Vad är Parkinsons sjukdom? Parkinsons sjukdom är en fortskridande neurologisk sjukdom. Med dagens mediciner kan man rätt väl dämpa symtomen. Sjukdomens främsta symtom är: skakningar, muskelstelhet, långsamma rörelser, och balansproblem Parkinsons sjukdom beror på att nervceller i hjärnan, som bildar signalsubstansen dopamin förstörs. Dessa celler hjälper bl.a. till att samordna kroppens rörelser Dopaminbrist gör att hjärnans funktioner stelnar Hur mycket signalsubstans som ska skickas, och när den ska skickas, regleras mycket noggrant av system i hjärnan som både kan bromsa och aktivera nervcellerna. Dopaminet bildas djupt inne i hjärnan. Hjärnan använder dopamin för att kontrollera de nervsignaler som styr kroppens rörelser. Brist på dopamin gör att nervimpulserna förändras och man kan inte kontrollera sina rörelser lika bra som normalt. Det leder bland annat till att rörelserna blir långsamma och skakiga. Helt utan dopamin blir man alldeles stel och orörlig. För mycket dopamin orsakar ofrivilliga rörelser och kan också ge hallucinationer. Förutom bristen på dopamin uppstår andra förändringar i hjärnan. I vissa nervceller blir det inlagringar av små runda proteinansamlingar. De anses vara typiska för Parkinsons sjukdom. Sjukdomen kommer ofast smygande mellan 55 och 60-årsåldern. Den är mest sannolikt inte ärftlig och är lika vanlig bland män som hos kvinnor. Diagnosen kan endast konstateras genom en klinisk undersökning, det går alltså inte att upptäcka sjukdomen via blodprov eller röntgen även om dessa prov normalt brukar tas för att utesluta andra sjukdomar som kan framkalla parkinson-liknande symtom. Orsaken till Parkinsons sjukdom är fortfarande inte känd. Parkinsons sjukdom har förmodligen funnits i flera tusen år och är således ingen ny företeelse. Den som härledde sjukdomen till nervsystemet och gav den dess namn var en engelsk läkare som hette James Parkinson (1755-1824). De första besvären är ofta vaga obehag i en arm eller ett ben. Man kanske blir fumligare och känner sig oförklarligt trött och trög. Handstilen kan också bli sämre och smärtor kan komma och gå. Eftersom symtomen är ganska allmänna kan det vara svårt att koppla dem till just Parkinsons sjukdom. Oftast förstår man att något är fel när man blir stel i kroppen och får darrningar. Rörelserna blir också långsammare och man får sämre balans. Besvären börjar för det mesta på ena sidan av kroppen, men uppstår så småningom på den andra sidan också. Efter hand blir symtomen tydligare, men det dröjer ofta flera år. Ibland är det personer i omgivningen som först märker att något har förändrats. Anhöriga kanske ser att man fått en annan kroppshållning och att promenadtakten blivit långsammare. Det kan också märkas på att man talar otydligare. Sjukdomen börjar smygande och utvecklas sedan långsamt under resten av livet. Idag finns ingen behandling som botar sjukdomen, men det finns läkemedel som lindrar symtomen effektivt under många år. Aktiv motion är en grundförutsättning för att upprätthålla funktionsförmågan för alla personer. Speciellt viktig är motionen för personer med Parkinsons sjukdom. Regelbunden motion och avslappnings och tänjningsövningar är bra att utföra dagligen. Vardagsmotionen, såsom att dammsuga, shoppa eller gymnastisera är viktig. I början av sjukdomen är det ofta tillräckligt med daglig motion, i ett senare skede kan man förutom gymnastik- och tänjningsprogram vara i behov av fysioterapibehandling. Med fysioterapi kan man lindra muskelstelhet och smärta och förbättra utförandet av dagliga sysslor. Att simma, bassängträning och stavgång passar de flesta. Att delta i gruppgymnastik är mycket bra. Grupperna träffas oftast regelbundet veckovis. Att komma ut och träffa andra personer piggar upp, vilket i sin tur också förbättrar funktionsförmågan. Många Parkinson-klubbar har gymnastikgrupper och andra gruppaktiviteter. För att må bra gäller det att prova olika motionsformer. Det