Indonesien 

Flores

Jag måste bara skriva detta så att ni förstår. När jag skriver hotell så menar jag inte sådana hotell som man ser i resebroschyrerna utan dessa är "skyffen" som knappast skulle få en etta i betyg i resebroschyrerna. Men dom fyller ändå sin funktion väl. Det är tak över huvudet, en säng, oftast toalett och en liten bords eller tak fläkt. I Indonesien överlag så kostar ett sådant här rum allt från 15 kronor upp till 75 kronor natten. Det är ju mycket rimligt, för när man väl är ute och reser så här så vill man ju inte lägga alla sina
pengar på "hotellrum". Utan man vill ju komma ut och se och göra saker. Men ju närmare man kommer 
ocivilisationen desto sämre blir standarden och utbuden.

Sen gick jag till en läkare för jag hade haft vansinnigt ont i mitt öra ett par dagar. Läkare och läkare han hade en militäruniform på sig. Han lyste i mitt öra med en stor ficklampa! Sedan rafsade han ihop en stor påse med olikfärgade piller. Eftersom jag nu hyste en stor tvivel till hans kunskaper inom det medicinska området. Dessutom är jag inte så värst förtjust i att knapra i mig en massa piller utan att veta vad det är för någonting. Så jag frågade givetvis honom vad det var för piller. Han sa då att de röda var mot det och de svarta var mot det och de blåa var mot det och så fortsatte det. Ja ja tänkte jag, vad har jag för val? För jag hade just inget val. Ont hade jag och man kan ju inte åka tillbaka tillbaka till Bali enbart för "lite" ont i örat!

Sedan frågade jag vad pillerna skulle kosta. Då sa han 500 svenska kronor. Jag sa till honom att det var väldigt dyrt. Då svarade han att jag kan ju ta bort dom blå pillren så blir det billigare. Då frågade jag, behöver jag inte dessa då?  Det hela slutade med att jag "bara" hade två olika sorters piller för 100 kronor. Men dessa piller skulle givetvis ge samma effekt som alla de andra ihop hade doktorn försäkrat mig om medan han stoppade sedlarna i innerfickan.

Nåväl, det onda gick över av sig själv efter ett par dagar och pillerna ligger väl fortfarande kvar på
hotellrummet.

Vad var vi nu någonstans? Jo i Labuhanbajo. Vi stannade där i tre dagar och tittade oss omkring. Ena dagen åkte vi ut till ön Pulau Sapubu en timmes båtfärd från Labuhanbajo. Det är en väldigt liten ö som man går runt på tio minuter men det var väldigt fin snorkling där.

Efter Labuhanbajo så begav vi oss till Bajawa. Som ni ser på kartan är det inget större avstånd men det tog tio timmar med buss. Vägarna på Flores är helt enkelt urusla, bussarna likaså. Till slut nådde vi Bajawa som ligger på 1100 meter över havet.

Efter en kall natt så åkte vi runt på guidad tur. Med guidning i dessa delar av Asien menas att man blir 
"uppraggad"  av en infödd som kan prata något sånär hyfsad engelska. Sedan så känner han någon som har 
en minibuss och sen så förhandlar man om priset. Då är det lönt att gå samman ett par stycken "turister" och
på det sättet lär man känna otroligt mycket folk.

Vi åkte runt bland byar där folk fortfarande lever på "stenåldern". Oftast i mitten av byarna i den gassande solen låg byns matförråd. Halmhusen hade inga "fönster" för då kunde de "onda andarna komma in".
Dessutom var folkets tänder, svart lila på grund av att dom går omkring och tuggar på en sorts kärnor som håller hungern borta. Det var otroligt intressant att se dessa byar och man kommer till insikt om hur privilegierad man är som bor i Sverige.

Vi fortsatte sedan till varma källor där vi vaskade av oss resdammet och sedan åkte vi tillbaka till Bajawa.

