Jag funderade länge på hur jag skulle lägga upp denna artikeln. Kanske skulle jag skriva allt jag kände direkt eller kanske inte bry mig om att skriva alls. Men jag har kommit i kontakt med personer som upplevt samma sak, så jag vill berätta.

Jag träffade min bästa vän för ungefär tio år sedan. Han och jag brukade springa runt i min trädgård och leka. Vi brottades och skrek på varandra. Du vet sånt som ungar brukar göra. Vi lekte varje dag och väldigt snabbt blev vi bästa kompisar.

Tiden gick och vårt förhållande ändrades efterhand som vi blev äldre. Det blev mindra lekande och mer snack. Jag berättade allt för honom. Alla mina problem och känslor. Han lyssnade alltid. Han var alltid där för mig.
Jag kommer ihåg en gång när jag hade haft det jobbigt. Vet inte varför jag var ledsen men jag träffade honom och grät. Han tittade på mig med sina ledsna ögon. det var allt han behövde göra.

Tyvärr blev min bästa vän sjuk. Hans hjärta började svikta och hans hjärna höll inte med honom längre. Men han sade ingenting. Han klagade inte. Försökte att fortsätta som om han var liten igen.

Men en dag när jag kom hem från en annan vän så låg han där på golvet. Min mor grät och sade att min bästa kompis hade fått en hjärnblödning.
Jag försökte vara stark. Vi visste ju att han var dålig. Men när jag lade mig brevid honom och såg in hans ögon orkade jag inte. Min kompis hade varit en del av mitt liv i tio år. Han hade alltid varit där för mig och nu kunde jag inte hjälpa honom. Han låg där och kunde inte röra sig. Det ända jag kunde göra var att ge honom vatten och tillslut bestämma mig för att det var bättre att inte låta honom lida. Jag bestämde att min bästa vän skulle dö.

Dödsbäraren kom. Jag drack kaffe med mannen, gick sedan in till min vän. Jag gav honom en sista kram och sa en sista mening. Blicken jag fick tillbaka kommer jag aldrig att glömma.

Graven var grävd och geväret laddat. Skotten gick och jag hoppade till. Hans liv var slut, en del av mitt dog.

Lewis 1991-2000 "Hoppas att jag gav dig ett bra liv för du gjorde mitt helt underbart"

Det jag ville få fram med denna lilla artikel är att det kan vara jävligt jobbigt att förlora ett husdjur. Djuret blir en del av familjen och en del av ditt liv.