Quake review

This review of Quake is in Swedish and was originally found in PC Gamer nr 1 1996

Det viktigaste PC-spelet någonsin? Möjligen. Det bästa? Det ska vi ta reda på. Det absolut sämsta man kan göra med Quake är att spela igenom det på "Easy"-nivån. För det första är det deprimerande trist på Easy, där många av monstren saknas, och då återstår inte mycket förutom att vandra runt i korridorerna och gå vilse. Värre är att man upptäcker alla överraskningar innan man börjar spela det på riktigt. Överraskningar som t ex när man öppnar en dörr och istället för att långsamt glida åt sidan som alla andra, försvinner den bara och ett gäng monster hoppar ut, skriker "RAAAARRRGH!" och börjar plocka sönder dig. Eller när man hittar ett rum med en pool i mitten, rensar bort alla monster i rummet, hoppar ner och upptäcker att det inte är något vatten i poolen, famlar i mörkret några sekunder och sedan dör eftersom det är ett monster där nere. Eller den sista biten på nivån när man går in i ett rum, dödar alla monster och sedan hörs ett surrande ljud och efter ett tag sänker sig golvet sakta, samtidigt som man kan höra konstiga mekaniska dunkanden och klickljud från väggarna och... Där får det räcka med förstörda överraskningar. Behåll Quake inställt på Normal, Hard eller Nightmare och det är ungefär vad man hade kunnat vänta sig. PC Gamers äldre läsare kommer säkert ihåg när de såg Trollkarlen från Oz för första gången 1939. De kommer säkert också ihåg sekvensen där Dorothy kommer fram till Oz och allt plötsligt är i färg. Vilket ögonblick det måste ha varit, eller hur? Jag sa, VILKET ÖGONBLICK DET MÅSTE HA VARIT. Just det. Ungefär så är det att gå från Doom till Quake. När allting tidigare verkade vara i 3D men ändå inte riktigt, och nu är det verkligen i 3D. Detta betyder tre saker: 1) id har utnyttjat allt sitt kunnande inom arkitektur, villket har gett oss enorma, katedralliknande arenor fyllda med balkonger, vallgravar med vindbryggor, fängelsehålor under galler i golvet, nätverk av undervattenstunnlar och spiraltrappor. 2) Om du ser några monster som skjuter på dig från ett fönster långt upp, kan du titta upp, plocka fram din granatkastare och ge dem en smällkaramell. Och om du passerar över ett hål i golvet, hör grymtande nerifrån, tittar ner och upptäcker en bunt ela kingar som knallar runt, kan du slänga ner en granat och på samma sätt som ovan expediera dem. 3) Kontrollerna är avsevärt mer komplicerade. Och ändå inte, eftersom de går att ställa in precis som man vill ha dem. Så här ligger det till: förutom de vanliga kontrollerna för att gå framåt, bakåt, höger, vänster och i sidled som i Doom, kommer du att upptäcka att du behöver titta upp och ner väldigt mycket. Dessa funktioner kan programmeras till hotkeys eller - listigt nog - styras av kommandot Mouselook. Detta kan kopplas till t ex höger mus- knapp och när du håller nere den slutar musen att föra dig framåt och låter dig titta åt vilket håll du vill. Detta känner du redan till om du har spelat sharewareversionen (denna ligger naturligtvis med på vår eminenta CD Gamer den här månaden). Frågan är hur den fulla versionen är jämfört med denna? Är det samma sak fast mer av allting? Eller helt annorlunda? Är Quake värt sitt pris? Frågor, frågor. En del blev besvikna på sharewareversionen. Alla dessa månader av stegrad förväntan. Allt prat om att springa genom skogar, mikrofoner som skulle integrera spelarnas röster med ljudeffekterna, superintelligenta monster, vapen baserade på yxor...Och sedan kommer det ut, och liknar Doom, fast med färre monster, och allt är över på en halvtimme. Det är sant. En del av de vildare Quake-idéerna som cirkulerade verkar ha skippats av id, som istället bestämde sig för en mindre överraskande utveckling av Wolfenstein/Doom-linjen. Här finns en del genialiska kombinationer av strömbrytare, dörrar och fällor, men återigen handlar det mest om att springa runt och skjuta på saker. Och det är sant - det är färre monster. Några av de finaste ögonblicken i Doom och Heretic var när man störtade in i ett rum och fann hela golvet kokande av monster och var tvungen att spraya hela stället med