Min Journal

Ångest

I november -00 fick jag mitt livs första ångestattack.
Det var ingen kul upplevelse!

Dagen efter så började jag att jaga sjukvården för att få någon form av hjälp. Jag kände inte att jag behövde bli sjukskriven eftersom jag fick kraft av att gå till jobbet. Inte heller ville jag ha tabletter.

Efter en massa turer fram och tillbaka i telefon fick jag till slut en kallelse till kurator - den 31 januari var jag välkommen.
Hur sjutton skulle jag klara jul och nyår och hela köret? Hur det nu var,
så tog jag mig igenom detta med viss hjälp av en ny kärlek…

Kurator/Psykolog

Så blev det då dags att börja gå till kuratorn.
Om jag påstår att jag blev hjälpt av den kontakten så ljuger jag.
Hon lyckades tyvärr inte inge något förtroende och så avbokade hon
alldeles för många sessioner. När vi var framme i april hade jag blivit
så dålig att jag inte klarade av att jobba längre.

När jag sökte läkare för att få ett läkarintyg hade jag turen att träffa på en läkare med lite koll på livet. Han gav mig ett par månaders sjukskrivning
med diagnosen depression och en antidepressesiv medicin, Cipramil.
Tyvärr fungerade inte den medicinen och jag ihop så jag fick en annan sort, Zoloft. Den är numera min ständiga följeslagare.
Om sedan kontakten med kuratorn bara hade fungerat…
Så småningom blev jag desperat och försökte få komma till psykolog
genom att ringa dit själv. "Du är bara trött" blev svaret.

När ytterligare några månader gått och det blev dags för återbesök
hos läkaren sa min mamma till mig att hälsa från henne och begära
en remiss till psykolog. Dåå började det äntligen hända saker.
I och med att jag började hos psykologen så kunde jag gå ner i sjukskrivningstid och jobba lite. Dock inte i affären, där dom under min sjukskrivning hade organiserat bort min tjänst men jag fick skrivarbeten
från SVT som jag kunde sitta hemma och göra. Det var mycket bättre
eftersom jag inte hade någon stresstålighet alls och dessutom mådde dåligt
av att ha krav på mig. Inte heller fixade jag att träffa en massa folk.
Jag har kallat det "viss social fobi".

Ful ovana

Under vintern gick humöret upp och ner. Kärleken krånglade och mannen
i fråga ville inte förstå att det var slut. Jag började med en riktigt ful ovana - blev jag orolig på kvällen tog jag en kopp te med lite rom eller whiskey i.
När detta hade pågått ett tag tog jag kontakt med min läkare och undrade
om det fanns något att göra. Jovisst fanns det, en ångestdämpande medicin
vid namn Mianserin. Jippi! I samma veva blev jag och en annan man blixtförälskade i varandra. Vi som bara skulle umgås som vänner…

Jag mådde så pass mycket bättre av medicinen att jag började äta, och äta,
och äta, och… Hoppsan! Två kilo i veckan är ju lite mycket att gå upp i vikt.
Med ett öga på klockan och strikt självdisciplin drog jag ner på ätandet
till en för mig normal nivå. Då borde jag ha börjat tappa vikt - men icke!
Jag fortsatte att gå upp, men nu med 1 kg/v… Så småningom var jag uppe i
en total viktökning på ca 13 kg!! Jag har inte varit så tung sedan jag var
gravid, 77 kg! Efter att ha stämt av med min läkare så slutade jag med tabletterna - men inte sjutton gick jag ner för det.
Jag slutade i alla fall gå upp…

Tiden gick och det blev vår igen

Två kärlekar hann komma och gå under vintern och våren och en tredje jobbade hårt för att få mig intresserad. Jag hade bestämt mig för att karlar,
det klarar jag mig bra utan. Två stycken så tätt inpå varandra bäddade inte direkt för någon lust att hoppa på det igen.
Men hans envishet bar frukt - jag trillade dit igen.

Jag bestämde mig för att jag mådde bättre och ville ha 100 % sjukskrivning över sommaren för att få lugn och ro omkring mig så att jag kunde börja
trappa ner på medicinen. Min avsikt var att vara medicinfri i augusti och
då också sluta vara sjukskriven helt. Men då tog det hus i helsike på försäkringskassan! Deras förtroendeläkare ansåg att det var tveksamt om depression förelåg och rekommenderade 50 %.

