Vol Avec les Oies, en lång och vindlande väg

Vol Avec les Oies, en lång och vindlande väg

Jag ser inte på fjärrsyn, det Robinson-sändande SR/TV är ett pöbelmedium som bör undvikas. Detta oroar min omvärld; ibland sticker den in en kassett i en bandspelare och beordrar mig: titta. På det sättet kom jag att se Vol avec les Oies, flygning med gässen. Jag kan börja hos les oies naines, fjällgässen.

Fjällgåsen ur Naumanns Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas. En gång i tiden kan vi ha haft 100,000 individer bara i Nordkalottsområdet; 1997 skattades världspopulationen till 20 - 40,000 individer, de flesta i Sibirien.

De skandinaviska och nordryska populationerna av fjällgåsen flyttar (flyttade) mot sydost, till vinterkvarter vid Svarta och Kaspiska Haven, där utrotades de praktiskt taget genom jakt, rätt nyligen. (Och utrotas fortfarande, genom att släktingen bläsgåsen är jaktbar; man får ingen ordning på jakten). Vi har efterhand tillägnat oss ett mycket handfast förhållningssätt till detta problem: det gäller att skaffa sig avelsdjur genom att dra ut ett antal individer ur den naturliga cirkulationen, i nästa steg värmer man kläckningsmaskinerna, skaffar sig en burhållen stam, till sist sätter man ut på nytt, helst i kombination med små miljöretuscher. Det finns en liten hake: oväntade ting inträffar ofta på vägen. Om berguven börjar häcka på silobyggnader beror det på att vi satt ett tumavtryck på den när vi re-introducerade den i "naturen". Nå, det får man leva med, kan man leva med, ingreppet skedde ju under en sorts force majeur.

Det finns en bärande ideologi i bakgrunden, eller en hybrid mellan vetenskap och ideologi, så som alltid är fallet när vetenskap förs ut i livet, exempelvis i ett skyddsprojekt med vetenskaplig legitimitet. Den drivande kraften i det svenska fallet, hovjägmästaren m. m. Lambart von Essen hade en stor "inspirationskrets", spännande från nobelpristagaren Konrad Lorenz, djurpsykologins (etologins) fader, till Peter Scott, en av initiativtagarna bakom World Wildlife Fund (den med pandan): "We shan't save all we should like to, but we shall save a great deal more than if we had never tried." (Man hör Churchills retorik, man hör också exempelvis Robert Graves' frågeställning i "Jag, Claudius": hur kan man som komprometterad människa handla positivt i en korrupt värld? Jo, i den moderna tiden kan man "rädda", en mycket anglosaxisk form för positivism). Bägge influenserna, etologi och skyddspositivism, gick in i smältan, förstärkt genom att Erik Fabricius, etologins introduktör i Sverige, var med från starten (1983) i ett projekt som gick ut på att stötta upp fjällgåsstammen med lämpliga åtgärder.

Konrad Lorenz präglar gudinnans fåglar på sig och leder dem in i patriarkatet.

Lorenz' och Fabricius vetenskapliga bidrag handlade om "präglingen", etologins upptäckt av att gåsungar omedelbart efter kläckningen har en fas i livet, där de fäster sig vid former, ljud, en gestalt som skall vara deras vägledare under den farliga uppväxttiden. Med detta har människan skaffat sig en inkörsport för kommunikation med djuren (eller vissa släkten); titeln på Konrad Lorenz populära framställning av sin egen bildningsgång löd mycket betecknande: Er redete mit den Tieren, han talade med djuren. Det gällde alltså att tala fjällgässen tillrätta.

Dock: det gick inte an att skicka iväg de nya fåglarna till Kaspiska havet för att slaktas på nytt, det var nog mer än en som hade detta som föresats från början. Ett finskt projekt har nöjt sig med att bara sätta ut fåglar i finska Lappland; knappt en enda har kommit tillbaka. Den svenska planen kom därför at se ut så här: man gav fjällgässen fosterföräldrar, vitkindade gäss från Öster-Malma i Sörmland, satte ut hela familjerna i en lämplig fjällsjö - och sen flyttade de vitkindade gässen med adoptivbarnen till vinterkvarter i Holland. Två flugor i en smäll: nytt blod till den lappländska stammen och ett nytt vinterkvarter etablerat i en civiliserad del av världen. (Frankrike skulle inte duga). Jag vill kalla detta en svensk "ingenjörslösning", inte utan finess; den är djupt förankrad i svenskt kynne. Men surgurkorna muttrade med handen för munnen: "faunaförfalskning". Det finns en annan, konkurrerande ideologi i kulissen, en som handlar om naturens redan uppnådda perfektion och obesticklighet. "Vetenskaplig" den också, med rötter i darwinismen.

