I
17 februari 2004 Forshaga
Vi kom runt halv tre till Forshaga med en utav SÄG:s leasing bilar, han mötte upp oss i receptionen och vi gick tillsammans upp till hans kontor.
Vi hade i förväg skickat honom våra intervjufrågor så hans visste vad han skulle prata om, detta underlättade även för oss.
Hällström inledde intervjun med att berätta att det fanns ett arbetsläger redan i mars 1933, kallat Dachau. Där arbetade man under hårda förhållanden men man kunde bli frigiven.
Hällström fortsatte att berätta om de lokalbefälhavare som fanns och hur de bestämde hur deportationerna skulle se ut, om männen i byar skulle bli deporterade först eller om det skulle vara kvinnor och barn. Många tog män först eftersom att man trodde att de skulle göra uppror om dom började ana vad som pågick. Det hände att man tog kvinnor och barn först, eftersom att man behövde arbetskraft och detta inbillade man sig att männen var de som kunde tillföra bäst.
Lokalbefälhavarna tömde en by i taget och ofta transporterades de med tåg och då oftast på nattetid och på avlägsna platser, resorna kunde variera i tid beroende på vart deportationen utgick ifrån. Den längsta resan tog drygt en vecka och den startade i Grekland. I Grekland köpte judarna sina egna tågbiljetter i hopp om att komma till ett nytt land och få det bättre, detta sköttes av en resebyrå. På detta sätt blev judarna av med alla sina pengar.
Hällström berättar att förhållanden i tågen var avskyvärda, de hade varken mat eller vatten och det var väldigt trångt och dåligt med syre. Hade man tur fick man utföra sina behov i en hink som var till för alla, men det var inte alltid det fanns en. Hälften av alla passagerare dog under resan.
”Man kan prata om detta i timtal,” säger Hällström och uppmanar oss att ställa mycket frågor. Han går vidare med nästa fråga som handlar om hur en dag såg ut i ett arbetsläger.
Dagarna i dödslägren såg inte ut på något speciellt sätt, syftet var att döda de som kom inom 24 timmar. I dessa läger arbetade starkare fångar med att ta tillvara på de dödas tillhörigheter och gräva ner liken. När likens kroppar jäste kom de upp ur jorden och man blev tvungen till att bränna liken på bål. Det fanns tre riktiga dödsläger, Belzec, Sobibor och Treblinka. Belzec fanns under en väldigt kort tid, mellan mars och december 1942. Trots detta tog man död på 500 000 till 550 000 människor.
Det finns brev bevarade som berättar att de kom kvinnor i Belzec och klagade över att de inte kunde hänga ut sin tvätt och att fönstren blev smutsiga av all sot. Undrar om de då visste att sotet var brända människokroppar?
Hällström återgick till frågan, han berättar hur en dag kunde se ut i Auschwitz. Fångarna gick upp väldigt tidigt på morgonen, klockan fyra på sommaren och fem på vintern. Till frukost fick de något avkok som de kallade ”kaffe”. De kunde vara avkok på vad som helst, t.ex. på gräs. Man tvättade sig i iskallt vatten utan tvål och handduk.
Från början bestod Auschwitz av tre armébaracker som ägdes av ett polskt regemente, fångarna fick som arbete att bygga upp lägret. De byggde upp 24 tegelblock och de som inte fick arbeta med att bygga upp lägret fick arbeta utanför med exempelvis jordbruk. I Auschwitz odlade man tomater som sedan såldes. De kunde också få arbeta i en kolgruva eller i en skofabrik.
Varje morgon och kväll var det räkning av fångar, detta kallas för appell. De stod då uppradade, även de döda skulle bli räknade, därför blev man tvungen till att bära med sig sina döda kamrater. Den längsta appellen varade i 19 timmar då en fånge hade rymt. En överlevande fånge har berättat att han kom till ett läger i juli 1940 och de fångarna fick inga skor förrän i december. De fick stå barfota på den frusna marken och då sjönk de ner i leran pga. kroppsvärmen från fötterna.
Mitt på dagen fick man en vattning soppa som kunde var gjord på rovor, potatis eller kålrötter. Vid vissa undantag kunde de finnas med lite kött. På kvällen fick man en bit bröd som bestod av 25% sågspån, detta bröd var mycket hårdtuggat och hårdsmällt.
I lägren fanns det så kallade Kapos. Dessa var fångar och hade ansvar för de andra fångarna som arbetade. Kapos var oftast grymmare än de tyska vakterna detta berodde på att de var rädda om sitt eget skinn. Kapos fick bo och äta lite bättre än vanliga fångar.
På nästa fråga svarar Hällström att det inte fanns några speciellt kvinno- eller mansjobb. Det fanns olika specialområden, som att ta vara på dödas ägodelar. De som tog vara på de döda, klippte hår, drog ut guldtänder kallades för sonderkommandon. Dessa arbetade i tre månader, efter denna tid visste de för mycket och blev då mördade. Medellivslängden hos vanliga fångarna var cirka tre månader.
Hällström berättar att söndagarna var fria dagar men det kunde ske jäkelskap, vakterna kunde begära uppställning. De som lagade mat var dock inte lediga.
Hygienen var väldigt dålig, man hade samma kläder sommar som vinter, natt som dag. Det största problemet var lössen, dessa spred tyfus. Eftersom att maten var så dålig och att man fick så lite med mat, bidrog detta till magsjukdomar och detta ledde i sin tur till allmän svaghet.
