Mördarsniglar i trädgården?

Denn sanna historien om när de existensiella problemen ställdes på sin spets. Vår trädgård åts upp av glupska mördarsniglar.

När vår köksträdgård invaderades av sniglar ställdes man inför de stora 
existentiella frågorna. Vad vill jag med mitt liv? Är köksträdgården viktig? 
Skall man vara snäll mot alla djur?

Till yttermera visso fick man ett antal mera vardagliga problem att grunna
på. Hur kan något så litet som en snigel äta så mycket, och hur kan något så 
långsamt som en snigel röra sig så fort?

Men allvarligt talat, när vi hittade vår första rödbruna besökare i 
trädgården tyckte vi att det var ett lustigt fenomen. Sniglar skall vara 
svarta och se ut som de alltid gjort. Men det tog inte lång tid förrän vi 
upptäckte vad de verkligen gick för. En morgon fann vi att hela landet med 
plocksallat var renrakat. Runt de sorgliga resterna av våra grönsaker låg 
ett antal feta röda sniglar.

Jag skall aldrig mer åka till Spanien! 
Den våren fylldes tidningarna om artiklar om Spanska Skogssniglar.
Berättelserna om deras härjningar tröstade till en del men det gjorde inte 
tillståndet i vår trädgård bättre. Eftersom vi bor i ett stort villaområde 
så har vi många grannar som entusiastiskt sköter sina trädgårdar. Tyvärr så 
hade dessa grannar ingen aning om att de högar med gräsklipp och annat 
trädgårdsavfall som de la lite här och där var riktigt godis för sniglarna.

Den våren och sommaren blev inget vidare för vår köksträdgård. Vi närde ett 
hopp att den nordiska vintern skulle ta kål på dessa besökare från den 
soliga södern, och försökte under tiden att hålla det hela flytande genom 
att hålla sniglarna borta från grönsakerna så gått det gick. Men det är 
inget roligt att äta jordgubbar som någon redan smakat på. Allihopa! 
 

Nästa vår kom med besvikelsen, sniglarna hade klarat sig under vintern och 
hotade redan de späda skotten i trädgården. Vi börja prova på alla de 
standardknep som tidningarna beskrev. Vi saltade på sniglarna, vilket
förvisso tog kål på sniglarna, men också lämnade små bruna fläckar i 
gräsmattan. Vi satte ut ölfällor, vilket förmodligen mest gladde sniglarna, 
vi klippte dem med sax och vi plockade dem i hinkar. För varje snigel vi tog 
livet av fick vi tre nya. Varje morgon så var grönsakerna lik förb-nn-t mer 
eller mindre uppätna.

Far i huset som är mest händig, försökte under sommaren med allehanda knep 
för att tackla sniglarna. Om det inte går att få bort dem så kanske det går 
att på något sätt hålla dem utanför trädgården i alla fall. Det kändes inte 
rätt att använda kemikalier, för hur det än är, så är en köksträdgård den 
plats som man verkligen vill ha giftfri. Vi vill veta att det vi äter
därifrån är verkligen rent på alla sätt. Det innebar att sniglarna måste 
tacklas på annat sätt. Uppfinnar Jocke skulle ha jäst av stolthet om han 
åstadkommit lika finurliga grejor som de vi ställde ut i vår trädgård på 
nätterna. Det var små staket med utåtböjda toppar. Det var små vattenfyllda 
rännor. Det var plankor med spikar som små staket. Det var små plåtbitar som 
vippade över när sniglarna försökte krypa på dem. Uppfinningsrikedomen kände 
inga gränser.

Hur vi än gjorde så kröp sniglarna över eller genom våra staket. Det är 
visserligen fantastiskt att se en snigel krypa över den vassa ändan på 
spikar utan att skada sig, men när man vet att han (hon/den?) är ute efter 
mina ärtor så kan man ganska enkelt hålla sin glädje i styr.

När hösten kom så var det nästan en befrielse. Ingen mera trädgård. Min fru 
började tala om att lägga igen alltihopa och göra gräsmatta av det hela.

Lång dyster paus.......... 
 
 
 
 

Nästa vår började droppa ner från taken och diverse gröna skott dök som 
genom trolleri upp ur den svarta jorden. Skulle nu eländet börja igen. Vi 
samlade oss i alla fall till ett sista försök, och så gjorde även sniglarna.

En vacker vårkväll satt vi och spånade om hur man skulle kunna hålla 
sniglarna borta. Allehanda vilda förslag korsade luften, och alla 
förkastades lika fort som de dykt upp.

HEUREKA, IDÉN! 
Som i alla bättre romaner kommer de goda idéerna mitt i natten. Så 
även här! På natten satte jag mig rakt upp, HEUREKA, IDÉN!!!! Ett kostängsel 
förstås! Fast anpassat för sniglar var precis den lösning som behövdes.

Den helgen blev hektisk. Idén finslipades och underkastades kritisk prövning 
i det klara dagsljuset. Och, jodå det borde fungera bra. Det blev ett antal 
resor till järnaffären, elektrikern, byggvaruhuset m.fl. innan alla prylar 
fanns på plats. Hela köksträdgården kringgärdades med två strömförande 
trådar på snigelnivå. Det gällde att vara noggrann. Det fick inte vara några 
smygvägar in i kökstärdgården. Sniglarna måste tvingas att krypa upp över 
trådarna om de skulle in i trädgården.

Spänningen (den mentala alltså) var på topp när vi kopplade in 
elektriciteten. Det tog inte många minuter innan vi hade vårt första offer 
på gång. En fet äcklig snigel med siktet rakt på salladen. Snigeln kröp 
snällt upp på plankan och över den första tråden. Ingen reaktion på snigeln. 
Så vidare över den andra tråden. ZZZZAPP! En dödare snigel har vi aldrig 
sett.

Vi var mer än belåtna! Grannarna strömmade till och beskådade fenomenet. Sen 
började det: Göteborgs Posten, Borås Tidningen, Nya WermlandsTidningen,
SverigesRadio, TV4, Lokalradion, Arbetet. Jag blev formligen belägrad av 
pressen, vilket var en ny erfarenhet för mig. Snigelfällan blev fotograferad 
ur alla tänkbara och ett par otänkbara vinklar. Detta var uppenbarligen en 
stor grej. Men grönsakerna trivs!

Sen då? 
Nu har vi våra grönsaker i fred. Sniglarna har inte en chans att ta sig in 
till grönsakerna. De elektriska trådarna stoppar dem effektivt.. Elstängslet sitter där det 
sitter, 24 timmar om dygnet utan att slappna i sin vaksamhet.

Vi äter våra grönsaker och barnen mumsar smultron och jordgubbar så det står 
härliga till.

Sensmoralen i den här berättelsen om vårt elände blir då, att även om det ser hopplöst ut, så finns det ibland lösningar. Ge inte upp. Det är inte hopplöst!! 

 Peter Gränström