Där stod jag och visste inte om jag skulle få några pengar alls och månadsskiftet närmade sig med stormsteg. Med hjälp av läkare, psykolog
och ett mycket personligt brev från mig till FK lyckades jag få igenom 75 %.
Och pengarna hann komma i tid tills det var dags att betala räkningarna…
Men det tjafset tog hårt på mitt goda humör.

Skrämmande upptäckt

En dag i duschen stod jag och tvålade in mig som vanligt när jag reagerade
på att vänster bröst inte kändes som det brukade. Hmm???!!!

Med diverse utbrott från min fd äkta man i livligt minne så ringde jag och fick
en akuttid till läkare. Hon klämde och kände och klämde på båda brösten och vänster arm. Hon klämde nåt så infernaliskt att jag hade ont i armen en vecka.

Den här läkaren visade med all önskvärd tydlighet att hon tyckte jag var löjlig och det kändes som att hon skrev remissen till mammografi under protest.
Men vid det laget var jag tvärsäker på att det var något galet så jag envisades. Tyvärr har jag inte lagt på minnet när detta var, men jag tror att det var i
maj-juni någon gång.

Efter en förvånansvärd kort väntetid ringde dom från Mölndals sjukhus och undrade om jag kunde komma den och den tiden någon dag senare för mammografi, ultraljud och finnålspunktuation. Det kunde jag väl….. (hjäääälp)

Mammografi

Dagen för mammografi kom och jag tog mig dit med hjärtat i halsgropen. Depressionens "sociala fobi" sitter fortfarande i lite grann.

Det kändes onekligen lite fånigt när vi satt i varsitt bås, med draperi för, avklädda till hälften och väntandes på vår tur. Hönor i för små burar,
alla mer eller mindre vita i ansiktet av nervositet.

Du har väl sett på TV hur dom gör? Man brukar fundera på hur dom får bröstet såå platt. Jo, dom drar i skinnet och trycker ihop och trycker mot bröstkorgen
så att det känns som om man blir överkörd av en ångvält!!
Men nej, det gör inte såå ont.
När det var överstökat blev det till att vänta en stund till i "buren".

En sköterska kom och tog mig till ett annat rum där det fanns en läkare
och en ultraljudsmaskin. Han klämde och kände först på bröstet och talade lugnande till mig "det känns som om det bara skulle vara en körtel…".
Även medan han kollade med ultraljudet så talade han tröstade till mig och bedyrade att det nog inte var något, men för säkerhets skull så skulle vi ta prover på knölarna. Bara för att vara på den säkra sidan.

När jag väl kom ut därifrån och var på väg hem så var jag inte särskilt
orolig - men jag kände mig både manglad och perforerad!

Besked

Tiden gick och rätt som det var dök det upp ett brev med en kallelse till bröstmottagningen/kirurgen på Mölndals sjukhus. Jag skulle komma dit den 3 juli och träffa doktorn. Det var allt. Inte en hint om vad det var dom ville…
Jag fick naturligtvis skrämselhicka. Detta var en torsdag eller en fredag och
vi skulle iväg över helgen, så jag svalde alltihop och låtsades som ingenting.

Det gick bra ända till på tisdag morgon (2 juli -02) då en läkare från vårdcentralen ringde kl 9 och bad mig komma in så snart som möjligt,
hon ville prata med mig… AAAHHHH!!! Utan att egentligen tänka på vad jag gjorde så ringde jag mamma.

Vi åkte ner till vårdcentralen och fick komma in direkt till läkaren, samma som förra gången. Då fick jag beskedet att det var bröstcancer, en lobulär variant. (Lobulär betyder att den är klart avgränsad och inte har någon tendens att sprida sig) Det enda som rörde sig i huvudet var "Där fick du din räpa! Jag hade cancer!" medan mamma blev chockad och satt med tårar i ögonen. Märkligt.

När vi kom ut därifrån var jag akut röksugen och rökte ett par cigaretter
på raken till mammas stora förskräckelse. Med argumentet att den vanligaste följdsjukdomen på bröstcancer är lungcancer försökte hon få mig lova att sluta. Jag ville inte lova nåt så hon försökte få mig lova att sluta i samband med operationen. Det kunde jag eventuellt tänka mig. (jag har inte slutat än...)