Det vanligaste straffet var dödstraff sen prygel. Det fanns även fängelser i en del läger och det kallades dödsblocket berättade Hellström med att skratta oförståeligt. I fängelset fanns det även tortyrceller, mörkerceller och ståceller. Ståcellen är ett litet rum ca 60*60 cm stort. Där fick man stå under nätterna, varje dag efter arbetet gick man tillbaka till cellen och om någon dog under natten så fick denne vara kvar till morgonen. Man stod ofta fyra personer i varje ståcell. De fick stå där allt ifrån fem-tio-tjugo dagar. I tortyrcellerna och i mörkercellerna fick de vara i tills man dog.
Det gjordes en mängd experiment i lägren. Alla läkarna hade gratis provmateriel och fick ta så många fångar och prova på som de ville. Josef Mengele ville lösa problemet med tvillingar och blåa ögon. Det han ville få fram hur man gjorde tvillingar för att få fram mer tyska soldater. Mengele hade ett särskilt läger för tvillingar. Där utförde han många experiment, bland annat tog ha bort skinnbitar och infekterade såret för att se hur länge de överlevde.
Soldaterna i kriget fick ofta köldskador så då gjordes det experiment för att se vid vilken temperatur kroppen inte orkade med kylan. De sänkte ned försökspersonerna i iskallt vatten tills de blev medvetslösa. Sedan försökte man på olika sätt att tina upp personen, ett sätt var att lägga personen mellan två prostituerade.
Flygplanen under andra världskriget var inte så utvecklade som de är idag så tyskarna visste inte hur högt de kunde flyga för att det skulle uppstå syrebrist. Därför gjorde de experiment på fångarna i en tryckkammare för att ta reda på detta. Då fången dog gav det resultatet att man inte fick flyga över just det trycket.
Läkarna försökte få fram mediciner mot olika sjukdomar och använde då fångarna som försöksdjur.
Hällström fortsatte med att berätta om en annan läkare, Schüman, som steriliserade fångar, framförallt kvinnor. Han sprutade in kemisk lösning i livmodern för att sterilisera dem. I andra fall tog man bort äggstockarna på kvinnorna.
I Auschwitz fanns 33 SS-läkare. Alla förutom en man valde att vara med att delta vid selektionen. Med mannen som avstod hände ingenting. Det finns inga dokument från domstolar på att någon blivit straffad för att ha vägrat ställa upp i förintelsen. De som deltog i selektionen gjorde själva sitt val att delta i förintelsen. Det är bara en man som blivit straffad och det var en man som mördade för nöjes skull. Han straffades av SS-männen. Han sattes i fängelse och fick krigsskadestånd vilket innebär att segraren hämnas på den besegrade genom att betala skadestånd.
Hällström berättade att hela Auschwitz var 135 hektar stort, det vill säga cirka 135 fotbollsplaner. Det var sammanlagt 7000 personer som arbetade i Auschwitz Birkenau. Endast 10 % av dem kom i kontakt med fångarna.
De döda fångarnas hår användes till att för att framställa tyg och till tätningar av ubåtar. Det gjordes även sockar av håret som användes av ubåtsbesättningar. Skinnet på de fångarna med vackra tatueringar användes till att göra lampskärmar. Dessa såldes aldrig. Det har berättats om att Schindler, en märklig man, använde skelettet från fångar till att framställa möbler, men Hellström var inte helt säker på att detta var sant.
Vi kom sedan in på gasningen av fångarna. De första
gasningarna skedde i så kallade gasbilar. Man lastade då in 70 personer i
lastutrymmet på lastbilen och körde sedan en uträknad sträcka så när de väl nått
sin
slutstation så var alla fångarna döda. Där lastade de av alla lik. I ett
dokument där det står att lasten trycks mot dörrarna, last är benämningen på
fångarna. För att undvika att lasten skulle tryckas mot dörrarna satte man upp
en lampa i lastutrymmet för att få lasten att komma bort från dörrarna. När
människorna dog så tömdes kropparna på vätskor vilket försvårade städningen i
lastutrymmet och för att underlätta städningen tillverkade man ventiler.
I Belzec byggdes de första gaskamrarna men förintelsen började redan i början av 1930-talet. I oktober 1939 inleddes det med barmhärtighetsmord, man tog livet av 150 000 utvecklingsstörda/handikappade för att de kostade för mycket för samhället. Detta kallades för T4-programmet.
Vi undrade vad man använde för gift vid gasningarna. Hällström svarade med att det användes olika gaser. I Auschwitz användes Cyklon B som är ett gift mot ohyra. Det sänker syrehalten i luften vilket gör att man kvävs. De testade denna gas för första gången 1941 på ryska krigsfångar och sjukhusfångar. Den första som dom testade gasen på levde i 48 timmar pga. man inte visste hur höga doser man skulle ge. En annan gas som användes var blåsyra, den gasen utlöstes vid en viss temperatur. Eftersom att det var så många människor på ett och samma ställe så utlöstes gasen ganska snart. Man kvävs även av denna gas. Man använde även koloxid, som kom från tyska krigsfordon man använde denna gas i Reinhartlägren.
Hällström dämpar tonen när han ger sig in på den sista frågan, som handlar de överlevande. Han talar om för oss att många inte såg en annan utväg än att ta sitt liv, frågor dök upp hos dem, ”varför skulle jag överleva?”. Det finns också överlevande som fått ett värdigt liv, de överlevde för att de organiserade sitt liv efter befrielsen och i fångenskap. En del har skrivit ner sina upplevelser i böcker som vem som helst kan läsa.
Efter en och en halvtimmes intervju tackade vi för oss och gick ut ur byggnaden tillsammans med Börje Hällström.