Onsdag

12 januari 2005

Så var det då ett nytt år...
Satt och tittade igenom vad jag skrivit i januari förra året.
Usch - nästan lite skrämmande. Det är mycket som fortfarande gäller:

2004 Nytt år, nytt liv... Eller kanske inte. Jag har gått och grunnat lite dom senaste dagarna och har nog kommit fram till att så som jag har det nu - så kommer det att vara, länge! Närmaste ljuspunkt är när jag får nya bröst och nästa ljuspunkt blir när svettningarna slutligen avstannar. Kommentar, 2005 Jodå, brösten har jag fått och svettningarna har avstannat. Men någon höjdarkänsla typ eufori har uteblivit helt och hållet. Konstigt. Svettningarnas slut har liksom smygit sig på eftersom jag svettas när kroppen blir trött också. Brösten känns fortfarande inte riktigt som mina utan något som sitter utanpå. Jag har nu gjort ett tredje försök med min medicin mot inflammationerna i lederna. Det går inte alls! De förra försöken avbröts pga ont i magen. Den här gången blir det stopp pga att svettningarna ökade igen. De hade nämligen gått ner något, men fick ny fart. Inte kul alls!!! En annan sak som jag funderar en hel del på är vad det ska bli av Sofie om läkaren har rätt med sina 10 år. Hur ska jag lösa hennes boende när/om jag blir så dålig att jag inte kan vara mamma längre? Jag har vissa idéer, men dom vill jag inte riktigt gå ut med än. Tanken är inte riktigt klar. Kommentar, 2005 Dom 10 åren gäller inte längre. Det har kommit en medicin till som förlänger det hela ett tag till. Så nu är vi tillbaka till frågan - vilket kommer först? Kistan eller rullstolen? Som jag mår idag blir det garanterat rullstolen! I morgon ska jag få veta vad skelettröntgen (SCINTen) har visat denna gång. Nyårsafton... ...var mindre kul. Nisse är, som trogna läsare vet, inte särskilt förtjust i raketer. Därför inledde jag medicinerandet i god tid innan nyårsafton. Men vad hjälper det när dom börjar skjuta raketer över en vecka innan det är dags. Strax före mörkrets inbrott var vi ute på kvällens sista promenad. Haha! Inte sjutton kunde dessa skjutglada människor vänta tills det blivit mörkt. Vid ett tillfälle, när vi passerade en höglänt tomt, höll vi på att få raketerna i huvudet. Tack och lov reagerade pojkarna när jag ropade till dom att vänta lite. Men tyvärr lite försent, dom hade redan hunnit tända på något som iof inte flög iväg. Direkt när vi kom in igen så var det dags att bädda ner sig i klädkammaren och där fick vi stanna. Länge! Till och med vid halvfyra var det snorungar ute och pangade! Var är föräldrarna??!! Nyårsdagen... ... var jag ute med Nisse rätt så tidigt. Vi gick en rejäl sväng och hade hundar kunnat vissla så hade Nisse gjort det. Han var lugn och harmonisk och riktigt njöt av att vara ute. Men - nästan hemma var det kört igen! Då hade några ungar vaknat till och hittat kvarglömda raketer.... Suck! Kommentar, 2005 I år började skjutandet redan två veckor FÖRE jul. Så Nisse har haft det rätt jobbigt. Hårdmedicinera honom började jag inte med förrän det bara var några dagar kvar till nyår. Han verkar trivas bäst i min säng ända tills hela helvetet bryter lös vid 12. Då är det klädkammaren som gäller. Men i år slapp vi ut redan 00.30. Dom hade väl ont om raketer.... Men skjutandet pågår i viss mån fortfarande, 12 jan!!!! Nu e glada julen slut, slut, slut... Julegranen har åkt ut, ut, ut... Men el-ljusstakarna står kvar, ett tag till. På torsdag börjar skolan och vardagen är tillbaka. Sofie har haft ett bra jullov - Lisebergs julöppet, Universeum, Bio, Morfar, alla plast-kusiner, Mormor, Pappa!! Och på torsdag ska hon gå på Disney On Ice med sin gudfar. Jag då... Tja, jag har varit hemma som vanligt. Gjort ungefär vad jag brukar men haft mera sovmorgon. Det har varit, för mig, ovanligt mycket spring i dörren. Hur har det gått då? Jovars, kroppen har hängt med rätt bra, ändå... Men alla timmarna i klädkammaren satte igång de små grå rätt ordentligt. Och nu när jag tittar neråt lite så ser jag att jag skrev visst lite om det sist. Men inte så mycket. Det snurrar mycket i huvudet just nu. När var hur varför vad....händer med cancern? Försöker komma till ro med att jag nog inte blir bättre, fysiskt, än så här. Visst, nya bröst och att komma ur klimakteriet hägrar. Det kommer att underlätta MYCKET. Men ändå... Lusten att skriva, eller för den sakens skull, kommunicera överhuvudtaget... ...är inte överdriven. Sofie har en kompis (grannbarn) här idag och dom har precis kommit isäng. Det är inte tyst, men dom är i alla fall där! När dom hade dragit sig tillbaka funderade jag på om jag skulle ringa någon och prata bort en stund. Men jag kom på att jag inte har något att säga, så jag lät bli. Inte heller känner jag att jag har något att skriva om här heller, men tog mig i kragen och satte mig ändå. Men det enda jag för närvarande har lust med är att sova, röka och äta sötsaker....... Kommentar, 2005 Det här känns riktigt bekant! Sova, röka, godis... Men i år är det sova, sova, dricka o'boy, sova, sova, röka, dricka juice, sova....... Egentligen borde jag varit betydligt mer aktiv, men jag orkar faktiskt inte. Inte skriva heller...