Inte heller det svenska projektet gick så bra, fjällgässen blev präglade på vitkindade gäss och föredrog dem som häckningspartners. (Andfåglarna har diversifierats sent i historien och alla har mycket likartade kromosomuppsättningar, det är tämligen lätt att klättra över staketen mellan arterna). Av 350 utsatta gäss kom 50 tillbaka till Sverige, och det var bara en handfull av dessa som faktiskt reproducerade sig på önskat sätt. Så långt var projektet en flopp.

Walter Lishmans "ultralätt" och Sandhill Cranes, Grus canadensis

Det gällde uppenbarligen att prägla på annat håll än i tjocka släkten,

S., gudinnans hjälte från Xanten, reinkarnerad.

kanske på en sorts Ikaros, en sapient varelse som kunde både flyga och tala med djuren? Uppdraget var ställt, 1993 effektuerades det av kanadensaren Walter Lishman, när han med ett ultralättplan flög en flock präglade kanadagäss från Ontario i Canada till vinterkvarter i USA (Hela idén, tekniken skildras med påklädd fabel i Flight of the Wild Geese). Det finns ett mobiliserande, inspiratoriskt element i detta företag, det vädjar å ena sidan till äventyrslust, naturromantik, lust till fysisk "udfoldelse", å andra sidan till den utbredda lusten att ingripa, ställa tillrätta, göra nånting - ut aliquid fieri videatur. I Frankrike lärde sig en Christian Moullec att flyga ultralätt och gjorde ett första försök att leda en flock präglade vitkindade gäss till ett önskat mål; hur länge skulle det dröja innan de svenska fjällgåsräddarna fick vittring på detta initiativ och spände det för sin vagn? Inte länge; på förhösten 1999 grenslade Moullec sitt plan för att styra ned 30 fjällgäss till reservatet Bislicher Insel intill Xanten vid Niederrhein nära tysk-holländska gränsen; 1600 km tillryggalades mellan 1 september och 7 oktober.

All fysisk udfoldelse av det här slaget, gärna kopplad till en smula biologisk "vitterhet", har sina fasta och lösa kostnader. Finansieringen sker idag genom att företagen filmas och framförs som cirkusnummer på tv. Mount Everest-bestigningar, nordpols- och sydpolsfärder, tal med chimpanser och gorillor och orangutanger och delfiner och späckhuggare, kittlande av hajar under hakan, simmande med sköldpaddor; allt duger att kastas i denna speciella smälta. Bäst blir det när man får jaga vildsvin med Magdalena Forsberg eller följa Jan Guillou när han slaktar sin första isbjörn, det ger alltid bonus att slå två flugor i en smäll. Generellt är denna utsvävning från den första världens sida destruktiv och konsumistisk; bortskämda barns lek med julklapparna, men det finns korrektiv: om projektet fortsätter kommer ultralätten förr eller senare att flyga in i en tsunami. Således blev flykten film; Vol avec les oies, en timme i luften medan Paola Moullec honkar och tutar och lirkar sina adepter tillrätta; hon är gravid i fjärde månaden och flygrädd men tvungen att flyga med; gässen har bestämt sig för att det bara är henne de vill följa. (En djup sens moral i denna bindning). På hemsidan vol avec les oies berättas om flykten över "pays de Nils Holgersson", man kan köpa böcker, vykort, tröjor med tryck, alla bidrag mottas tacksamt, och 2003 planerar man att flyga hundra fjällgäss om året från Lappland med en armada av ultralättplan. I filmen sjunger näktergalar i Östersjöns kustland förste september, det hela är lika naturalistiskt som tvättmedelsreklam. Jag sitter alldeles förstummad: Vad handlar detta om? Filmens bilder är inte helt och hållet tecknade efter naturen, jag kan känna närvaron av en sorts störsändare.

Ultima Thule: pays de Nils Holgersson.
Sälar! Sälar! ropade Akka. Illustration av Mary Hamilton Fryes till amerikansk utgåva 1922.

