Samtal med drömelever

De intervjuer som följer här visar vilken nytta några av mina gamla elever haft av sina kursdrömmar. Intervjuerna är gjorda ett eller flera år efter det att de gått på kurs hos mig.


Elev 1.”Nu törs jag visa vem jag är”

UH: Sedan vi sist sågs har jag mer och mer börjat uppmärksamma att om man minns flera drömmar i följd från samma natt, så har de i regel ett gemensamt tema. Pärlorna kan se väldigt olika ut men de sitter uppträdda på samma tråd. Kan du se någon röd tråd i din Norrlandsdröm?

K läser igenom drömmen:

1. Vi åker igenom en gammal by i Norrland. Vid vägkanten står förfäder i mörka, grå gamla kläder.

2. Jag är hos mina föräldrar som sitter vid köksbordet. Mamma har inte tänt lampan. Jag är arg på henne. Säger åt henne: ”Tänd ljuset! Annars åker jag härifrån.”

3. Nu är jag på teatern. Sitter i publiken. Plötsligt springer ett litet barn upp på scenen. Det är ett av aktörernas barn. Jag känner ansvar för barnet. Går upp på scenen och får vara med där och ta hand om mammans båda barn, en pojke på fyra fem år och en flicka på två. Efter ett tag reser sig en del av publiken och går, fastän pjäsen inte är slut. Jag tänker att detta har jag inte med att göra. Men det känns ändå konstigt och fel på något sätt. Ohyfsat. Men kanske är de stressade och har ont om tid, resonerar jag.

K:Jag har kommit fram till att den röda tråden kan vara att vilja synas och vara med. Förfäderna i första drömmen får mig att tänka på släktmönster, som funnits i generation efter generation och som det idag kan vara dags att ifrågasätta. Och i mitt fall handlade det, när jag var liten, väldigt mycket om att man inte skulle ta plats, inte synas. "Ursäkta att jag finns till." Jag skulle beskyddas och hållas undan från allt farligt. Och jag gick min av omgivningen utstakade väg utan att göra uppror eller bryta mig loss. Min storasyster fick en annan roll. Hon uppmuntrades att vara tuff och företagsam. Och det är hon också nu som vuxen.

U: Jag har lagt märke till en speciell sak i just dina drömmar. Du kommer med olika påpekanden till andra personer i drömmen. Till stojande barn: ”Ta det lite lugnare!” Till en kvinna som tar av sig skorna: ”Du kan inte lämna dem här. Det kan vara svårt att få tag i bra skor!” Till din man om en hund intill vägen: ”Se upp så du inte kör på den!” Till din man då han vill titta närmare på några björnar: ”Gå inte för nära!” Och så vidare.

K: Ja, det är väl så jag har varit. Arvet efter mamma. Hon var likadan. Tillbakahållande. För att återknyta till drömmen så är den även i övrigt väldigt typisk för mamma. När hon satt i köket där hemma på äldre dar, ville hon knappt tända ljuset på kvällen. Hon ville inte synas. Var rädd för att folk ute på vägen skulle titta in genom fönstret. Hon ville inte träffa folk. Och så är hon fortfarande. Förut blev jag arg på henne. Men nu ser jag att det där är hennes liv, som det inte är någon idé att jag blandar mig i.

UH: Den tredje drömscenen, den om teatern, hur tolkar du den?

K: Den är härlig. Det spontana lilla barnet som går upp på scenen. Och mamman och jag som låter barnen stanna kvar där i strålkastarljuset. Och publiken som gör vad den känner för, den också. Går när det blir långtråkigt. Och jag tycker att det är helt okej.

UH: I de här sista drömmarna har den där tillbakahållande rösten tystnat. Och även i levande livet har ditt uppträdande blivit mycket tydligare och tryggare, tycker jag. Förut var det väldigt mycket ”Jag vet inte riktigt…”

K: Jo, du har rätt. Förra hösten mådde jag väldigt dåligt, men nu känns det bättre. Nu känner jag efter vad jag vill göra. Framför allt vill jag inte hamna i ett sammanhang, där det är så där inrutat och kravfyllt som mitt tidigare liv varit. Det känns mer som om det var jag som styr mitt liv nu. Jag har fått lättare att umgås med andra. Törs visa vem jag är utan rädsla för vad andra ska tänka och tycka. Det underlättar kommunikationen. Folk vet var dom har mig.

