Camilla Svensson
Språkdidaktik 5p
Högskolan Kristianstad
mars 2001
Reflektioner
kring de inledande kapitlen i boken
Skolan
och de kulturella förändringarna
av
Lars
Gustaf Andersson, Magnus Persson och Jan Thavenius
(1999)
De påminde mig om saker jag
redan visste.
De gav mig aha-upplevelser.
De lärde mig att se vissa
saker ur ett annorlunda perspektiv.
De gav mig huvudbry. De engagerade
mig.
-Vilka då?
Jo, de där formuleringarna
mitt i, och ibland emellan, raderna i boken
Skolan och de kulturella förändringarna
av Lars Gustaf Andersson, Magnus
Persson och Jan Thavenius (1999).
Det här är inget referat
av den boken.
Jag förutsätter att alla
som läser denna reflektion redan har läst boken i fråga.
Nej, detta är en mycket personlig
skrift så till vida att den bara (men det är inte så bara!)
avslöjar vilket innehåll
som fångade mig mest och hur jag tänkte vidare.
För min egen del är det
här en samling av de godbitar och de tankeväckare jag fått
från boken.
För er läsares del blir
det här förhoppningsvis en samling av ovanstående slag,
men även en sporre att reflektera
och bearbeta vidare.
Nedan återger jag det innehåll
i de tre första kapitlen som intresserat mig mest.
Samtliga reflektioner och idéer
utan referens till Andersson m fl är således mina egna.
På sidan 34 kan man läsa att skolan och läraren måste få nya roller; att kunskaps- och kompetensbegreppen måste omdefinieras och att det inte endast handlar om att synliggöra samhället i skolan utan också att synliggöra skolan i samhället. Diskussionen handlar om den, för den moderna människan, nya tid vi lever i. Vår tid präglas bland annat av en ny samhällsstruktur, ny teknologi och nya kulturella uttrycksmedel, skriver Andersson m fl. Detta får givetvis konsekvenser för oss lärare i skolan. Det allra första som behöver göras är att vi, alla verksamma inom skolan, för en dialog kring vad viktig kunskap är IDAG och IMORGON. Ett nytt samhälle kräver nya kompetenser. Vilka kompetenser behöver dagens och morgondagens vuxna? För att underlätta den personliga insikten och för att ge en fastare grund att stå på, till exempel gentemot sina egna eller föräldrars farhågor, är det också nödvändigt att försöka besvara frågan VARFÖR. När kunskaps- och kompetensbegreppen fått en reviderad formulering blir det nödvändigt att vända blicken inåt. Hur påverkar detta min undervisning och mig som lärare? Vilken blir min roll? Min personliga erfarenhet säger mig att en sådan här fråga måste var och en besvara för sig själv innan man kan gå samman i smågrupper, till exempel tillsammans med de andra språklärarna på skolan, och därefter i större grupper, till exempel tillsammans med samtliga lärare inom samma stadie. Olika lärare kan bedriva olika undervisning, men en gemensam människo-, kunskaps- och undervisningssyn är ändå en förutsättning för en bra och fungerande skola, anser jag. Jag har själv arbetat på en skola där jag inte tycker att vi var eniga i denna fråga. Ur mitt perspektiv var detta mycket motigt och frustrerande.
Att synliggöra samhället i skolan är en utmaning. Jag har deltagit i flera intressanta diskussioner kring hur detta skall förverkligas. Det finns ett stort antal tillvägagångssätt av varierande validitet, tycker jag, beroende på hur man tolkar frasen. En föreläsning kring hur samhället fungerar kan ju ses som ett sätt att synliggöra samhället i skolan. Ett samarbete kring marknadsföring mellan ett lokalt företag och en elevgrupp som valt extra undervisning i estetiska ämnen kan ses som ett annat. Det är inte alltid lätt att vara innovativ och hitta autentiska situationer som passar alla, men oavsett vilka hinder vi stöter på får vi ju aldrig sluta sträva. Hurdana människor skulle morgondagens vuxna bli om de inte under sina tio första skolår fick möjlighet att reflektera kring samhället de lever i?
Att synliggöra skolan i samhället är givetvis också en utmaning. Kanske den tuffaste av dem alla. Nu är det viktigt att skolan har en klar och motiverad syn på människan, kunskapen, undervisningen och så vidare. Vi måste ha en bra instans att visa upp och vi måste vara stolta över den och kunna argumentera för den. Vi måste också vara på det klara med hur vi vill visa upp den, var samt när. En utgångspunkt kan vara att diskutera på vilket sätt skolan synliggjorts hittills. Vilken bild vill vi fortsätta ge? Vilken vill vi ändra? Hur skall vi göra detta? och så vidare. Jag tycker att folk i allmänhet har fått en alldeles för skev bild av skolan den senaste tiden. Här finns många problem, till exempel konsekvenserna av resursindragningarna, och det är bra att allmänheten känner till dessa. För att förhindra fortsatt nedgång för våra elevers räkning måste det svenska folket utöva ett tryck på politikerna så att en vändning skall kunna ske. Men det finns ju också så mycket annat att synliggöra; allt bra som sker i skolan, alla goda idéer och tankar som finns, all positiva kraft, inte minst bland mänga knogande och eldfängda lärarsjälar. Den sidan vill jag också att allmänheten skall ha. Vi har massor av duktiga och kämpande elever som åstadkommer underverk varje dag, vi har en uppsjö av fascinerande och utvecklande undervisningspass och vi har en enormt inspirerande samlad kompetens inom lärarkåren som kommer skolan till gagn på de mest varierande sätt. Varför skulle vi underlåta oss att visa upp denna sida av skolan?