Mera ingående besked

Dagen efter beskedet åkte jag till naprapaten på morgonen med min dåliga rygg. Den hade under våren indikerat både ryggskott och ischias.
Jag hade en känsla av att jag borde tala om för honom vad jag råkat ut för
och det var alldeles rätt. Han sa till mig att jag skulle tala om för läkaren att
jag hade ont i ryggen "ibland vill dom ha sina patienter för sig själva" och ringa honom sedan och tala om vad läkaren sa.

På eftermiddagen var det dags att träffa läkaren på bröstmottagningen.
Mamma hämtade mig och vi åkte dit tillsammans. Lite tur i oturen var det att
vi blev inkallade för tidigt så att vi fick sitta och vänta en stund. Det låg en tidning där, Amoena Life, som handlar om proteser och underkläder.
Det drog igång diskussionen om sådana praktiska saker. Vi hann gå igenom
det mesta rörande operation, väntetider, proteser och rekonstruktion.
Jag kanske bör tillägga att hon hade bröstcancer för ca tre år sedan,
samma bröst…

Läkaren kom så småningom och bekräftade cancerdiagnosen.
Vi pratade om vad det innebar och jag fick klart för mig att läkaren på mammografin inte hade sagt samma sak till mig som han skrev i papperena. Han var helt på det klara med att det var cancertumörer. Vid det här laget började jag tappa tilltron till att läkare talar sanning…
Snäll flicka som jag är så berättade jag om ryggen och då drog stora utfrågningen igång. Hur länge? Hur kom det sig? Hur stor var viktökningen?
När var det? Osv osv… Sedan skrev han en remiss till en Skelett-SCINT,
men han talade inte om varför. Däremot sa han att jag inte fick fortsätta
gå till naprapaten, bara för säkerhets skull. Så han inte råkar göra sönder något. Konstigt. Men det var så mycket info att ta till sig ändå så jag tänkte
inte mera på det.

Letade information

Väl hemma igen funderade jag mera på det där med röntgen av ryggen och
gick ut på nätet för att hitta mera info. Det var inte kul!
Det är mera vanligt än ovanligt att bröstcancer sprider sig till skelettet och
det är inte mycket att göra åt det annat än att se till att jag har adekvat smärtlindring och sedan är det bara att invänta rullstolen. Usch!!!
Kotorna blir (naturligtvis…?!) sköra av att vara perforerade av cancertumörer.

Men - nu gällde det att försöka vara positiv och inte måla fan på väggen.
Precis som jag blivit ombedd så ringde jag naprapaten och talade om vad läkaren hade sagt och han lät inte ett dugg förvånad.
Mycket riktigt så var det precis det han hade vetat, men inte velat tala om.
Fast i och med att jag inte fick gå dit mer så blev ju ryggen sämre och
sämre vartefter.

Smärtstillande, tillväxt och flytt av datum

Nu började en tid av experimenterande med smärtstillande och väntan på operation och provresultat. Jag har sällan haft en mera välfylld almanacka. Sedan början av juli har det gått i ett. Kallelsen kom så småningom med datumet 14 augusti. Bra - då hade skolan hunnit börja. Jag ordnade med både barn- och hundvakt under två veckor runt det datumet.

Mina mediciner för ryggen fungerade inte så bra utan jag fick nya och andra
och magen rasade och……….. rätt som det var började mina två knölar växa. Och växa. Och växa. Och växte ihop! Bröstvårtan började dra sig inåt för att
till sist knappt titta fram alls. Tungt började det bli också.