UH: Jag kommer att tänka på de där björnarna som verkade helt tämjda och snällt satt i bräckliga flätade korgar, som de hur lätt som helst skulle kunnat förvandla till stickor och strån, bara de kommit på idén.

Ofta definierar man sig själv för snävt. Ser inte sin invärtes styrka och förmåga.
Förändringen i din självsyn kom väldigt tydligt till synes i dina drömmar allteftersom tiden gick.

K: Ja, som i den där flygdrömmen. Jag är ute och flyger i ett litet plan, inte särskilt modernt eller komfortabelt. Det känns spännande … men också lite obehagligt. Jag som varit så flygrädd!

U:Men du vågar ändå pröva på!

Någon månad efter detta samtal skickade K ett vykort från en atlantisk ögrupp, dit hon flugit med sin man på semester.

Ev. Tillbaka till Innehåll.


Elev 2. ”Jag har tagit till mig min inre rikedom”

UH: Du kom till min kurs med en dröm som du redan tolkat, minns du?

A: Den om kattungarna som angreps av de rädda och aggressiva hararna. Ja, så var det på min arbetsplats. Gammalt och ingrott. Folk var livrädda för att vi nykomlingar skulle ändra på något. Jag har bytt jobb sedan dess. Det var förfärligt på det förra stället. Jag kände ett utanförskap utan like. Det visar flera av mina drömmar. Värst var nog "budgetresan". Idag kan jag le åt den. Men det kunde jag absolut inte då.

UH: Det var den drömmen när du var i fjällen och fick nöja dig att låna fritidshus av andra, inte hade en egen säng ens. Du fick sova på dagarna, när de andra var ute och åkte skidor. Du var hungrig, trött, frusen.

A: Och så var det den där mäklaren, aggressiv, hetsig, stressad, som skulle se till att jag fick tak över huvudet. Men i stället kom han att skilja mig från gruppen. Precis så som jag själv gjorde i vakna livet. Jag utmanade folk, såg hur långt jag kunde gå, och så gick jag för långt. Och så kom den inre rösten med sitt eviga ”Vad var det jag sa".

Ett mönster som jag burit med mig sedan jag var barn. Min mamma var sängliggande, när jag växte upp, och knappt kontaktbar. Jag fick klara mig bäst jag kunde redan som mycket liten. Bästa sättet att få henne att reagera var att provocera henne så att hon blev rasande. Inga lekkamrater hade jag heller, vi bodde mycket isolerat, vilket gjorde att jag inte lärde mig umgås med andra.

UH: Du tog också upp en dröm om smycken, minns jag.

A: Den drömmen återkom gång på gång i fjorton års tid. När jag var mellan fjorton och tjugoåtta år. Men den version jag drömde under kursen innehöll en läkning, som jag kunde ta till mig. Jag har inte drömt den sedan dess.

Så här var den: Jag går i ett fridfullt villaområde. Ser att det glittrar i den smutsiga sanden. Börjar gräva. Det är smycken, guld, silver, diamanter. De finns överallt i outtömlig mängd i sanden. Jag brottas med mitt samvete om jag ska gå till polisen med min upptäckt. Men polisen kommer och börjar gräva även han. Det strömmar till folk som utan samvetsförebråelser tar för sig. Jag tycker det är otäckt. Så ska man väl inte göra!

Jag är ju uppfostrad så. Till ödmjukhet. Näst intill självförintelse. ”Du ska inte tro att du är något.” Jantelagen. Medan andra till synes utan samvetsförebråelser tycks ta för sig.

UH: I en andra dröm samma natt ligger det en massa smycken på ett bord. En vänlig man tar emot dig och berättar om de olika smyckena. Efter en stund går det upp för dig att alla smyckena är dina egna.

A: Det är ett sådant skimmer över den drömmen. Jag mådde så bra. Den handlar ju om att upptäcka mig själv, min egen inre rikedom. Och känna att jag har rätt att vara stolt över mig själv.