När vi sedan satt på uppfarten till vårt hotell senare på kvällen så svängde det in en skåpbil på uppfarten. Ur bakluckan slet två män upp tre potatissäckar som rörde på sig och ett ben stack upp ur en av säckarna. Jag frågade vad dom hade i säcken. Till svar fick jag att det var hundar. "Vad skall ni göra med dom då undrade jag"? "Äta dom givetvis svarade en av männen. Vi skall ha en liten avskedsfest för vår präst som skall lämna vår by, vill ni komma"?  "Nä, vi kan nog inte det" svarade jag. "Dessutom så äter inte vi hundar i Sverige", tillade jag. "Jasså vad äter ni då"? Undrade männen. Jag svarade: "vi äter kött från grisar, lamm. Jag hann inte mer än säga grisar förrän mannen gjorde en grimas av avsmak. "Usch äter ni grisar vad äckligt, det är ju smutsiga djur" sade han. Vad svarar man på det? 

Tidigt på morgonen dagen efter så begav vi oss till Moni, basstationen för att komma upp till Keli Mutu.
När bussen eller "puke express" som vi kallade den kom så var den överfull men givetvis så gick det att trycka in oss också. När det hade gått en timme på den slingriga bergsvägen så hade nästan alla passagerarna spytt. Och dom säger att utvandrarna hade det svårt när dom reste till Amerika! 

Konstigt nog så var det inte någon av oss fåtaliga" turister som spydde utan bara de infödda. Men det ska sägas att det var inte långt ifrån att jag spytt också. För stanken var fruktansvärd trots att alla rutorna var neddragna. Åtta timmar senare så klev vi av i Moni något omtumlade.

Vi blev genast erbjudna rum av en tant som stolt förkunnade att på hennes hotell hade minsann två svenska "turister" omkommit när ett stort träd hade fallit ner över deras bungalow under en storm. Vi 
tackade nej till hennes erbjudande om hotellrum!

Dagen efter klockan fyra på morgonen bar det iväg upp till Keli Mutu som ligger på 2250 meters höjd. 

Man åker på ett lastbilsflak genom mörkret och dom sist fyrahundra metrarna får man gå. Det tar cirka en timme upp allt som allt. Sen sitter man där och väntar på att solen skall gå upp, så man får se de tre olikfärgade svavelsjöarna. När väl solen har brutit igenom så är det "sjöarna" fantastiska att skåda, dessutom så har man en fantastisk utsikt. 

Färgerna i de olika "vattnen" verkar skifta men de går i rött, cyan och svart. Efter att spenderat en längre stund  uppe på toppen så tar sig ner till  Moni igen. Man väljer då antingen att ta lastbilen igen eller att ta sig hem till fots. Vi valde det senare alternativet.

Det tog tre timmar för oss att ta sig tillbaka till Moni, tack vare att det som såg ut att vara genvägar oftast blev "senvägar". Men vi fick se många byar och hela tiden hade man en fantastisk utsikt. Efter det att vi kom fram så var vi genomsvettiga och då var det mycket behagligt att bada i det lilla vattenfallet som finns i Moni.

Dagen efter så var det en "stor" marknad i Moni. Vi gick givetvis dit. Där sålde dom nästan allt i matväg. Stora uppsprättade råttor på spett och mycket annat smått och gott. 

Vi började nu planera för återresan till Bali. Eftersom vi skulle till Singapore med flyg från Bali. Men vi var inte så pigga att åka tillbaka hela vägen på samma tidsödande sätt som vi gjort innan. Men vi fick höra talas om att man kunde ta inrikesflyg från Ende till ön Sumbawa. Sagt och gjort så åkte vi tillbaka till Ende och fick tag på biljetter till en flygning. 

Nu är det ju så att inrikesflyget i Indonesien heter
Merpati och dom har ju inte det bästa ryktet. Ryktet sade också att dom inte flyger över bergen utan
emellan dom. Det ryktet stämde! Flytvästarna som fanns ombord på planet satt man på, en frigolitbit. Non smoking skylten nonchalerades totalt av piloten som kedjerökte och ständigt öppnade "vindrutan" i cockpiten för att slänga ut fimparna. Piloten såg ut att vara 15 år men det var svårt att bedöma hans ålder i och med att han envisade med att behålla sina alltför stora och mörka solglasögon på sig.

Till slut landade vi på Sumbawa och i Mataram. Något spyfärdig men vid liv. Sedan tog vi bussen från Mataram och begav oss "hemåt" mot Bali. Väl på Bali igen och efter att ha ätit upp oss på Pizza Hut 
och Mc Donalds (ibland så blir man så trött på nudlar och ris i diverse former) så begav vi oss mot Singapore.