kulor, medan de avancerade oupphörligen. I Quake kommer du max att få se fem hårdingar på skärmen samtidigt, och t o m det saktar ner spelet. Detta beror förmodligen på att monsterna nu är uppbyggda av solida polygoner istället för sprites. Detta är nog, gissar jag, det som gör folk mest besvikna med Quake. Inte någon gång känner man att man står inför överväldigande odds - det handlar bara om att skjuta sig igenom varje nivå - och Quake tappar fart som ett resultat av detta. Det känns alltid som att någonting långsamt byggs upp, men aldrig riktigt kommer. De monster som finns är dock helt superba. Studera en Enforcer när han tar sig för ansiktet och sjunker ner på knä efter att du har gett honom en hagelshamponering. Hundarna är bra också. Och de spindelliknande sakerna som slänger värmesökande missiler efter dig. Och bossarna, även om de inte är så många, är lysande exempel på vad man kan göra när man sätter ihop tillräckligt många polygoner. Även om det stämmer att sharewareversionen är över väldigt snabbt, beror det antagligen på att du spelat på Easy-nivån. Dessutom är det tradition att de första shareware-episoderna av ett spel är ganska enkla så att alla ska spela färdigt dem och sedan köpa den fulla versionen. Helt klart blir Quake svårare från och med episod 2, med Ogres som kastar granater på dig från alla tänkbara håll. Jag skulle gissa att det tar sisådär en 2 eller 3 dagars heltidsspelande för att ta sig igenom på normalsvårt, kanske längre om man kör fast på den ytterst svåra sista nivån. Det skulle innebära ytterligare två eller tre väl spenderade dagar. Precis som Doom så hittar Quake den rätta avvägningen mellan upptäckarglädje och skjutande. Här finns suverän arkitektur med takinteriörer som skulle platsa i Vatikanen och ett till synes oändligt antal texturer. Dessutom finns det...ja, kanske inte ett oändligt antal olika monster, men de som finns kämpar...ja, kanske inte superintelligent, men de erbjuder alla en utmaning. En personlig favorit är the Fiend med sina dödliga klor som gör processen kort om man inte är snabb. Sedan så måste man ju hitta alla hemligheter också. När du har klarat av nivån så får du alltid reda på hur många du har hittat: vanligtvis 0/6. Då är det omöjligt att låta bli att gå tillbaka och leta upp alla och en del kräver att man springer tillbaka till ingången för att leta upp en strömbrytare, medan andra är mer uppenbara. Det är en god idé att lära sig alla för...ja, det ska vi strax ta upp. Atmosfären är oslagbar - kanske ännu bättre än Hexen. Detta är mycket tack vare ljudet: zombiernas obehagliga jämranden, det djupa brummandet när dörrar öppnar sig, Scragens väsande läte när den svävar obemärkt ovanför dig osv. Det bidrar också till stämningen att monsterna har för vana att lura i något mörkt hörn för att sedan hoppa på dig, och att vapen och explosioner ger reflektioner på väggarna. Det finns bevis på att fantasin har varit i rörelse här, som t ex hisschaktet där Ogres viftar med motorsågar genom gallren och korridoren där man hela tiden måste ducka för rörliga spikar, för att inte tala om när man simmar under vattenytan och plötsligt får sällskap av tre Grunts. Andra fina ögonblick är när man springer över en bro och ett hål i väggen börjar pumpa spikar i ryggen. Samtidigt springer man in i ett gäng busar och till sist kommer man på att man kan låta spikarna göra jobbet genom att bara kliva åt sidan. En kul detalj är t ex att man får en obehaglig överraskning om man skulle få för sig att fyra av Thunderbolten under vattnet. Dessutom slipper man vandra runt i evighet letandes efter knappar och kontroller (som i Hexen) tack vare meddelanden som dyker upp på skärmen. Tyvärr så finns det dock en del besvikelser även i Quake: den usla bakgrundsstoryn ("...the witch goddess of Shub-Niggurath.." Hmm.); de där irriterande utskjutande delarna av dörrposterna som man alltid fastnar i när man backar i eldstriderna; bristen på krossbar inredning. Dessutom hoppar datorn tillbaka till Windows 95 om man trycker Ctrl+Esc för att få upp menyn. Detta är antagligen Bill Gates fel, dock. En annan sak som drar ner spänningen är att man i alla