UH: Och ser man inte sin egen inre rikedom, kan man inte heller upptäcka den hos andra.

A: Just det. Men fortfarande kan den där gamla känslan av mindervärde dyka upp när jag minst anar det. Då måste man vara medveten om vad det handlar om. Vara beredd. Påminna sig själv om att man duger.

UH: Det där stora huset då som ägdes av dina släktingar. Du är där på besök. Ni sitter i övervåningen och äter middag. Där är upprustat och fint. Sedan går du på upptäcktsfärd i huset och ramlar ned genom det provisoriska brädgolvet i trappschaktet och upptäcker att nedervåningen är helt kaotisk. Där har man inte gjort något alls! Du tänker att när allt blir upprustat skulle du vilja bo tillsammans med dina släktingar där.

A: Det var ju rena rama luftslottet. Jag ville så gärna ha en bra relation till mina släktingar. Men de lever kvar i sin gamla värld och begriper ingenting av mig. Och jag har försökt och försökt bygga upp en bra relation till dem. Det är väl det lilla barnet i mig som ville ha kärlek, främst av mamma.

UH: Du ser visst lite annorlunda på den drömmen idag.

A: Konstigt att jag inte begrep vad det betydde då jag ramlade ned genom brädgolvet! Idag vet jag inte ens om jag vill ha någon bättre relation till min släkt. …Men jag drömmer fortfarande om huset. Senast var det så vackert så du kan inte ana!

UH: Inga släktingar inom synhåll?

A: Nej, nu var huset mitt eget. Havet gick ända fram. Jag satt och njöt i solskenet tillsammans med en härlig man. Nära, nära.

UH: Hur umgås du med dina drömmar idag?

A: Mest så njuter jag av dem. Jag tycker de är så fantastiska. Även de hemska. Jag vet ju att just de har ett särskilt viktigt budskap till mig. Jag är inte rädd. Drömmen vill mig väl.
Det är härligt att känna att man lever och fungerar och har känslor.

Ev Tillbaka till Innehåll.

Elev 3:”Jag fick sammanhangen klara för mig”

Jag tyckte drömkursen hjälpte mig att få sammanhangen i mitt liv klara för mig. Det blev så tydligt vad jag håller på med. Jag tänkte vi kunde gå igenom mina drömmar i den ordning de kom upp på kursen… Första drömmen, det var när jag matade den där lilla flickan med ägg.

UH: Det är faktiskt väldigt ovanligt att någon uppmärksammar och tar hand om ett litet barn redan i första kursdrömmen. Men det förstås, du hade ju hunnit en bit med dig själv redan då.

D: Ja, jag började mitt sökande 1992. Jag mådde jättedåligt då. Ideliga förkylningar, ingen ork, dålig sömn. Och det allra värsta var känslan av tomhet och meningslöshet. Jag kände att jag måste göra något åt saken, om jag skulle överleva. Så jag började leta mig fram till sådant som passade mig. Och så småningom hittade jag också din drömkurs. Och nu har jag gått vidare med andra saker.

UH: Din mamma fanns också med i första drömmen.

D: Ja, och hon gillade inte alls mitt sätt att ta hand om det lilla barnet.

UH: Nej, det är klart att hon inte var med på noterna. Du gav ju i drömmen ditt inre lilla barn precis den omsorg du inte fick av henne, när du var liten.

D: Det är typiskt henne att vara kritisk till allt jag gör!

UH: I nästa dröm stryker det kring en massa vildkatter. De är mörka och slåss inbördes medan de väntar på mat. En stor katt är särskilt aggressiv och klänger sig skrikande fast vid dig…

D: Jag tror det är en bild av kaoset som härskade i mitt liv på den tiden.

UH: Fast jag fastnade för en annan tolkning, kanske du kommer ihåg. Att det skulle vara en bild av din tonårsson och hans kamrater. Hormonerna sprutar och känslorna slår i taket.

D: Javisst ja, när du säger det. Det är bara det att han aldrig varit aggressiv och besvärlig hemma. Men han hade det jättejobbigt i skolan då.