SÅ KOMMER DRÅPSLAGET; det viskas om inblandning av bläsgåsgener hos fjällgässen, och när Xanten-övervintrarna passerar Öster-Malma våren 2000 fångas de in och stoppas i bur på nytt. Våren 2001 lägger den finska genetikern Minna Ruokonen fram avhandlingen "Phylogeography and conservation genetics of lesser white-fronted goose" vid Uleåborgs universitet, hon har undersökt gäss från uppfödningsstationen Hämeenkoski, som en gång i tiden startades med WWF-pengar och som står bakom uppfödningen av de flesta fjällgäss som satts ut i det fria. Jag utgår från att den lätt hysteriska reaktionen på hennes resultat initieras på hög nivå, och att den utgår från genuppsättningen som en sorts reifierat "värde" i sig - det hela påminner en hel del om CO₂-haltens signalfunktion för klimatpolitiska beslut. Man hänger upp besluten på oerhört koncisa catch phrases, som kan förstås i och av media men inte är riktigt förnuftiga; de saknar förankring i en sorts rullande teori - praxis. Typiskt nog kommer ett mer balanserat ställningstagande från Marina Kholodova/Moskva 2002: bläsgås och fjällgås är mycket närbesläktade, hybrider kan förekomma i naturen: allt kan vara av värde, ingenting får kastas bort. Då är skadan redan skedd: Öster-Malmas uppfödning har gett uselt resultat på grund av de rasbiologiska ingreppen: problemen beror på att vi eliminerade en del av flocken för att förbättra den i genetiskt avseende. Det finns en anglosaxisk term för den här typen av resonemang: Balderdash! - låt mig införa ett nytt invektiv i svenskan: Ölsupa! Och den élan, den entusiasm som Paola och Christian satte in i projektet har på något sätt gått i slasken: utan att veta det säkert tror jag att de sitter där som Job på sin askhög. Le pays de Nils Holgersson rymde vissa oförutsebara komplikationer under sin prydliga yta. (Ett drag i allt detta får vi inte blunda för; mellanhänderna, den journalistboskap som förmedlar naturfilm till den pacificerade och passiva publiken, är fullständigt oförmögen att förhålla sig kritiskt till en händelse som den ovan relaterade. Allt får bara passera, som - konsumtion).

triad

Christian Moullec uppmanas av Gudinnan att äntligen förstå vad gott och ont är.

Au pays de Nils Holgersson, samma vindlande slinga än en gång, och ändå hamnar vi i en annan trakt

Det är barnets proklamerade århundrade, ändå uppfostras pojkar till slynglar, misshandlare, tjuvar och bedragare, i år som i fjol, i år som i fjol. Och alla dessa obehagliga supande och cigarrökande översittare av det motsatta könet, i vilkas kött maskarna kryllar. Selma Lagerlöf föreslår Sophie Elkan att de skall adoptera ett barn tillsammans och föra fram det som sitt; vad förespeglar henne? Den Goda Modern som föredöme och socialingenjör? (Du är för tung, Selma, ett svart hål som drar in allt och krossar det i din gravitationskärna). Kanske inser hon det själv, hennes unika möjlighet är att realisera in lit(erature). Grundkonceptet: ett juvenilt hanexemplar av Homo sapiens, redan i unga år präglat av en viss patriarkal arrogans. Motkraften representerad av en matrilineärt organiserad gåsflock med Ellen Key, nej, Akka (= "kvinna", den norröna jordgudinnan) från Kebnekaise i spetsen. Den unge hanen bär sig illa åt mot djur och människor, Nemesis slår till (och vem är Nemesis, vad har det fruntimret att skaffa i detta sammanhang?) Missdådarens alter ego, en vit gåskarl, bär honom upp i luften, i fortsättningen tvingas både pojke och gåskarl bekräfta sin fitness - inte bara fysisk, utan också metafysisk - inför de kloka, härdade gåsmödrarnas granskande och vägande blickar. Till slut korsas gåskarlen med den goda kvinnliga kraften, representerad av Dunfin, och pojken repatrieras till far, mor och bonnagården. Men vi fortsätter att ängslas över frågan: hade gåskarlen verkligen en av Naturvårdsverket godkänd genuppsättning för detta slag av projekt?

Johann Jakob Bachofen, 1815 - 1887, författaren till "Moderrätten", som utkom 1861. Verket tar dock plats i medvetandena först i och med Friedrich Engels' reception i "Familjens, privategendomens och statens ursprung" 1884, detta anförs än idag som ett slags totalvederläggning av bokens teser i USA.

