De judar som blev utvalda att få leva, det vill säga de som fick jobba i lägren i stället för att bli ihjälgasade var de som var friska. De fick inte se för bra ut, inte de som var blonda, inte de som var blåögda och inte heller dom som var muskulösa. Judarna fick inte likna den ariska rasen.
De judar som skulle leva i lägren blev först rakade över hela kroppen, man fick inte ha något som helst hår på kroppen. Sedan fick de gå in i en dusch och duscha i skållhett vatten. Efteråt smörjdes de in med något som innehöll desinfektionsmedel. Detta sved väldigt mycket eftersom de blivit rakade över hela kroppen. (Att rakas och att behöva klä av sig ansåg Ferenc Göndör vara den yttersta förnedringen i lägret trots att det gjordes av hygieniska skäl).
Göndör, Ferenc, 1996
De blåvit randiga kläderna valdes och delades ut på måfå av tidigare fångar. Fångarna kunde få en liten tröja och ett par stora byxor, en mössa som täckte över ögonen. Som skor fick man ett par trätofflor med något slags ovanläder. (Fick även kalsonger, träsulan på skon gick inte att böja, många frös fast i skon) (A-6171). (Skorna var tunga och klumpiga och de orsakade hemska skavsår som läkte dåligt pga. vitaminbristen.
Grünfeld, Benny, 2003
Det enda man fick ha kvar av sina privata ägodelar var ett skärp eller hängslen, i vissa fall fick man ha kvar sina skor. Dessa saker var väldigt eftertraktade, man kunde byta ett skärp mot en bit mat.
På sommarens hetaste dagar var kläderna alldeles för varma, men under vinterns kalla tid frös man.
Mössans främsta uppgift var inte att skydda deras kala huvud mot kyla, regn och sol utan att visa vördnad gentemot SS soldaterna som jobbade i lägren, de kallades för ”skapelsens kron”. Detta gjorde man genom att man lyfte på mössan när man gick förbi en nazist och stint stirra på nazisten. Man tog av mössan även när man skulle räknas.
Ibland så räckte inte fångkläderna till alla fångarna, så då fick de begagnade kläder från de människor som blivit ihjälgasade. Då målade man ärmarna och ryggen med blå och vit oljefärg.
Zubicky, Sioma, 1998
Varje fånge hade en triangel fastsydd på kläderna som visade var de kom ifrån och vad de var för något så SS-männen kunde skilja dem åt. Till vänster finns de olika trianglarna.
Grünfeld, Benny, 2003
De utvalda fick ett nummer intatuerat på armen, numren var i stället för namn. De använde en lång nål som först doppades i bläck innan de tatuerade in siffrorna på vänstra överarmen. Armen kunde vara svullen i några dagar efteråt.
Zubicky, Sioma, 1998
Arbetsdagarna började med att fångarna skulle räknas, och detta kunde ta bort emot flera timmar. Det spelade ingen roll om det var 30 graders kyla eller 30 graders värme. Varje dag skulle fångarna stå där i flera timmar och bli räknade. Många orkade inte med att stå upp efter de förhållanden som rådde. Satte man sig ner blev man bestraffad på något sätt, allt från att stå och vänta på SS-officeren i flera timmar till att bli slagen till döds. De som gjorde skitjobben som att slå ner fångar som satt sig ner av utmattning var så kallade kapos eller vorarbeiter. De var kriminella fångar som avtjänade sitt straff som befäl i koncentrationsläger.
Arbetsdagarna avslutades med att man då också blev räknade. Då kunde fångarna komma bärandes på lik, som blivit ihjälslagna eller skjutna under arbetsdagen. Det var viktigt att även de som var döda blev räknade.
Zubicky, Sioma, 1998
Varje morgon och kväll vid appellen plockades de svagaste ut ur ledet och de skickades iväg i lastbilar. Avgaserna från lastbilarna leddes direkt in i lastutrymmet och fångarna gasades ihjäl.