Vid ett tillfälle i slutet av juli hade jag kontakt med min sköterska på bröstmottagningen och då berättade jag, i förbigående, för henne att bröstet hade börjat växa. Efter att hon frågat hundra frågor så skulle hon försöka flytta operationstiden och bad att få återkomma… Några timmar senare ringde hon och sa att operationen var flyttad till den 2 augusti. AAHH!!! Från att ha varit lugn och fin och trygg i att operationen låg ganska långt fram i tiden så var det plötsligt bara någon vecka kvar!
Det blev till att snabbt kasta sig på telefonen och göra om hela planeringen för hund och barn. Tack och lov var det inget/ingen som krånglade utan det löste sig. Men min pojkvän började vackla i tron, så honom kunde jag inte luta mig mot alls. Tyvärr har det visat sig att det är jättevanligt att killarna försvinner när tjejerna får bröstcancer. Tragiskt. (det här ville inte min pappa att jag skulle
ha med, men ju mer jag pratar med andra cancerpatienter desto mer
bekräftas det…)

Den stora dagen

Så blev det då dags att operera bort det sjuka.
Vid det här laget hade jag hunnit bli ganska trött på mitt konstiga bröst
så det skulle faktiskt bli rätt skönt att få det överstökat.
Torsdagen den 1 augusti kl 07.30 skulle jag infinna mig på labbet för provtagning. Därefter skulle jag upp till avdelningen för inskrivningssamtal.

Det visade sig att vi var fyra stycken som följdes åt den dagen. Två som skulle opereras i morgon och två på måndag. Väl uppe på avdelningen fick jag först prata med en sjuksköterska som hade en massa praktiska frågor inför omvårdnaden. Henne frågade jag även om praktiska saker som tider, kuddar, kläder och annat. Sedan fick jag träffa min kirurg. Vi pratade om saker som rörde bröstet. Då fick jag även besked om hur det var med ryggen.
Det var metastaser där!

Efter en stunds väntan gick vi sedan i samlad tropp ner till korridoren utanför operationsavdelningen där var och en fick ett samtal med en narkosläkare.
Vid det här laget började det sjunka in att det inte BARA var bröstcancer utan mycket mer. Tårarna hängde och jag mådde inte jättebra.
Upp till avdelningen igen och stämma av med sköterskan vilken tid jag skulle vara tillbaka på kvällen. Så var jag klar för dagen och ringde pappa som kom och hämtade mig. Vi åkte och käkade lunch och var sedan hemma ett par timmar innan det var dags att åka tillbaka.

Fredagen den 2 augusti blev jag väckt i ottan. Det var dags att duscha en
sista gång. I väntan på min tur fick jag dropp. Det blev inte förrän frampå eftermiddagen. Själva operationen tar inte lång stund men pga mina värktabletter blödde jag tydligen ganska mycket så jag fick stanna rätt länge
på uppvaket. Där hade övervakningsmaskinerna fått spatt och varnade stup
i kvarten för att jag inte andades och hade för lågt blodtryck. Det blev rätt absurt när jag pratade med sköterskan och maskinen samtidigt skrek att jag inte andades… Lite blod fick dom trycka i mig innan jag fick komma upp på avdelningen igen. Om jag viftade på tårna när blodtrycket mättes så larmade inte maskinen :o)

Uppe på avdelningen satt pappa och väntade (mamma var i Grekland på en sedan länge planerad resa). Jag var jättepigg och tyckte att livet var kul.
Åt och drack och fick en påse blod till. Men när pappa hade åkt så tog det
inte lång stund innan allt jag ätit kom upp igen. Jag hade visst för bråttom. Hoppsan.

Eftersom jag fortfarande hade så ont i ryggen så fick jag stanna till på söndag eftermiddag för att prova ut nya mediciner. När det väl blev dags att åka hem så hade jag hunnit bli av med dränaget. Dom nya medicinerna för ryggen verkade fungera bra.

Hemma igen

Sofie var kvar hos pappa och Nisse var hos en väninna så hemma var det lugnt. Om jag inte minns alldeles fel så stannade pappa hos mig och sedan bodde jag även hos mamma ett par dagar. Livet återgick så sakteliga till det normala.
Efter ungefär en vecka fick jag åka in till cytostatikamottagningen för att visa upp såret och få information om cellgiftsbehandlingen. Pga ryggen så skulle
min behandling starta så snart som möjligt utan att invänta svaret från patologen. Såret var så fint så. Men ryggen krånglade fortfarande.

Den 19 augusti började så skolan igen och jag skulle iväg och träffa en ortoped. Min kirurg ville att ortopeden skulle ta ett prov på en kota för att säkerställa att det verkligen rörde sig om metastaser och inget annat. Jag och mamma hade bestämt att jag skulle ta tåget in och så skulle hon köra mig hem igen.
Men inte då! Ryggen pajade ihop totalt så jag fick åka bil både fram och tillbaka.