Det finns ett par andra frågor man också skulle vilja ställa till skollärarinnan från Värmland. Om jag testade Er med påståendet: Om Gud är man, så är mannen gud - vad skulle Ni svara då? Gäss, gäss, varför dessa gäss? Johann Jakob Bachofen, säger namnet nånting? Eller är det bara en sorts värmländsk osamtidighet, som styr Er in i detta kvinnliga majorat, där kavaljererna vegeterar som en sorts vårgrevar, vilkas utmätta tid på jorden varar femtio mån-ader, fram till nästa olympiad? Ni är en grym och farlig kvinna, Selma Lagerlöf, en klok man avstår från att stöta sig med Er.

"Den centrala övergången från matriarkat till patriarkat är våldsam och grym": Zeus och nymfgudinnan Leda/Nemesis, Casa de Pilatos, Sevilla. Did she put on his knowledge with his power / Before the indifferent beak could let her drop? Gäss och svanar har yttre penis, sådan kunskap är essentiell för mytens konstruktörer. Dadelpalmen signalerar fruktbarhet och äktenskap, här kanske cyniskt-ironiskt. (Objektet är frånstötande, strukturen får mig att tänka: detta är sex).

Bachofen hävdade mytens historicitet; myten är ett material som hela tiden arbetas om eller "kontamineras" i sin spegling av vår existens. Hans omgivande tid: kolonialism, insamling av data, översättningar, bullar upp ett överväldigande material, och många inspireras, var och en i sin stad, och var och en i sin riktning. Bachofen tycker sig i mytens transformationer urskilja tre stadier: från ett hetäriskt stadium, över ett matriarkalt, där äktenskapet instiftas, och fram till ett patriarkalt, som inbegriper hans samtid. Den centrala övergången från matriarkat till patriarkat är våldsam och grym, inbegriper en lång rad av konvulsioner: trojanska kriget, hela den grekiska tragedin. Under en hel livstid samlar Robert Graves material till samma tema (Grekiska myter, Den vita gudinnan), och den litauiskfödda arkeologen Marija Gimbutas (se också denna länk) utvecklar från mitten av 50-talet och fram till sin död 1994 hypotesen om "Kurganinvasionens" inhugg i kopparålderns matrilineära och matriarkala europeiska organisation ('Gamla Europa'). Här finns en lång sekvens av rätt spekulativ produktion, men vi får inte blunda för en sak: Bachofen och Graves och Gimbutas (som översatte hyllmeter av tidigare okänt osteuropeiskt material åt Harvard) var oändligt mycket mer insatta i mytens transformationer än de postmoderna sociologer som idag avvisar tanken att det någonstans i det förflutna skulle ha funnits ett väldefinierat, mytförklarat matriarkat. Till sist blir det hela kanske en fråga om mytens relevans; är den relevant i analysen av sociologisk utveckling, eller bör den ignoreras? Kände Ellen Key till dessa teser? Otänkbart att hon inte gjorde det, med sin breda och djupa bildning. Hade hon förmedlat dem till Selma Lagerlöf? Troligen, jag tror det. Selma skulle ha bjudit Johann Jakob på sina bästa kakor om han kommit på visit. Men jag tror samtidigt att hennes "majorat" hade rötter i svensk jord.

Robert Graves översätter namnet Leda med "lady" och förtäljer följande om henne: Den ursprungliga nymfgudinnans namn var Leda. I pre-hellenistisk myt är det gudinnan som jagar den helgade konungen och, fastän han genomgår sina årstidstransformationer (hare, fisk, bi och mus; CP), möter dem med sina egna för att slutligen uppsluka honom vid sommarsolståndet. I hellenistisk myt är rollerna omkastade: gudinnan flyr och ändrar skepnad, men kungen förföljer och tar henne slutligen med våld.(...)Svanar (och gäss, CP) var helgade åt gudinnan, på grund av sin vita dräkt och på grund av att deras V-formation i flykten var en symbol för det kvinnliga, och för att de, vid midsommar, flög norrut till okända häckplatser och förde den döde kungens själ med sig. Mycket ont följde i spåren på denna omkastning, Ledas avkomma läggs ut som en draksådd i historien: den sköna Helena är hennes dotter, liksom Klytaimnestra, och Orestes hennes dotterson. Denna genealogi utgör säkert också förklädnad för någon sorts Faktum, eller en ocean av sådana.