spel sedan Doom kan spara sin position när som helst. Man skulle kunna hävda att spel som Quake lätt urartar till en enda sönderhackad soppa när man sparar efter varje gäng monster man dödar. Och det råder inget tvivel om att man kommer igenom spelet till sist om man bara är ihärdig. Quake är ett lysande spel, men det hade fruktansvärt mycket att leva upp till och det fick inte min PC att spraka på det sätt som jag hade förväntat mig. Om jag skulle sätta betyg på det nu skulle det få ett högt sådant, men kanske inte ett av de bästa någonsin. Men! Sedan har vi Quake i nätverk. Här på PC Gamer har vi spelat Quake över nätet sedan en lång tid tillbaka. De läsare som inte har tillgång till en PC som är uppkopplad mot Internet eller ett lokalt nätverk vill antagligen inte höra oss tjata om detta. Det är dock ändå den bistra sanningen att Quake som nätverkspel är så roligt som det är möjligt att ha med en PC. T o m de tre enkla nivåerna i testversionen är lysande roliga att springa runt i och i den fulla versionen finns sex olika nivåer, de tre från testversionen plus tre nya fyllda med Quad Damages (dvs du gör fyra gånger så stor skada). Självklart kan du köra Deathmatches på standardnivåerna också. I en Deathmatch väljer serverdatorn nivå och det maximala antalet spelare är 16. Om du letar upp en Quake-server på Internet kan det vara en god idé att försöka hitta någon där spelarna ligger på ungefär samma skicklighetsnivå som du själv. Det verkar nämligen inte finnas någon gräns för den grad av skicklighet som kan uppnås i Quake med övning och talang. Försvinn iväg på semester en vecka och dina tidigare jämlikar är oövervinnerliga. Till en del handlar det om att lära sig nivåerna utan och innan - var man hittar rött armour, var raketgeväret finns, vart man ska springa om man behöver plåstra om sig fort o s v. Mycket av det handlar dock om instinkt och fingerfärdighet. Deathmatches är extremt våldsamma och redan när man är åtta stycken skakar högtalarna av explosioner och plågade skrik. Uniformerna kan ändras i igenkänningssyfte och om någon är särskilt duktig kan han eller hon räkna med att åka på rejält med däng från de andra, och vill kanske byta ibland. Tvåpersoners-varianten handlar å andra sidan om diskretion, att lura i mörka hörn och att lyssna efter det karakteristiska ljudet när armour plockas upp. Det är också möjligt att spela i lag, då dina vapen inte skadar någon i samma uniform. Men nu räcker det med snack om Quake i nätverk, eller hur, majoriteten-av-PC Gamers-läsare? Om du spelar Quake på egen hand är det verkligen ett mycket bra spel och det är lätt att förstå varför det tagit så lång tid att få fram. Det är kanske inte den världsomvälvande upplevelse som världen väntade sig, men det är svårt att föreställa sig att någon skulle nå slutet och vara missnöjd. Episodguide Quake är uppdelat i fyra episoder med sju eller åtta nivåer vardera. Du kan ta dig an dem i vilken ordning du vill, men du måste ta dig igenom alla fyra för att klara av den sista, outsägligt onda nivån. Doomed Dimension Motsvarar i stort sharewareversionen, och hemvist för den berömda nivån Ziggurat Vertigo - där mången Deathmatch ägt rum. Realm Of Black Magic Den här biten är suverän. Du springer över en bro, med spikar som pumpar in i din rygg, när du plötsligt stöter på ett gäng fulingar som kommer i motsatt riktning. Bara kliv åt sidan och de får fullt upp. Netherworld Här är det till en början fullt av vanliga fotsoldater men blir snabbt värre. Här är en Death Knight som sprutar eld på dig. The Elder World Den sista och stenhårda nivån. Den börjar i ett komplex i James Bond-stil, fyllt av Grunts. Här underlättar det om du är en god simmare. Quake på en 486:a OK. id har fått för sig att Quake går att köra på en 486 DX4/100, men rekommenderar VARMT en Pentium. Tyvärr så har vi ingen 486 DX4/100, och kanske inte så många av våra läsare heller, men på en DX2/66 är det så ryckigt att det inte går att spela, inte ens om bilden är stor som en tablettask. Så var det med det.

PC GAMERS BETYG 95%

Suverän underhållning. Får Doom att framstå som stenåldern.

Av JONATHAN DAVIES (Ur PC Gamer nr 1 1996)