23 och 48
för fem sex år sedan
en djupfryst natt i februari
står jag på perrongen
när lokaltåget i ett gnistregn
lyfter från rälsen
och för en sekund
bländar ut månljuset
över hela Norsesund,
Västra Bodarne,
och Alingsås.
Jag ska gå HEM.
Jag ska GÅ hem.
Det är inget problem.
Två glas Guinness värmer mig fortfarande.
Under mina nya dyra vinterskor
smälter miljoner, miljarder
snökristaller,
med ett knarr,
efter knarr, efter knarr.
Vinternattens köld
är hård
Endast Klas Johansson är vaken,
ett par år senare,
vid samma tid,
när jag lyfter blicken
mot stationshusets översta fönster.
Jag vet att han redovisar moms.
Då som nu som sedan,
är jag glad att jag att jag slipper redovisa moms.
Ljuset från tåget
fyllde mina ögon.
50 meter bortom stationshuset är det slut.
Jag ser ingenting.
Ingenting.
Jag blundar och går vidare
tills en gran slår mig i ansiktet.
Då står jag i mossen som vanligt.
Det är något fel på doseringen just i denna kurva.
Jag ska ta upp detta på vägföreningens nästa
årsmöte.
Men då är det alltid ljust på nätterna.
Ingen kommer att tro mig.
Tro mig.
Åter uppe på
vägen får jag sällskap av min månskugga.
Asfalten är försilvrad av ljus och snö.
Det är för skuggorna jag dyrkar solen och månen.
Det rytmiska knarret under mina skor
letar efter en melodi.
Texten är klar
Jag är glad att
jag slipper redovisa moms.
Redovisa moms. Tralala.
Egendomliga ord som håller mig kvar på vägen.
Idag har det rykt en
vecka i Carlos ruin.
Tjocka böcker och tomflaskor brinner långsamt.
Denna vinternatt lyser det ännu svagt
bakom en gardin i huset.
Där sitter en man som läser ett bibliotek på ett
år.
Och dricker upp ett mindre systembolag på samma tid.
En tecknare och poet.
Men ingen kommer in i hans hus.
Dörren är alltid låst.
Vid vägen står
hans usla lilla Fiat.
Upp-pallad, utan hjul och plundrad av barn.
Jag rycker upp dörren och sätter mig bakom ratten.
Det är trångt och något hårt under ändan.
En bok. Arthur Millers självbiografi.
Han som var gift med Marylin Monroe,
du vet.
En bra bok som jag inte läst än.
Ett bilvrak som bokbytesplats.
Det luktar kattpiss i bilen.
Jag öppnar dörren för att gå.
Då.
Då läggs en hand på min axel.
Som i en jävla gammal skräckfilm.
Håret reser sig - inte!
Blodet fryser till is - inte!
Jag blir bara skitförbannad. Rasande.
Det är förstås Dag, Dag Stålsjö,
specialist på att skrämma folk bakom ryggen.
"Nu får du sluta med dom där dumheterna, du är
för faen dö'! "
ryter jag åt honom med all luft jag har kvar.
"Det är en mening med allt" säger han.
"Det borde du veta att det inte är" svarar jag,
för tusende gången.
"Fantasi är viktigare än kunskap" säger
han.
"Visst, visst, det var ju det Einstein sa till oss när
vi hjälpte honom med relativitetsteorin."
Mmm. Mmm.
"Västgötarna byggde Sverige" säger han.
"Ja, ja, ja, Västra Sverige, har du inget nytt och säga?"
undrar jag.
"Det vill du ju inte höra på" svarar han.
Jag blir hastigt trött och vill gå hem.
"Gå i frid".
"Tack detsamma" svarar jag och slår igen bildörren.
Jag glömde boken.
Jag vandrar vidare.
På Jerrys och Gunillas mosse står två stora älgar
och poserar i månskenet.
Blickstilla. Som gjutna i is.
Jag talar om för dom att det är jävligt onödigt
att springa ut framför folks bilar
och att dom ska vara glada
att dom inte behöver redovisa moms.
På en genväg
utanför tiden och varat
tar jag mig hem till sängen.
"Vad är det du säger om moms?" undrar hustrun.
"Ingenting. Jag är bara lite glad".
"Gonatt då".
"Gonatt"
A.Lifmark,
Kristi Himmelsfärdsdag 2003