Under järnåldern och fram till romersk järnålder har vi tjogtals vaga, odefinierade stammar i Nordeuropa, en anonym "folk-massa", som upplöser sig i folkvandringarna, men också genom att kristnas och förlora sin identitet, samtidigt som delarna uppgår i större enheter. Det finns ibland fingervisningar om matrilineär organisation i dessa stammar, en gudinnemytologi skymtar fram i namngivning och på bildstenar. Källan kan vara de "ursprungliga", "europeiska" stammar, som kördes över av kelter, germaner och allt vad de olika storgrupperna hette. Vid det laget satt den patriarkala organisationen redan säkert i sadeln i världens centrum, och vi får föreställa oss att det ideologiska trycket från detta origo var överväldigande. Kelterna har långt fram i tiden en betydelsefull gudinnetriad, men de manliga gudarna rankas högre, och den åtrådda Étain får finna sig i att bli såld och köpt. (Medbh i Táin Bó Cuailnge har däremot samma övergångskaraktär som Klytaimnestra, hon minns vad kvinnomakt är). Fragment av gammalt tänkande och gammal organisation kunde överleva endast tack vare geografisk isolering, en position i marginalen. Matriarkatet, en hypotetisk matrilineär organisation, är provins, en utkantsföreteelse redan vid vår tideräknings början, och sannolikt långt dessförinnan.

Från det keltiska området har vi rikligt med vittnesbörd om en gudinnemytologi, och vi ser hur kristnandet upplever bakslag, där massorna fraterniserar med den gamla religionen. Ändå framstår de flesta av de missionerande munkarna som tålmodiga, nötande, det är som om de inser: tiden är på deras sida. Och en viktig del av strategin går då ut på att tillskansa sig motsidans symboler. St Columba, som utifrån Iona kristnade de vilda pikterna i norra Skottland var förvisso en patriark i Pauli anda:

De krigiska gudinnornas kurtisanmanér kunde underblåsa munkarnas sexualfobi: Ishtar

St. Columba var inte den blyga, tillbakadragna typen, han tog genast itu med att bygga Ionas kloster av halm och lera. I projektet ådagalade han vissa idiosynkrasier, bland annat bannlyste han kvinnor och kor från ön, i det han hävdade att "där det finns en ko finns det en kvinna, och där det finns en kvinna pågår nån sorts sattyg". Byggarna fick lämna hustrur, döttrar, etc., på den närliggande Eilean nam Ban (Kvinnoön; samma gynekofobi möter vi hos St Kevin). Ännu egendomligare är att Columba också bannlyste ormar och groddjur från Iona, hur det gick till framgår inte riktigt av källorna. (Den kopulerande grodan hör ihop med Heket, Inanna/Ishtar, Afrodite, ormen är likaså förbunden med alla gudinnor med profetisk visdom, medan de flesta av de manliga gudarna uppträder som ormdödare, längre fram med jordiska agenter uppblåsta till drakdödare. På det nykristnade Irland var ormen väl snarast hedendomen i vid bemärkelse; St Patrick gjorde alltså upp med hednatron när han drev allt krälande i Irländska sjön, efter mönster från Pauli zooetniska rensning på Kreta - som saknar giftormar, men har ett dussin reptilarter. Tankens utopiska regimer - och de gryende teokratierna hör dit - börjar alltid på det viset: på en ö).

Men poängen går inte ut på avvisande: från detta skede uppträder bilden av den Helige Ande som en vildgås, an geadh glas (Book of Kells kan ha avfattats på Iona); man tog helt enkelt över en symbol för gudinnan, som fanns på de hedniska bildstenarna. Ett årtusende senare var det slut med toleransen mot segt kvarlevande kvinnotradition och man slog till mot den med eld och svärd; Diana, en aspekt av gudinnan framställdes nu som "Häxornas Drottning" - medan gudinnans symbol var inlemmad i den egna traditionen. Detta är på intet sätt så unikt; den generella symbolen, duvan (det är Columbas "tagna" namn; hans kyrka är duvans kyrka, Columkille), har också en äldre "tillhörighet", och Gud skall veta att treenigheten har det.

Modern framställning av den Helige Ande i ett skotskt kyrkokor.

SLUTPLÄDERING: i Nils Holgerssons land. Selma Lagerlöf, nyttiga framställare av en turistsymbol i paritet med morahästen, var viss om legioner av skånska rumsuthyrares evärdeliga tacksamhet...! Nej, jag tar om från början.

