Tranströmer. Han är en av våra mest översatta och internationellt välrenommerade poeter. Tomas är hans förnamn. Han skriver på ett tätt, språk som öppnar dörrar mot känslovärldar, som bäst kan karaktäriseras genom aningar och antydningar.

Ett exempel: Från mars -79 Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det villda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjurdsklövar i snön. Språk har inga ord. Vad är det för dikt vi just har läst? Schiöler pekar inledningsvis på den begreppsliga paradoxen där ord ställs mot språk. Hela dikten bygger på denna motsättning. Det handlar om två skillda språk som värderas olika. Även tystnaden är språk och naturen har sitt eget tilltal av oförvanskade tecken. Det andra språket är ett som döljer det äkta. Själv anser Tranströmmer att dikten är, "en rent konkret beskrivning av en person som tycker det skrivs för mycket, pratas för mycket, och verbaliseras för mycket och som till slut nästan kommer till en misstro mot hela det här pratväsendet." Citatet är ett citat ur Schiölers text. Schiöler nöjer sig inte med att stanna här, han visar på en annan motsättning i dikten och det gäller: "Det vilda har inga ord/ de oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!/ Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön."

Som synes kan man fråga sig vad arten av naturens språk är. Innefattar den enbart orördhet och tystnad får man problem med att tolka "rådjursklövar i snön." Är det vilda lika med "oskrivet," eller består det av diktens samtliga tecken för naturen? Meningspotentialen är såledens inte fixerad, utan den lämnas öppen -att njutas av läsaren. Den öppna strukturen och de många gånger vaga diktavslutningarna, menar Schiöler är något väldigt typiskt tranströmerskt. Där håller jag med Schiöler, om att det är en av Tranströmmers riktigt stora tillgångar. För mig är det en ren njutning att skjutas iväg med Tranströmmers ord på osynliga läsarvingar bort från diktens primara plats.

Dags för exempel: Midvinter Ett blått sken strömmar ut från mina kläder. Midvinter Klirrande tamburiner av is. Jag sluter ögonen. Det finns en ljudlös värld det finns en spricka där döda smugglas över gränsen Vad jag menar med osynliga läsarvingar kommer till uttrryck i diktens sista två rader; det sker en mjuk med ändå stark gränsöverträdelse. Jaget och dess egna privata värld blir plötslig avstampet för en stor existentiell händelse där liv och död kommer i kontakt med varandra och får tillträde till varandras livsvärldar. Det är bra dikt. Schiölers analyser i " Koncentrationens konst" är till största delen insiktsfulla; han är väl insatt i tidigare uttolkares försök och utsagor. Som läsare presenteras man en rad olika egenskaper i Tranströmers diktning. Schiölers metod består i en närläsning av de enskillda dikterna. Dikterna ser han som enskilda konstverk, men självklart så jämför han olika dikter med varandra -låter de belysa varandra. Ambitionen är att "på textanalytisk väg komma åt egenarten i Tranströmmers diktning."

Invändnigar: För att komma åt egenarten i Tranströmmers diktning skulle jag gärna sett en kompleterande del, tematiskt inordnad. Det kunde exempelvis varit: dödens olika manifestationer, betecknadet av och symbolfunktion hos döden i Tranströmmers diktning; eller de olika tidsplanens inverkan på diktningen -diktjagens förhållande till Historia och historien; färger återkommande symboliskan samt funktionella innebörd, mm mm.

Mer invändningar: metoden att läsa dikterna nära, dissektionskonsten är bra då den tillerkänner verken ett slags respekt och autonomi; men, den ställer stora krav på anlytikern, då han riskerar att många gånger bara upprepa eller omskriva det som redan står i dikten utan att egentligen tillföra ett tolkningsmervärde. Det kan bli snårigt samt långrandigt. Tyvärr faller Schiöler till och från i den fällan. Beröm: Schiölers utläggning och karaktärisering av epifanin som ett väsentligt moment i Tranströmers verk är konkret. Epifanin för in en religös upplevelse form i Tranströmmers poesi där det triviala och vardagliga laddas med en spänning , ur vilken man tycker sig kunna skymta en hemlig eller dold mening. Man kan kalla den ett slags uppenbarelseform; med Gyllenstens ord kan man beskriva det som "sekulariserad mystik." Den hyser inslag från kristendom, vilket fungerar även i en ateists ögon utan att te sig löjligt eller överpretansiöst. Schiöler kopplar in andra författare och texter som kan hänföras till begreppet intertext; Tranströmer karktäriseras i större grad, jämfört med resten av boken, utifrån en lång tradition som sysslat med epifanin. Andra texter inringar Tanströmers särart. Schiölers text blir nu effektivare, mer lättläst och roligare. Den vinner på de stora sammanhangen. Schiöler visar att han behärskar ett brett och historiskt mättat material. Likväl avsnittet där Tranströmmers kortare dikter jämförs med den Japanska traditionella Haiku-diktningen, är informativt. Men när Schiöler kommer fram till min favorit, den fjärde haikun i "Sorgegondolen," trillar han dit igen, ty hans tolkning blir snårig och upprepande. Kontrasten är slående just som Tranströmers dikt är ett exempel på kärnfullhet och enkelhet. Döm själva, först dikten och sedan ett citat.

Solen står lågt

Våra skuggor är jättar

Snart är allt skugga

Schiöler skriver "Dikten är komponerad som en stegring i tre led. Förstsa raden raden beskriver en solnedgång som därför förebådar de skuggor som därefter följer i den andra. "Våra skuggor är jättar" innebär att solen sjunkit ytterligare en bit mot horisonten. I slutmeningen föregrips det ögonblick då allt är skugga, d.v.s. då solen helt försvunnit och ljuset besegrats. Jordisk natt innebär ju rent faktiskt att den bortvända jordklotshalvan ligger i skugga. Men då våra skuggor snart ska försvinna in i den allomfattande skuggan dubbelexponeras både ljus och mörker, blir både bokstavlighet och symbolik för det snabbt krympande livet. Det är en kortfattad och kärv utläggning i tre korta meningar över det tillfälliga livet. De fem alittererande s-ljuden knyter samman verserna , livsskedena, så att det obeständiga understryks."

Avslutning. De sista kapitlen av Schiölers avhandling tar ett vidare grepp om Tranströmers författarskap. Det är bra. Jag gillar helheter. Schiöler placerar in Tranströmers poesi i relation till några ur västerlandets kanon: Baudelaire, Symbolisterna, Imagisterna, Pound, Eliot och Hulme. Störst inflytande tycks Eliot haft; det gäller hans objektiva korrelat, likväl den tanke Eliot förde vidare från Hulme om sidoställandet av bilder för att uppväcka det slags tillstånd poeten upplever. Med enskilldheter som konfronteras kan man koncentrera och synliggöra, inpressat i formen av en dikt. Hur paradoxalt det än låter är det bara att hålla med, då man kan konstatera att det är något Tranströmmer själv behärskar till fulländning.

Rekomendation till vidare läsning: Ekelöf "Dikter," Månpockett, Pierro "Metaponto" och "Knivar mot solen," Natur och kultur; Eliot "The Waste Land," "The Hollow Men" och "Four Quartets."