Ruskigt vad lika januari då och januari nu är...
Men varför så trött nu då. Jo, ca 1 månad före jul var jag på återbesök hos min onkolog (cancerdoktor) och då togs lite blodprover. Vi pratade mycket om hur jag mår och så. I vanliga fall är han så himla snabb med att säga NEJ, det är inte cancern, men inte denna gång. Den här gången var han istället snabb med att säga NEJ, det är inte ländryggen som bråkar med dig. Det är ju därför du får zometa, för att det inte ska hända. Nehej... Det var inte kul att åka hem.
Jag åkte dit fast besluten att få ländryggen ordentligt kollad eftersom jag har så konstiga smärtor som jag tror kommer därifrån. Åker hem med Ågren hoppandes på axeln för att läkaren inte bar sig åt som han brukar. Suck.
Någon dag senare ringde jag in för att få blodsvaret. Cancervärdet var bra - med andra ord, cancern är stilla men blodvärdet Hb't var halvkass, 98. Normalt värde för en kvinna är 120-150. Min läkare tyckte inte att det var något att göra något åt, men min smärtsköterska gick i taket och tyckte att jag inte alls skulle behöva vara såå trött hela tiden, när det nu går att åtgärda. Mycket snack fram och tillbaka blev det - så det hann gå en hel månad.
Då var det dags för dropp igen och julen hade passerat och jag kände mig aningen piggare. Så jag bad dom ta ett nytt Hb. Dagen efter skulle jag ändå till sjukhuset i ett annat ärende så då skulle jag titta in och få ett recept mot mitt dåliga blod. Äntligen!!
När jag så kom dit på eftermiddagen, tisd, så blev det stor kalabalik!
Jag fick inte åka hem utan att ha träffat en doktor och helst skulle jag lägga mig ner och...... Mitt Hb hade varit 56!!!!!! Det var ingen som förstod att jag överhuvudtaget kunde stå upp. Men bilen ville jag inte ha p-böter på och så ville jag ha en cig, så det där med att ligga ner fick vänta.
Träffa doktorn
"Jaa, du har ju väldigt lågt värde så du MÅSTE ha 2 påsar blod. Helst idag. Vad det beror på? Jaa du, det enda jag kan tänka mig är att det är något med benmärgen så jag vill köra lite tester på dig. Ska du på SCINT på tisdag? Så bra, där vill jag nämligen börja. Kan du stanna ikväll? Jasså inte, men vi ska ta om värdet, kapillärt, för säkerhets skull. Och har du stått ut med det såpass länge kan du väl kanske åka hem ikväll. Men du kör INTE bil i morgon!"
Nytt blodprov
T två stick i fingret och två vändor i maskinen gav vid handen ett medelvärde på ca 70. Bättre, men långt ifrån bra. Inte konstigt att jag är svimfärdig flera gånger om dagen.
Till sjukhuset dagen efter
F först måste man ta ett basprov, det tar 2 timmar, sen kommer blodpåsarna. Från Sahlgrenska.... Provet skulle också till Sahlgrenska och den transporten gick inte förrän kl 12. Sköterskorna jag pratade med dagen innan trodde att jag skulle kunna gå hem samma dag - Pytt heller! Sista påsen var färdig 21.30 och sedan ville ronden träffa mig på morgonen efter....

