Vet du inte vad     du tycker?   Vad är rätt och Känns tillvaron förvirrande? ????? Vart skall man gå? vad är fel?

Det saknas ett ord i svenskan!
Låt mig introducera ett nytt ord i vårt vackra svenska språk. “Knapparater”. Alla dessa små dosor med ett mer eller mindre välordnat myller av små knappar, och med eller utan teckenfönster på.

I tillvaron blir vi mer och mer beroende av dessa små tingestar som en förhoppningsfull tillverkare tänkt skall förenkla tillvaron för oss. Ibland går det, och ibland går det inte alls. Om jag samlar ihop alla dessa knapparater jag har hemma blir det en försvarlig hög. Det är fjärrkontroller till TV´n, videon, satellitmottagaren, CD-spelaren. En vanlig sladdlös telefon, min mobiltelefon, dörröppnaren till garageporten, ett antal miniräknare och programmeringsdosan till vämepannans automatik.
Alla dessa knapparater en och en är säkert en välsignelse för mänskligheten. Men tillsammans....! Till yttermera visso är alla dessa apparater intill förväxling lika varandra vilket inte gör tillvaron lättare.

Att sitta och titta på TV en kväll kan bli en frustrerande upplevelse. Att byta kanal på TV´n kan resultera i att man sätter på CD-spelaren på hög volym i stället. Just då kan man ge sig den på att en av ungarnas heavy-metal skivor råkar ligga i spelaren. Till ljudet av dånande musik (?) försöker man förtvivlat reparera misstaget och stänga av oljudet och göra det man egentligen ville göra, nämligen byta kanal på TV´n.

Men det kan bli värre.... tro mig! Efter en feltryckning försvinner tv-bilden helt och ersätts av ett kryptiskt meddelande: Ange riktning i grader och minuter:
Alla tryckningar resulterar i samma sak: Felaktig inmatning, Ange riktning i grader och minuter:
Ett snorkigt formulerat meddelande om någonting. Riktning till vad? Min fru, jobbet eller den lokala ICA-butiken? Efter en stunds planlöst tryckande på knapparaten meddelade bildskärmen: Ange höjd över horisonten: Förtvivlan utbreder sig. Det är bara att erkänna att jag har gått fullkomligt vilse i tekniken. Då dyker sonen upp som en räddandde ängel och reder ut situationen.
-”Försöker du programmera satellitmottagaren pappa?”

Ett av glädjeämnena i en hårt prövad familjs liv är när en av knapparaterna har försvunnit. Våra moderna elektroniska underverk tar numera bara kommando på avstånd. Det finns få eller inga knappar kvar att använda på apparaten i fråga, utan fjärrkontroll är loppet så att säga kört. Hela familjen kryper som mullvadar under möblerna. De mest avlägsna hörn finkammas och mycket som man trodde var borta för gott kommer fram, men ingen fjärrkontroll. Till slut dyker den saknade tingesten upp, exempelvis bakom toalettstolen i badrummet där den unge mannen har haft den för att kunna se på TV när han badade.

Mobiltelefonen tillhör med god marginal gruppen knapparater. Den används av naturliga skäl i bilen, och tillbringar många timmar i det lilla utrymmmet avsett för handskar och annat småplock. Mobiltelefonen har vissa särdrag som gör att den kan vara lite förvirrande. Den låter, vilket de andra knapparaterna inte gör. Mormor besökte härförleden huset. På kvällen råkade min mobiltelefon ligga på bordet bland andra knapparater. Mormor vet vad mobiltelefonen är för en grej, men har en hälsosam respekt för dessa teknikens under, även om hon ibland (under varsam ledning) använder min telefon. Nåväl, mormor och barnen sitter och tittar på TV. Då ringer mobiltelefonen. Mormor som inser att hon måste axla ansvaret som mest vuxen tar telefonen och svarar. Trots detta fortsätter telefonen att ringa. Då tittar sonen på hennen med frågande blick och säger -”Mormor, det där är fjärrkontrollen till TV´n”.

Även husets herre har faktiskt gjort bort sig med mobiltelefonens hjälp. Som ursäkt må anföras att den var vid tillfället ganska nyinköpt. Jag var i stan och skulle handla samt hämta frun efter jobbet. Överenskommet var att när jag var färdig skulle jag ringa frun som då kilade ner på gatan där jag skulle möta upp.
Det blev fel redan från början. Redan när jag körde hemmifrån var jag femtio minuter försenad. Jag körde till stan i rasande fart, åkte in på vårt fina P-hus och parkerade där. Telefonen fiskades fram ur handskfacket och stoppades i fickan, sprang (bokstavligen) runt i ett antal affärer för att göra allt å fort som möjligt. Så, äntligen... ring frugan och avtala tid för möte. Fram med mobiltelefonen och jag står där med fjärrkontrollen till garageporten i handen. Tablå!

Att göra bort sig ensam är väl OK, men att göra det offentligt med telefonens hjälp går också bra. För att det skall fungera riktigt bra bör man ha en medhjälpare. Ett av familjens mindre barn går bra. Barnen har inga hämningar vad gäller prylar utan använder dessa helt naturligt. Far och dotter var i staden för att bland annat gå på kafé och roa sig. När mitt kaffe var slut reste jag mig och gick bort till disken för att ta påtår. Då ringer telefonen. Dottern som den vana världskvinna hon är tog apparaten och svarade. Det var frugan som ringde och uppenbarligen hade ett ekonomiskt spörsmål för plötsligt ropar dottern tvärs över lokalen -”Pappa, det är mamma som ringer, hon säger att hon har inga pengar”. Då log övriga gäster!

Peter.

••••••••••••••••••••••