när jag vaknade på fredag morgon och kände att det var ännu värre fick jag nog och greppade telefonen. Först pratade jag med "min" sköterska. Läkaren i det teamet fanns inte på plats - ring cytostatikamottagningen. Där fanns det inte heller några läkare på plats, men ring avdelningen... DÄR fick en sköterska åtminstone prata med en läkare, men han hade inte tid med mig. Och inte var det hans port (dropp-snabb-koppling. Insatt av den läkaren) som var felet! Skrev bara en akutremiss till röntgen. Akut var det ja...
Men när jag väl var röntgad (halva dagen...) och klar och kommit innanför dörrarna (andra halvan av dagen...) var det äntligen någon som SÅG och REAGERADE på min axel utan att bry sig om eventuella kopplingar till cancern.
Min smärtsköterska hade hunnit bli färdig med sina åtaganden för dagen och kom ner och gjorde mig sällskap. Då hade jag precis fått komma in och fått en brits (inte säng) i korridoren. Det var rätt kul att se hur den grönklädda personalen reagerade på en vitklädd sköterska som var där BARA för min skull. Det blev lite extra fart under fötterna på dom. "Jag kommer från smärtkliniken och det palliativa teamet och det här är en av mina cancerpatienter!!" Jag har sällan varit med om att bli så tagen på allvar på en akutmottagning :o)
Summan av det hela blev att min port inte har något med mina bekymmer med axeln att göra. Läkaren förklarade ingående hur den satt (efter att ha läst operationsberättelsen efter tillsägelse från min sköterska...) och dementerade alla misstankar om att någon nervända fått fnatt på grund av ingreppet. Till och med min sköterska blev övertygad. Inte heller beror det på några tumörer - men det visste vi ju redan.
Han bad mig göra vissa rörelser och noterade att jag har, minst sagt, minskad rörlighet, med låsningar, i höger arm. Att lyfta armen i sidled gick inte alls. Men när han lyfte den medan jag slappnade av så kom den i alla fall halvvägs upp. Hmm?! Okej... Inga skelettskador, inga ledskador, inga inflammationer - men en mycket arg samling muskelfästen! Då undrade min sköterska lite försiktigt om hon fick lägga Jontoferes på mig. "Jonto... vaddå??" Han hade aldrig hört talas om det. Efter en snabb förklaring med många latinska ord, jag hängde inte med alls, så var det helt okej. Den behandlingen gick vi iväg till hennes rum och gjorde innan jag åkte hem. Taxin kom 18.40. Då hade jag varit där sedan ca 10.00!! Väl hemma hade axeln redan lugnat ner sig något. Jag kunde borsta tänderna utan att stå och hålla uppe armbågen med andra handen.
Förutom denna behandling skulle jag öka Voltaren-dosen och uppsöka sjukgymnast för att återfå rörligheten i axeln.

Och vad är nu Jontoferes för något då??
Så här skrev jag i min mobiltelefon efter att ha fått muntlig och skriftlig information.

Jontofores. Aktiv transkutan administrering av Joniserad Kortison (eller lokalbedövning) under 10 eller 20 minuter beroende på strömstyrka

Ström???!!!!??? Jo, själva administreringen av preparatet (hur jag får in medicinen i kroppen) sker med hjälp av ström. Den transporteras av strömmen.
Kutan - under huden.
Ni har väl alla sett på TV hur folk med hjärtproblem får en massa klisterlappar på bröstkorgen som det sedan ansluts sladdar till.
Lapparna kallas "pads" och används både som sändare eller mottagare av ström i olika sammanhang. Under en jontofores är en pad speciellt utformad för att kunna hålla ca 3 ml vätska. Den andra pad'en används som en sorts jordning i kroppen.
Du vet - ström måste in någonstans och ut någon annanstans (i jord).

Så den blöta pad'en sätter hon på min axel över det ömmande områden och den andra (torra) sätter hon nånstans på överarmen.
Å så tillför man ström. Då börjar jonerna i strömmen och jonerna i kortisonet diskutera vem som är starkast. Strömmen vinner och då tassar kortison-jonerna snällt över från pad'en och in i muskeln och sprider ut sig över ett mycket större områden än om jag fått det med en spruta.

Därigenom minskar man risken för biverkningar, varav en är förtvinande muskler. Det känns ungefär som när man gör "tusen nålar" men går bra att stå ut med i tio minuter. Om man tycker att det är för obehagligt kan man använda svagare ström - men då tar det 20 minuter. Jag har nu fått 3 behandlingar och ska in för den fjärde och sista i morgon. Armen har jag fått tillbaka och Voltarenet har jag kunnat minska på igen. Som bonus fick jag i fredags även med mig en TENS-apparat hem. En sån där historia med 2-4 pad's som skickar ström mellan sig och fungerar smärtlindrande eller som en sorts mini-massage. Mmmmm!!! Ljuvligt! Jag satt för länge vid datorn igår och körde TENSen på ryggen efteråt. Sen kunde jag sova - utan extra medicin!!

Det är väl här nu då som jag borde börja berätta om hur VI har det här hemma med en trött mamma och en mycket typisk 9-åring som dessutom är på väg in i puberteten. Men jag orkar inte just nu. Hon har varit hemma två helger nu och ska äntligen iväg till sin pappa i morgon. Han ska förresten flytta 1 nov. Ut ur lägenheten och ut på landet. Men inte en meter närmare oss. Snarare 5 km längre bort. Suck! Men jag orkar inte skriva om det heller just nu. Däremot borde jag göra mig i ordning och tassa iväg och möta Sofie. Eller så väntar jag lite med det. Jag har paket att hämta på posten efter 16 och hon slutar 15. Men å andra sidan har jag bara 1,5 cig kvar...... Jaja, solen skiner i alla fall.....