|
Efter en lång resa och lite
strul med bagaget så var vi äntligen framme i Vietnam och Saigon. Vi tog
en taxi till hotellet som vi bokat hemifrån. Efter en lång dusch och en
öl så somnade man illa kvickt.
Nästa dag tog vi en cyclo dvs. en cykel som en person kör/trampar. "Föraren" svettades ymnigt under den gassande solen. Jag och Madde kände oss skamsna. "Föraren" stannade efter ett tag och tittade upp mot solen och gjorde med kroppsspråket tydligt klart för oss att han ville ha mer betalt för att trampa omkring på två bleka turister. Vi gick med på det, vi kördes vidare på vår sightseeing tur genom Saigon. Det fanns cyclos överallt och i en av dom satt en hel familj och en buffel! Då förstod vi att vi nog inte var så tunga och att det bara var ett sätt att lura turister på pengar genom att "beklaga" sig. Nåväl, vi stannade på många ställen under vår tur. Det som gjorde starkast intryck på oss var krigsförbrytar museumet. Där visade man upp allehanda hemska saker som "jänkarna" hade gjort mot det vietnamesiska folket. Det fanns många grymma saker att beskåda. Men den mest makabra saken att titta på var ett par glaskupor som var fyllda med vätska och där inuti låg spädbarn. Tittade man noggrannare såg man barnens missbildningar på grund av de kemikalier som "jänkarna" hade släppt ner från luften. Magstarkt var ordet! Madde mådde mycket dåligt då vi gick därifrån. Nu var det förstås vinklat ur vietnamesisk synpunkt. Men som man såg senare så var vietnameserna lika goda kålsupare. Dagen efter tog vi en rundtur. Vi åkte till Codai templet. Sedan bar det iväg till en riktig höjdare Chi Chi tunnlarna. Dessa tunnlar sträckte sig mer än 200 kilometer under marken. En del gick även under amerikanska baser utan att de märkte det. Guiden visade upp allehanda tortyrredskap och fällor som man använt sig av under Vietnam kriget. Sedan så fick vi gå på en uppgjord stig i djungeln. Den var minerad med smällare lyckligtvis. Men man skulle undvika att utlösa dessa. När vår grupp om sju personer kom till slutet av stigen så var alla "döda" Det var nästan omöjligt att se snubbeltrådarna som lagts dit. Sen så fick vi gå ner i tunnlarna, hålet ner var precis så stort att jag kunde pressa mig ner, ändå så var det "turistanpassat". Väl inne i tunneln såg jag inte ett smack! Jag bara kröp i blindo medan paniken växte. Efter fem långa minuter kom jag fram till en öppning. Genomsvett men glad att vara vid liv. Madde ville inte krypa ner i hålet, jag klandrar henne inte. Efter den pärsen så följde en annan. Vi stannade på ett fikaställe som visade sig vara minst sagt annorlunda. Man födde även upp pytonormar. Pytonormar anses vara nyttiga djur i Vietnam. Dels äter dom råttor och andra skadedjur och dels kan kycklingfarmerna ha stor nytta av ormarna. För ormarna äter nämligen upp alla självdöda kycklingar. Det glömde jag att nämna, man kan även äta ormarna också. En riktig delikatess! Man väljer själv ut vilken orm man vill ha sen bereder restaurangen den åt dig. Blodet töms sen i ett glas och det anses vara mycket hälsosamt att dricka. Värt kan vara att nämna i sammanhanget. Man kan inte alltid vara säker vad det är för kött man beställer på en restaurang i Vietnam. För det finns ju gott om lösdrivande djur längs gatorna. Och som sägen säger: "Man tager vad man haver". Nästa dag så åkte vi ut till Mekong deltat. Det mesta kretsar kring Mekong floden som flyter genom Vietnam. Vi fick se på nudel tillverkning, tegelstensfabrik och en biodling där man tillverkade honungsbrännvin. Efter att ha haft ett par hektiska dagar i Saigon fortsatte vi mot Dalat. |
|
