Regnet

Jag känner den vassa eggen trots att den knappt nuddar min hals
Den blixtrar till då kvällssolen reflekteras i den blanka metallen
Du håller den i ett stadigt grepp som om du vore rädd för att tappa den
Eller kanske är det så att du är rädd för att jag skall få tag i den
Och helt plötsligt få överhanden
Men du vet lika väl som jag
Att jag under inga omständigheter skulle kunna befinna mig i din situation
För jag innebos inte av den motvilja som genomsyrar dig
Och som gör att det är du och inte jag som krampaktigt
Och med vita knogar håller fast i kniven

Jag ser framför mig hur bladet sakta tränger igenom den tunna huden
Och lämnar ett rött spår efter sig
Ett spår som så småningom leder fram till slutet
Slutet på vad kan man fråga sig
Kanske slutet på det som aldrig gavs en chans att börja
Eller kanske slutet på någonting som redan från starten var dödsdömt

Du börjar darra då våra ögon möts och jag anar tårar i dina ögon
Jag känner hur eggen vill arbeta sig igenom det sista hindret som är kvar att övervinna
Du darrar fortfarande då jag öppnar min mun för att säga något
Men jag stänger den igen för det finns inget kvar som jag kan säga
Inget som kan påverka dig

Min blick vandrar vidare och jag finner mig själv stirra ut genom fönstret
Och leta efter källan till den blixt jag sett för en kort stund sedan
Ett mörkgrått moln har tagit himlen i besittning
Och det vägrar solen vidare tillträde
Jag kan höra regnet utanför

När jag återvänder har du sänkt kniven något
Den pekar nu mot mitt bröst
Med blicken sänkt börjar du viska något ohörbart
Jag vet att du talar med dig själv
Ett förtvivlat försök att finna ny styrka och motivation
Spetsen har av någon underlig anledning brutits
Och eggen trubbats av
Du kastar i ilska kniven mot fönstret
Och faller ned på golvet gråtande
Dina ögon återspeglas för en kort stund i fönstret
Jag tar upp vapnet och går ut med dig bakom mig

Se där solen har brutit fram igen