Lång pausi skrivandet.... röka, äta lite, barnvakt....

Ronden
Då fick jag träffa den kirurgen som tog bort bröstet på mig. Han är trevlig! Hans åsikt var att sådanda här blodfall är vanliga hos cancerpatienter. Det tillhör spelets regler.. Han såg åtminstone ut som om han visste vad han talade om till skillnad mot alla andra jag pratat med. De nere på äldreboendet här som har cancer håller tydligen också på så enligt grannarna/personalen.
Sedan fick jag åka hem, via apoteket och hämta mina sprutor. Jag har fått en annan sort den här gången som inte behöver tas 3 ggr/v utan bara en gång. Nytt blodprov på tisdagen den 4'e. Då var värdet 111. Så nu är jag tydligen över ribban för denna gång.
I morgon ska jag få veta vad skelettröntgen visade. Jag är orolig för min ländrygg. Jag tror att den har börjat ge upp och blivit skör och säckat ihop en del. Så nerverna är på utsidan som vanligt.

Slutgnällt för denna gång...
visst - min vardag är mycket påverkad av att jag är så trött hela tiden att det är mycket som halkar efter. Hemsidan jag håller på med t ex. Där börjar jag få ordentligt dåligt samvete och prestationsångesten lurar runt hörnet. Men jag sa ifrån från början att jag är sjukpensionär av en anledning. Huset förfaller. Hundens kondition är inte vad den borde och tvättar gör jag bara när jag absolut måste. Tösen är inte road av att jag sover så mycket. Annars brukar hon inte märka så mycket av det, men det har ju precis varit jullov.
I måndags var vi iväg till Vattenpalatset (äventyrsbadet) på deras vattenfestival. Sofie, en granntjej och så jag. Det var premiär i bikini sedan jag fick bröst. Kändes rätt konstigt. Men det blev inget simmat och jag orkade inte stanna ända tills vattengympan skulle starta 20.00. Men jag var där - ombytt!! Och på ganska gott humör när vi kom hem!
I lördags borde vi kanske ha stannat hemma med tanke på vädret, men vi hade fått biljetter till Folkteatern där musikteatergruppen Amanda skulle ha show. Hade taxin kommit i tid så hade vi nog fått en vägskylt i huvudet på vägen det. En sån där stor skylt som går över 5-6 filer. Hemvägen var också en historia för sig. Det ryckte bra i bilen och vägar var avstängda åt alla möjliga håll. Ytterligare en skylt över motorvägen var på väg ner så vi fick åka lokalbanan istället en lång bit. Annars klarade vi oss bra i blåsten. Min pressenning på baksidan ligger kvar. Allt på framsidan låg i lä. Det var bara ett plast-fågelbord som blev av med några delar... Strömmen har kommit och gått. Som längst var vi utan ett par timmar. Telefonen har fungerat hela tiden, åtminstone lokalt. Det var en period vi bara kunde ringa grannarna. Det var en rätt mäktig känsla att åka nerför backen till första avfarten Lerum när det var precis kolsvart överallt. Affären, Kvantum, hela området, Hulan, bensinmacken, väglamporna.... Häftigt. En annan värld. Sedan hade vi vadslagning om huruvida vi skulle ha någon ström hemma. Det hade vi!
I morgon är det läkarbesök och barnkalas för en av småkusinerna. Sofies födelsedag har vi strypt ordentligt och sagt att vi firar på riktigt den 11 mars. Det blir roligare så.