Ortopeden visade mig röntgenbilderna som fanns och förklarade att med hjälp av dom kunde han inte ta provet så jag skulle iväg på skiktröntgen med magnetkamera. Ack denna väntan… Så fort något verkade fungera som det skulle så var det dags för någon annan undersökning och sedan väntan på provsvar. Men den här gången gick det fort. Jag fick tid till röntgen redan på fredagen.

Tillbaka till sjukhuset 1

När Sofie hade gått till skolan på tisdagen så var jag helt slut. Jag hade bara sovit, spytt och grinat nästan hela helgen. Magen fungerade inte och jag åt inget. Jag ringde till mamma och bad henne komma och hjälpa mig att bli inlagd. Hon trodde inte att dom skulle lägga in mig men körde mig till akuten ändå. Läkaren där tog lite prover och tyckte att jag såg för bedrövlig ut så hon la in mig. Vid fyratiden satte dom äntligen ett dropp och jag sjönk sakteliga in i
någon sorts dvala. Nu behövde jag inte klara mig själv längre.

Utan att gå närmare in på den sjukhusvistelsen så kan jag säga som så att jag blev kvar 10 dagar och hann få nya mediciner, få fart på magen, börjat äta igen, fått första cellgiftsomgången, träffa smärtteamet och arbetsterapeut.

När jag väl åkte hem igen så hade mamma och pappa köpt en ny säng till mig.
Grannarna hade fyllt en "guldfiskskål" full med godis som välkommen-hem-present. Arbetsterapeut och sjukgymnast kom på hembesök och innan jag visste ordet av var lägenheten lite handikappanpassad och jag hade fått både rullator och duschstol. Hej vad det gick. Lite långsammare gick det att få en ny duschstång och en ramp i ytterdörren. Men dom är på plats nu. En arbetsstol
till köket fick jag också. Men det allra bästa hjälpmedlet jag fick var en gripklo, även kallad plockepinne :o) Det är dom små detaljerna som gör det…

Icke att förglömma - jag är numera färdtjänstresenär. Det ger mig en alldeles ny frihet!! Jag har ju körkort men ingen bil så jag brukar vara beroende av andras välvilja och lust att låna ut bil.

Ostrukturerat

Nu när jag sitter och skriver ner det här så känns det som att jag glömmer en hel massa. Det är väl kanske bara att tacksamt ta emot, det blir nog rätt tungt att komma ihåg precis allt precis hela tiden.

Lite som jag inte tror har kommit med är det här med ryggondan.
Under våren blev jag ju succesivt sämre och sämre. I början kunde jag med hjälp av mediciner fortfarande gå långa promenader och till och med dansa ibland. Men ju längre tiden gick och medicinerna inte fungerade så bra längre
så blev det svårare och svårare. Till slut kunde jag inte gå mer än korta sträckor. Då blev cykeln min räddning. Jag cyklade till och från skolan med Sofie med Nisse (hunden) springandes brevid. När han inte orkade fick han
åka i cykelkorgen. Han tyckte det var jätteroligt och saknar det nu.

I slutet av sommaren upptäckte jag till min stora besvikelse att jag
inte kunde cykla längre. Det gjorde ont att köra över sprickorna i asfalten.
Då - om inte förr - kände jag mig riktigt låst.

Mina grannar har varit helt otroliga hela vägen.
Dom har hjälpt mig med gräset, rabatterna, hunden, tösen, dammsugning, disk, matlagning, handlande mm mm mm.

TACK ALLA FÖR ALL HJÄLP JAG FÅTT OCH FÅR!

När väl alla vändor till och från sjukhuset tog fart kom släkten in i bilden på ett sätt dom aldrig varit med förr. När jag låg inne dom där tio dagarna bodde min pappa i min lägenhet och skötte hem, barn, hund och allt det där som skolan drar med sig. Mamma har också hjälpt till massor. Allergisk som hon är så har hon inte kunnat bo här men hon har kört, varit med, stöttat, tvättat mm mm. Hennes man har också dragit sitt strå till stacken och kommit med mat och kört och………