Göndör, Ferenc, 1996
Doktor Mengele var den officer som svarade för utsorteringen där alla tåg av fångar stannade. Det var han som avgjorde hur framtiden för varje enskild fånge skulle se ut, antingen skickades de in i döden, till koncentrationslägren eller skulle de få utsättas för hans medicinska och kirurgiska experiment. Mengele hade ett laboratorium där han sysslade med människoförädling. Han använde judarna som försöksdjur för att kunna utveckla och stärka den ariska rasens egenskaper.
Göndör, Ferenc, 1996
Många barn hade varit försöksobjekt inom det medicinska, på en del barn opererade SS-läkarna bort lymfkörtlar och injicierat levande tuberkulosbakterier i huden. Tuberkulos är en infektionssjukdom som först och främst drabbar lungorna och därefter sprids i blodet till andra organ.
När man förhörde läkaren Heissmeyer förklarade han att för honom finns det ingen större skillnad på judar och försöksdjur.
Andra judar valdes ut till experiment som kunde handla om sterilisering till överlevnadsförsök. Bedövningsmedel användes inte och alla experiment var oerhört plågsamma.
Bruchfeld, Stéphane, A. Levine, Paul, 1998
Många judar blev brutalt misshandlade helt utan anledning. De blev slagna, sparkade, piskade med ridspö för minsta lilla eller ibland ingenting.
Bestraffningar skedde dagligen. På lördagskvällar straffade SS de fångar som på något sätt brutit mot lägerreglerna. Det var offentliga bestraffningar som gjordes för att visa fångarna hur det gick för dem som satte sig upp mot det tyska riket. De styrande fann många anledningar till bestraffning t.ex. maskning, snattat avfall. Det stod ett podium uppbyggt på torget och därifrån skrek, skällde och hotade lägerchefen, en så kallad Obersturmführer.
När någon fånge gjort något regelbrott, ibland ingenting, så kunde de straffas med att stå mellan två elstängsel med trångt mellanrum. Detta utrymme kallades ”Die Schlange” där många dog.
Prygel var det vanligaste straffet. Då låstes armar och ben fast i en ställning så att fången inte kunde röra sig. De använde en kabel med borttagen isolering som piska. När kabeln träffade de nakna kropparna slets köttet sönder och blodet strömmade. De som exempelvis tagit tygbitar för att skydda sig lite mot kylan utsattes för detta straff. Hängning var ett annat vanligt förekommande straff även våldtäkter var vanligt.
Göndör, Ferenc, 1996
Barackchefer så kallade Blockältester hade fyra Stugbiträden, som kallades för Stubendienst. De höll ordning på matutdelning mm. Dessa chefer och biträden slog fångarna med batonger vid minsta anledning, särskilt när det fanns SS-män i närheten.
I ett läger i Auschwitz fanns en barackchef som tycktes njuta av att plåga fångarna. Om fångarna i hans ögon exempelvis bäddat britsen slarvigt kunde samtliga fångar i baracken straffas genom att stå med halvvägs böjda knän. Det var mycket ansträngande, framförallt efter en hel dags arbete. De som inte orkade blev misshandlade med en batong, en del dog av denna behandling.
Det hände att man fick påföljdsstraff. Efter die Schlange fick många straff som kunde innebära allt mellan 25 piskrapp och dödsstraff. Piskrappen kunde även de leda till döden beroende på vem som piskade och vilken skada de åstadkom.
Grünfeld, Benny, 2003
Straff som var vanligt förekommande i ett kvinnoläger var att stå på knä med händerna över huvudet i flera timmar. Ett annat straff var att stå på knä på vassa stenar.
Under appeller då kylan var som värst då det snöade eller regnade på vintern, roade sig SS-folket med att dra ut på tiden. De tvingade fångarna att lägga sig ned i snön, för att sedan ställa sig upp och sedan göra detta om och om igen.
Eggens, Magda, 1992