UH: Kanske klänger han sig fast vid dig i drömmen för att han i själva verket faktiskt behövde dig väldigt mycket.

D: Det kan mycket väl vara så. Och jag hade så mycket problem med mig själv, måste ta hand om mitt eget inre lilla barn, att jag inte såg hans behov.

UH: Nästa dröm. Det där magnifika slottet…

D: Ja, ingen koja, precis. Jag tror det vill visa mig på mina inneboende, outnyttjade möjligheter. Drömmen ville stärka min självkänsla. Slottet är en bild av mig själv. Men när vi ska sätta oss till bords, där i mitt eget slott, så finns det två dukade bord, ett där det sitter fullt med glada, pratande människor och ett i skymundan där det bara sitter en äldre ledsen dam. Dit hänvisas jag. Undanskuffad! Och jag accepterar det!

UH: Den där gamla damen återkom i flera drömmar och ändrade skepnad och uppträdande allt eftersom…

D: Hon finns kvar fortfarande! Hon har blivit min inre vägvisare!

UH: Men då, i den drömmen, såg du knappt åt henne.

D: I början av drömmen går hon med käpp och är nästan blind. Och går rätt in i en spegel. Senare i drömmen påpekar jag för henne att hon inte bytt om till fest som vi andra. Då säger hon att hon har "lager på lager". Hon tar hon av sig sin morgonrock och framstår nu som en mycket elegant, festklädd dam, rak i ryggen och inte alls handikappad längre.

UH: Hur tolkar du att hon var blind och gick in i spegeln.

D: Hon såg inte sig själv. Det vill säga, det var jag själv som inte hade så mycket självinsikt på den tiden.

UH: Ja, hon är ju en del av dig som du tidigare inte hade sett. Du trodde inte på din egen förmåga. Kunde inte ta itu med det som behövde göras.

D: Att hon förvandlas hänger ihop med insikterna vi fick under vårt drömarbete i gruppen. Vi fick mod att se. Vi skalade bort lager efter lager av gammal skit. Och började våga ta itu med…

UH : Det är nu, när du börjat uppmärksamma denna del av dig själv som levt sitt liv i skuggan, som hon förvandlas. Det är nog mer än en tillfällighet att hon stiger fram i all sin prakt, just när det där utländska paret som gillar dig så mycket också dyker upp i drömmen. Du blir så lycklig när de kommer.

D: Det var ju fantastiskt! Morgonen efter att jag drömt om dem, så ringde jag till dem efter en längre tids uppehåll. Och då hade de kvällen innan, det vill säga precis då jag drömde drömmen, suttit på min älsklingskrog hundratals mil bort och pratat om hur mycket de saknade mig. I höstas kom de över och hälsade på.

D forts:I en senare dröm sitter den gamla damen i lotusställning (som i yoga), som alltid klädd i lila. Hon utstrålar harmoni och lugn. Hon riktar sin totala uppmärksamhet på mig, något som jag verkligen inte varit bortskämd med som barn.

UH: Vad är hennes budskap till dig?

D: Lyssna till dig själv! Tag den tid du behöver! Var dig själv här och nu!

D forts: Men innan vi slutar bara måste jag få berätta något som hänt sedan sist! Att det fick ett så lyckligt slut, beror på kombinationen av allt jag ägnat mig åt för att växa som människa.
Jag hade jobbat femton år med samma saker på arbetet och kände mig trött på det. Tänkte: Det finns väl inga andra jobb.
Men så frågade jag mig vad jag skulle vilja syssla med på min nuvarande arbetsplats, om jag fick chansen. Sagt och gjort, jag travade in på skälvande ben till chefen och tänkte att det blir säkert nej. Jag sa att i och med att företaget växt så mycket på sistone, så fanns det ingen som höll i just de frågor som jag skulle vilja ägna mig åt.
Han blev, förvånansvärt nog, väldigt glad över min idé. Så nu håller vi på och skräddarsyr en tjänst åt mig. En kombination av vad han tycker företaget behöver och vad jag tycker är roligt att jobba med. Högre lön får jag också!

UH: Se där, man ska tala om vad man vill! Man kan faktiskt få ett ja.

Tillbaka till Innehåll