...en mamma som hade haft så mycket om sig och kring sig att
hon totalt hade glömt bort hur man gjorde för att le och
vara glad. Ögonen hade också, så sakta, förlorat
sin vackra blåa färg. Nu var dom alldeles svarta. Tårarna
som inte kunde sluta rinna var röda, som blod. Solen hade för
längesedan försvunnit bakom ett stort svart moln.
Den trötta, sjuka, mamman ville så hemskt gärna få
vara glad igen. Om så bara för en liten, liten stund. Glad
- på riktigt, ända in i själen. Solen, den varma livgivande
solen, skulle kanske hjälpa. Om den bara kunde komma fram. Sömnen,
som sedan länge varit alltför dålig, skulle kanske
också hjälpa. Tänk om någon kunde ta hand om
mamman lite grand. Då skulle nog det mesta falla på plats.
Men så enkelt får det ju aldrig vara. Spöken leker
tafatt runt om mamman nästan varje dag. Och alltid är det
någon, eller något, som håller henne tillbaka. Och
mest av allt - FINNS det överhuvudtaget någon grind i det
svarta staketet omkring henne?
Mamman är innerst inne viss om att om någon kunde hjälpa
henne med grinden, om solen kunde komma fram, om...
...om inte om hade varit.
MEN en dag var det tillräckligt många som tillräckligt
länge hade hjälpt mamman att vattna hennes blommor. Dom
började gro!
Det kom också in mer kärlek i livet. Och - tänk -
solen lyckades smälta ner staketet. Det var tydligen bara gjort
av is.
När så mamman hade lapat i sig sol, värme och skönhet
somnade hon gott och sov en hel vecka.
När mamman vaknade igen var himlen blå och hennes lilla
barn stod och väntade tålmodigt. De tog varandra i hand
och gick ut i solen. Och har dom inte gått in så är
dom väl där ännu.