Jag, som har ett mycket stort intresse för datorer och den nya informations- och kommunikationsteknologi som utvecklingen här medfört, fastnade också för följande citat: Informationsteknologins landvinningar och mediekulturens enorma genomslag under senare år skapar en värld som är svår att överblicka. Läraren och skolan måste här vara med och orientera och rita kartor (s 38). Informationskällor av varierande slag har alltid funnits. Det som revolutionerat samhället på senaste tid är det informationsöverflöd som Internet medfört. Vem som helst med tillgång till dator kan i praktiken här publicera vad de vill, vilket resulterat i för närvarande över en miljard webbsidor. Några sidor är innehållsligt korrekta, medan andra inte är det. Några utvecklar bättre ansvarskänsla, godare moral och en mer harmonisk omvärldsuppfattning hos läsaren; andra försöker locka till incest, självmord eller uppror. Listan kan göras lång. Jag sammanfattar genom att erkänna att där finns allt. Så till skolans roll i det hela. Ur styrdokumenten kan man utläsa att skolans uppgift är att förbereda eleverna för livet utanför skolan. Det kan vi inte göra genom att avskärma dem från Internet. Eleverna måste lära sig att möta såväl den kunskap som de faror som finns där. Vi måste ge våra elever möjligheter att möta det nya på ett öppet och nyfiket sätt, men också med kritiska och distanserade ögon. Rent konkret måste eleverna till exempel klara av att på ett moget sätt överblicka informationen, värdera den, sålla bland den, granska den samt använda den.
Det andra kapitlet i Skolan och de kulturella förändringarna behandlar begreppet bildning. Olika definitioner lyfts fram och som en övergripande sammanfattning kan man säga att författarna inbegriper kunskaper, värderingar och normer i begreppet, men också kulturen och den personliga reflektionen lyfts fram som viktiga inslag. Detta kapitel var ett sådant som fick mig att nicka och instämma i det mesta. Jag konstaterade att detta är ju sådant som jag hört så många gånger förr. Ibland när jag läser texter som innehållsmässigt påminner om sådant jag redan hört reagerar jag med leda och irritation. Denna gång var det dock inte riktigt så. Eftersom jag, som jag redan nämnt, har erfarenhet av tafatta försök till samarbete oeniga kollegor emellan är detta ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Min absoluta mening är att nödvändigheten av strävan mot samma mål kan inte nog påpekas. Som jag skrev ovan är det dessutom viktigt för den pedagogiska diskussionen att man är medveten om vilken inställning man har till begreppen innan man tar tag i den riktigt utmanande diskussionen, nämligen den kring didaktiken.
Som citatet från sidan 38 antyder (se ovan) är det inte enbart Internet som fått en annan roll i samhället. Medier överhuvudtaget har ändrat form och inriktning. Det finns tankar bakom mediernas agerande som är viktiga att ta upp till diskussion i skolan. Andersson m fl talar i första kapitlet om en värdeförskjutning. Min tolkning är att många gamla, ofta mer hederliga, ideal har förändrats till det sämre. Människor är mer egoistiska, elitistiska och vinstinriktade än tidigare. Detta påverkar hela vår tillvaro. Inte alltid till det sämre, men det påverkar. På sidan 66 i tredje kapitlet skriver Andersson m fl att medierna genomsyrar vår värld och styr i hög grad hur våra föreställningar om denna värld ser ut. Precis som med allting annat som rör en själv och ens omvärld är även det här viktigt att diskutera och reflektera kring. Hurdan är jag? Hur blev jag sån? Vill jag vara så här? Vilka egenskaper vill jag vidareutveckla hos mig och vilka vill jag arbeta bort? Hur skall jag gå tillväga? och så vidare. Författarna underbygger resonemanget genom påståendet att istället för att förfalla till kulturell resignation eller försöka stänga ute mediekulturen måste skolan arbeta för att skapa en offentlighet, där denna kultur kan undersökas och ifrågasättas, men också fungera som utgångspunkt för lärande och mognad in i demokrati (s 73). Skolan har alltså ett stort uppdrag i att få alla elever medvetna om mediernas kraft och påverkan. En medieanalytisk medvetenhet måste utvecklas, och bäst sker detta i relation till det egna jaget. Återigen tycker jag att Andersson m fl slår huvudet på spiken när de resonerar kring synsättet att vi människor i vardagen har ett ansvar tillsammans med medierna. Vi är en del av mediekulturen, och likaväl som den påverkar oss, kan vi påverka den.
Avslutningsvis måste jag påminna om att oavsett hur lockande det kan vara att ideligen försöka undvika svårigheterna, har vi styrdokument att följa och framför allt en hop kunskapstörstande barn och ungdomar framför oss. Skolorna får aldrig välja bort att hjälpa dessa elever att skapa en etisk och kritisk handlingsberedskap i enlighet med samhällets värdegrund.