Selma Lagerlöf utgår i "Nils Holgersson" från att någon form av mycket basal konstitution för samhället är inkörsport för destruktionen av både människor och natur. Hon pekar inte med fingret på den sjuka punkten, men det är ofta honkön - djur eller människor - som sitter inne med den holistiska visdomen i hennes texter, och rent maktmässigt/hierarkiskt vill hon gärna placera dem ett pinnhål upp. Har hon läst "Moderrätten" eller har hon bara destillerat ut kvarlevor ur svears och götars och venders och cimbrers (och allt vad de heter) längst förgångna förtrogenhet med en gudinna, som talade fåglarnas språk? Hon blöder lite speciellt för gudinnans fåglar, svanarna och gräsanden Jarro, i den utdikningshotade Tåkern. Jag kommer aldrig att veta säkert, för säkerhets skull väljer jag bäggedera: hon har läst och hon har destillerat, det ger henne en unik insiktsposition.

windmill park

Är vi då säkerställda idag - har vi helt och torrt på fötterna med naturvårdsverk, och svällande lagböcker, och en hysterisk opinion till förmån för allt levande - och gåsräddare som flyger genom luften som Stålmannen...? Går vi åt rätt håll? Jag ser hur British Trust for Ornithology plötsligt hissar varningsflagg för en rad tidigare vanliga västeuropeiska fågelarter, jag noterar med ren och oblandad skräck hur den ideologiskt uppburna vindkraften helt oväntat beslås med ett exempellöst fågelmord vid Altamont i Californien. Detta är vardagspraktiken: ovanpå detta kommer galningarna som medvetet attackerar reservaten: England och Australien, badturismen traktar efter hundra procent av den tillgängliga strandytan. Och se bara på mothållet mot försöken från det allmännas sida att kontrollera kemiindustrin inom EU:s ram! Man insisterar på en hävdvunnen spruträtt och hela hävden borde utrotas! Våra samhällen är gravt destruktiva och nedbrytande; med dubbla budskap klättrar de i lika hög grad som nånsin över lik - för att få ström till sina tv-apparater.

selma

Selma och den vita gåskarlen: Nils Holgerssons sens moral? För en provisorisk problematisering av polariteten dominans - harmoni: Slavoj Zizek. Hur skulle Lacan ha hanterat en "matriarkal" psykologi, sprungen ur ett samhälle, där modern är det be-tecknande? Kön är inte en oföränderlig storhet, varje diskurs som utgår från den förutsättningen kommer till korta.

Samhället ändrar sig först, myten avspeglar ändringen. Det finns då något rörande i Selma Lagerlöfs omvändning: hon vrider mytklockan ett par timmar tillbaka och presenterar den som läsebok för folkskolan. Jag tror inte hon har omvänt en enda potentiell lymmel med detta. Men just den iakttagelsen borde få oss att läsa boken på nytt och ställa oss frågan: vad bör göras, hur djupt måste vi gripa för att verkligen vända utvecklingen? Hur långt trodde Selma Lagerlöf egentligen att vi måste sträcka oss? (Med annan blickriktning: hur långt måste klockan vridas framåt?) Jag kan formulera svaret så här: gåsräddarna måste kanske ta sitt uppdrag från Gudinnan själv för att verkligen lyckas i sitt uppsåt?

Christer Persson

Hälften av allt bakgrundsmaterial till denna text har jag insupit från Doris Norrgård. Bebhinn O'Meadhra gav mig en knuff i rätt riktning under arbetet, och när jag frågade Google vad hennes namn betydde började sökmotorn spotta ut länkar, som jag aldrig hittat förr, plötsligt satt texten där. Robert Graves skulle ha nickat med betydelse åt detta. Slutligen ett tack till Zeus, som tillät mig läsa utkastet till sina memoarer. Det finns en intressant, ernst blochsk och "icke-hednisk" riktning att expandera det ovanstående i: Margaret Starbirds böcker. Ett upphov till nedvärderingen av det kvinnliga är den ofärdiga, framväxande kristendomens avgränsning i förhållande till en gnostisk/babylonisk tradition med prästinnor och kvinnliga förkunnare. Men allt ligger som en liten skuta i den mycket större "tiden"; Hesiodos nidbild av den allgivande Pandora vinklades i mycket på samma sätt som prästredaktionens skildring av allmodern Eva i Genesis, och det hela annonseras i sin tur i äldre sumerisk och indisk myt. "Kurganinvasionen" kan äga någon sorts realitet - men var ligger det område som invaderas: på insidan eller utsidan? Det kunde vara fråga om en invasion av sinnet, språket, det undermedvetna; en historisk "mask". Internet tillhandahåller oavsiktligt ett ideologikritiskt verktyg; antivirusprogrammens varningssignaler avslöjar på ett metaforiskt/metonymiskt sätt hur avsändaren "jag@mig" tas som gisslan och "talas" av kraftfulla, anonyma strukturer. paradise