Av Eddie Nilsson

"Makten att kontrollera omgivningen och dem som finns i den är makten över det man kan känna, lukta, smaka, höra eller se. Den typen av makt är en yttre makt…Den äkta makten har sina rötter i vårt djupaste inre." Så beskriver Gary Zukav, en av new agerörelsens tunga namn, skillnaden mellan personlighetens och själens makt i sin bok Själens boning. Hittills har individer och samhällen styrts av strävan efter yttre makt, vilket resulterat i krig, våld, utnyttjande av andra och en ständig fruktan för både liv och död. Genom att vi låtit oss styras endast av våra fem sinnen har vi missat vår verkliga uppgift - att hela de delar av själen som behöver bot. Vi har alla samma mål, men vi kan nå det antingen omedvetet genom "trial and error", eller medvetet genom att inrikta våra krafter mot den eviga visdomen. Genom att komma i kontakt med denna inser vi att såväl den eviga själen och reinkarnationen är faktiska realiteter. Sällan har väl en företeelse varit utsatt för så mycket kritik som den nyandliga rörelsen. Kyrkans företrädare har gått hand i hand med så kallade intellektuella och anklagat nyandligheten för att förespråka egoism, oförnuft och allmänt humbug. Det tragiska är då att man främst sett de yttre manifestationerna av denna rörelse i dess olika former av spåkärringar, alternativterapeuter, optimistkonsulter, healare etc. Sanningen är dock att det finns en teoretisk grund för new agerörelsen, som framförallt handlar om en kritik av det materialistiska samhället och den starkt begränsade synen på tillvaron. Inom psykologin finns detta nytänkande hos några av de verkligt stora, t ex Carl Rogers, C G Jung och Viktor Frankl. De olika yttre formerna av nyandligheten handlar mer om att "leka med nyupptäckta energier", än en verklig kunskap om det nya tänkandet. Gary Zukavs bok utstrålar en optimism och en vördnad för livet. Dock tror jag den på flera ställen kan misstolkas av de ännu inte frälsta. När Zukav beskriver karmaenergierna som att man får tillbaka det man ger, kan detta användas i negativa syften: De fattiga i världen är således fattiga för att de ska lära sig fattigdom, de mördade för att de ska lära sig mördandets negativitet o s v. Så vad gör vi andra? Står vid sidan om och tittar på, mumlande att de förtjänar det, att de måste lära själen en läxa? Eller ta det här med tanken om att alla valt en livsform som på bästa vis ska gynna själens förfining. Gary Zukav talar då om att vi t ex väljer ras och nation för att ingå i denna specifika livsforms utveckling. Innebär detta att människor har rätt att i första hand kämpa för sitt land eller sin ras? Naturligtvis inte, eftersom detta strider mot den grundläggande kärleksprincip som alla själar är en del av. Men ändå, de mest "outvecklade", som inte har kontakt med sitt innersta, kan ta detta som en legitimering av den för dem heliga kampen. Till sist vill jag bara betona att inte så mycket i den nya visdomen egentligen är så vidare nytt. Många likheter finns mellan Platons idévärld och Zukavs beskrivning om det högre medvetandet, själens olika former påminner om Leibniz monadlära, reinkarnationstanken återfinns i många religioner - tanken på änglar och okroppsliga beskyddare likaså. Är dessa samband bevis på att den eviga visdomen faktiskt existerar långt ner i vårt allra innersta?