Min världsbild

Trollkarlen

I början av femtiotalet stod jag en dag på NK och kom att lyssna till ett samtal mellan två av mina gamla skolkamrater, som tillfälligtvis stött ihop där i vimlet. Den ena berättade lite om sitt nya fria vuxna liv. Den andra avbröt efter en stund och frågade: ”Ja men, är du lycklig?”
Lycklig, tänkte jag i mitt stilla sinne. Även om jag själv har det bra, så hur kan man vara lycklig i en värld som ser ut som vår? Krig, tortyr, mord, våldtäkter…Sorg, sorg i mitt hjärta!

På sjuttiotalet fann jag en väg att hantera denna sorg, göra den något så när uthärdlig. Jag engagerade mig i FNL-rörelsen. Drog mitt pyttelilla strå till stacken, för att göra världen lite bättre. Det kändes meningsfullt och bra. Jag ser tillbaka på den perioden i mitt liv med stor glädje och tacksamhet.

Som lärare och journalist har jag haft jobb som jag kunnat engagera mig helhjärtat i. Det har jag trivts med. Men i början av åttiotalet kom en period av leda. Vardagen var grå och trist. En ständigt återkommande rutin.

Så en vacker dag går jag som vanligt en runda i skogen där hemma. Jag kommer upp på en bergshöjd som vätter mot en stor sjö. Och då plötsligt ser jag. Och jag förstår att det jag nu ser, det har funnits där hela tiden! Hur kan jag ha varit så blind? Och varför ser inte alla det som är så uppenbart? Varför går de flesta med näsan i den grå asfalten och vantrivs? När man kan höja blicken och se.

Och varför är det så svårt att skriva om det självklara?

Jag känner att jag måste ta hjälp av en saga som jag använder som meditation på mina drömkurser:

Om att se klart

Föreställ dig att du en helt vanlig dag möter en gammal vis man, som räcker dig ett par förtrollade glasögon. Du tvekar lite inför detta spännande nya, men sedan tar du av dig de svagt gråtonade glasögon du brukar ha till vardags och sätter på dig de nya du fått.

Nu strålar allting omkring dig i de underbaraste färger!

Först tittar du upp mot rymden. Du väntar dig att som vanligt få se "stjärnor", det vill säga små lysande prickar som bildar "stjärnbilder", som Karlavagnen. I stället ser du nu hela universum breda ut sig i sin oändliga storhet. De små prickarna visar sig vara ofattbart stora brinnande klot, omsvärmade av mindre mörka klot. Du ser att de brinnande kloten i sin tur är ordnade i oräkneligt antal till en ofattbart stor skiva, som måste vara det vi kallar Vinter-gatan. Och att det inte räcker med det utan att det finns massor av sådana skivor, nära och längre och längre bort så långt din kikare når.

Du kan inte låta bli att fråga trollkarlen: ”Men var kommer allt detta ifrån?” ”Bra fråga”, svarar han gåtfullt. ”Men betrakta nu stammen på ett träd i din egen trädgård”, föreslår han.
Och det gör du. Och där du i vanliga fall bara sett en skrovlig brungrå yta, ser du nu rätt in i trädet. Glasögonen fungerar som ett mycket starkt mikroskop.

Du ser att det finns ett universum där inne som tycks lika oändligt som det i rymden. Idel liv och rörelse av en mängd olika kroppar, som attraheras och stöter bort varandra. Och avstånden dem emellan är ofattbart stora. Du förstår att det här är vad vetenskapsmännen kallar atomer, partiklar, protoner osv. Det ser väldigt invecklat ut.

Du frågar trollkarlen: ”Vem har hittat på och satt igång hela det här maskineriet?”
I stället för att svara gör han dig nu uppmärksam på en stor väggspegel, en sådan som de har i butikerna när man ska prova kläder. Och han ber dig titta på dig själv genom glasögonen han lånat dig. Du gör det och tänker: Vad ska det vara bra för? Jag vet ju precis hur jag ser ut och det är väl inget särskilt spännande med det.

Men vad nu? Du ser rätt in i dig själv och häpnar. Du ser hur ditt hjärta dunkar och slår, hur det pumpar ut blodet till din kropps alla delar. Du ser dina lungor som pumpar luften ut och in, utan att du behöver hjälpa till. Du ser hela det sinnrika maskineri som är din egen kropp. Och du ser tankarna och känslorna som får kroppen att reagera på olika sätt.

”Otroligt”, säger du till trollkarlen, ”att jag lever och finns till i detta fantastiska universum. Vilken tur! Och … Å, vilken gåva jag fått att förvalta! Mitt eget jag. Nu ska jag aldrig mer vara otacksam och säga att jag inte duger precis som jag är. Och om någon annan inte uppskattar mig, så ska jag säga till mig själv, att det helt enkelt beror på att han/hon inte ser på mig med rätta sortens glasögon.”

Till sist ber trollkarlen dig betrakta några andra varelser som rör sig där i skogen. Du ser på dem genom hans glasögon och ser att det är människor som du själv, lika underbara till sin skapelse. Men du ser också att alla är olika. Och det har de alltid varit och kommer att så förbli. Skapade så från början. Och du anar att så var det menat. Var och en är unik. Och därför omöjlig att jämföra med någon annan. Liksom du själv. Unik och underbar och värd att älskas just för att han/hon är precis så som han är menad att vara.

Du skulle bra gärna vilja behålla de här glasögonen, som du fått låna av trollkarlen. Och då säger han att att alla har fått ett par sådana glasögon. Men att de allra flesta tyvärr glömt bort var de har lagt dem. Eller föredrar att se genom någon annan sorts glasögon, som enligt hans mening inte alls är lika bra.

Den insikt jag fick där på berget i min skog kom att genomgripande förändra min syn på livet. Djupt i mitt hjärta vet jag nu att vi alla är del av ett ofattbart mysterium. Och att det innerst i oss finns en helig plats. Dit vi kan söka oss när vi behöver det.

Och det är från denna innersta plats som våra drömmar kommer till oss. Det är därför de kan hjälpa oss att förstå oss själva och andra.

Tillbaka till Innehåll.