I boken ”A-6171 Ett judiskt levnadsöde” skriven av juden, Ferenc Göndör berättar han hur det var i ett koncentrationsläger. Han kom till Birkenau som 16-åring. Birkenau är ett barackläger med långa rader av identiska baracker. Gatorna som fanns i lägret var leriga och smutsiga. Vart Göndör än var, kände han och de andra fångarna hela tiden en hemsk stank, lukten från de brända kropparna. I barackerna bodde alla fångar, där stod britsarna mycket tätt intill varandra i tre våningar. Två man låg i varje bädd. På nätterna var det inte särskilt lätt att sova med tanke på kylan.
Efter ett par dagar förflyttades Göndör till Auschwitz som är helt olikt Birkenau med sina röda tegelhus och gator av sten. I Auschwitz fanns en orkester bestående av fångar som spelade musik under dagen. Göndör uppskattade den väldigt mycket, musiken gjorde honom lugnare.
Tidigt på morgonen väcktes fångarna av att capon kom in och skrek och slog vilt omkring sig med sin käpp på fångarna som fortfarande sov. Efter väckningen bars de lik ut som dött under natten. Sedan var det dags för uppställning och räkning av fångarna, även kallat appell.
Efter appellen gick de som fick och kunde till olika arbeten. Göndör arbetade i en fabrik. När man behövde gå på toaletten under arbetet fick man vänta tills ytterliggare fyra män behövde gå. När männen stod i kö och väntade på sin tur roade sig vakten med att kasta brödbitar på marken som fångarna kastade sig över av hunger, då de gjorde det bussade vakten hundarna på dem eller sköt ihjäl dem.
Då fångarna kom tillbaka från sina arbeten var det dags för appell igen. Sedan serverades det mat som bestod av soppa som var gjord på matrester som hittats i vagnarna.
Söndag var veckans vilodag i lägret. De fick inte mer vila än de andra dagarna men dagordningen såg annorlunda ut. Istället för att arbeta fick de städa i lägret, tömma latrinerna och kratta på gården. De fick även mindre bröd eftersom de arbetade mindre hårt. På söndagen fick fångarna även tvätta sina underkläder och klippa sitt hår.
Skabb härjade i lägret, det ger röda utslag med mycket svår klåda. Det första symtomet var att det började klia mellan fingrarna. Skabb är mycket smittsamt så den som upptäckts med att ha skabb skickades till sjukstugorna som det sades, de kom aldrig mer tillbaka. Många smög därför med att ha skabb.
Frostskador var även vanligt, när en del tog av sig skorna så följde tårna med. De tappade även tänder pga. deras dåliga hygien.
Många dog under vintrarna då kylan kom, kölden tog deras sista motståndskraft. Även hungern tog många liv.
De levande döda i lägren kallades för Muselman. Deras kroppar var helt utmärglade och deras ögonhålor verkade trängas ut ur ögonhålorna och de var helt nedbrutna, både psykiskt och fysiskt.
Göndör, Ferenc, 1996
I den verklighetsbaserade boken Tonåring i Hitlers dödsläger skriven av Benny Grünfeld berättas det om hur han kom till ett läger i Auschwitz. Han berättar hur lägren omgärdades av elektriska taggtrådsstängsel, de som tog i tråden dog ögonblickligen. På yttersidan av stängslen fanns djupa diken och stora vakttorn där det satt beväpnade vakter dygnet runt.
Grünfeld bodde i ett barackläger. En barack rymde ca 1000 fångar och det fanns 100-tals baracker i Auschwitz. Istället för sängar sov fångarna på fyrkantiga britsar som låg 3 i höjd. I Grünfelds barack låg fångarna tio man på varje brits. Var man tvungen att vända sig fick alla vända sig samtidigt. De hade inte ens halm att ligga på utan fick ligga på de hårda grova brädorna. De som låg längst ner låg på marken.
I varje barack fanns en barackchef som kallades för Blockältester, han hade fyra stugbiträden Stubendienst. De höll ordning på bland annat matutdelningen.
Fångarna fick bara leva så länge de orkade arbeta. De fick gå långa marscher till och från arbetet, bara det gjorde dem trötta. Det fanns olika yrkesgrupper i fabrikerna: svetsare, smeder och svarvare. Dessa yrkesgrupper var de som fick lämna lägret först på morgnarna. Att jobba i någon utav kolgruvorna var det värsta jobbet, man klarade inte mer än 7-8 veckor där. Arbetet där var hårt och de fick minimal föda. När fångarna inte orkade arbeta mer skickades de till Birkenaus gaskammare. Andra jobb kunde innebära att exempelvis bära 50-kilossäckar på ryggen.
Under de långa arbetspassen fick de en soppa, så kallad Bunasoppa. Det var en grön vätska som var lika tunn som vatten med något som liknade grässtrån i. Fångarna tyckte den var vidrig men de var tvungna att dricka den för att få någonting i magen. Dessutom var dricksvattnet i Auschwitz odrickbart. På morgonen serverades någon drickbar brunaktig vätska som kallades kaffe, men kaffe var det definitivt inte.
Det fanns sjukhus i förintelselägren som kallades för Revier. Det var inte särskilt positivt att hamna på sjukhus, det var som att spela rysk roulett. De som hade tur fick återvända tillbaka till lägren. Långt ifrån alla hade den turen, sjukhusledningen kunde nämligen helt plötsligt göra sig av med patienter genom att skicka dem till Birkenaus gaskammare. Värst var det på sjukhusen mellan åren 1942-1943 för då var misshandeln som värst i lägren och på arbetena.
I lägren fanns bordeller för vakterna, capos och liknande. De sista åren skickades kvinnor in i manslägren för att fångarna skulle kunna utnyttja dem sexuellt, detta var något som knappt utnyttjades eftersom fångarna vid detta skede var riktiga vrak.
Grünfeld, Benny, 2003