är inte bra att gå till överdrifter, man bör också ge tid för vila och rekreation. För de flesta är det bättre att göra ett par kortare promenader än att ta ut sig för mycket med en lång promenadtur. Vad händer i hjärnan? I höjd med öronen, djupt inne i hjärnan finns ett område som kallas den svarta substansen (substantia nigra). I substantia nigra produceras signalsubstansen dopamin. Dopamin behövs för att kroppen ska kunna samordna sina rörelser, ofast handlar det om rörelser som sker utan att man tänker på det, som t.ex. att gå eller att vända sig i sängen. Under årens lopp förtvinar nervcellerna som producerar dopamin, detta sker hos alla människor. Skillnaden är bara att cellförstöringen går mycket snabbare hos den som utvecklar Parkinsons sjukdom än hos friska människor. Symtom vid Parkinsons sjukdom Parkinsons sjukdom är en komplex sjukdom. Symtomen och problemen är olika hos varje person. Alla får inte samtliga symtom. Vissa har främst skakningar, andra har inga skakningar utan lider av långsamhet och stelhet. Oftast börjar symtomen i ena handen eller foten och fortsätter under loppet av månader eller år till övriga extremiteter först på samma sida, senare på motsatta sidan. Även här förekommer stora skillnader: vissa personer har symtomen i övre extremiteterna, andra i nedre. Eftersom cellförstörelsen i hjärnan inte sker jämt och inte symmetriskt är symtomen också osymmetriska och varierar. Ifall symtomen är helt symmetriska bör neurologen göra en mycket noggrann undersökning. De främsta symtomen är således skakningar i vila, muskelstelhet, långsamhet och balansproblem. Dessutom kan det förekomma: • olika störningar i det autonoma nervsystemet bl.a. fet hy, svettningar, lågt blodtryck, förstoppning och urineringsbesvär. • problem med kognitiva funktioner och depression, t.ex. ökad känslighet, depressiva symtom, social isolering, dålig initiativförmåga, långsamhet i tankeverksamheten. Smärta framför allt i rygg, axlar och armar. En del personer kan få minnesluckor. Oftast drabbar minnessvikten de som insjuknat i hög ålder. Dominerande är dock symtomen som försvårar rörelseförmågan. Hur påverkas kroppen? Hur mycket man drabbas av de olika symtomen vid Parkinsons sjukdom är helt individuellt. De vanligaste symtomen är skakningar i vila (tremor), långsamma rörelser (hypokinesi), stela muskler (rigiditet) och balansproblem (posturala symtom). I början av sjukdomen brukar man upptäcka att t.ex. skrivstilen blir förändrad och ofta förminskad. Koordinationen försämras och man kan få svårigheter att borsta tänderna, vispa och skruva i glödlampor. Händerna blir helt enkelt fumliga. Muskelstelhet förekommer ofta i hand- och armbågsleden och upptäcks då motståndet är ryckigt s.k. kugghjulsfenomen. Andra tecken kan vara muskelkramp i vaden, muskelvärk i nacken, skuldran eller ländryggen. Skakningar i vila. Karakteristiskt för sjukdomen är att gången påverkas så att man går med korta, trippande steg och hopsjunken, framåtlutande kroppshållning. En försämrad röst och utslätning av mimiken är också vanligt liksom att luktsinnet, färg- och kontrastseendet påverkas. Skakningar/Darrningar (Tremor) Skakningar är det första symtomet hos 70 % av de insjuknade. Skakningarna börjar ofta i fingrarna. Typiskt är att skakningarna börjar i ena handen och sprider sig under månader eller år till benen, sedan till andra sidan och någon gång även till hakan och tungan. Huvudet skakar däremot inte. Den ena sidan kan skaka mera under hela sjukdomen. Alla har inte skakningar. Hos en del personer är skakningarna mycket lindriga och endast tidvisa. Skakningarna kan vara intensiva och ibland enda symtomet. Parkinsonmedicinerna är inte så effektiva mot skakningar som mot stelhet och långsamhet. I sjukdomens första skede förekommer skakningarna tidvis och uppstår av stress på samma sätt som vid andra sjukdomar. Skakningarna förekommer typiskt i vila, då man inte gör någonting, och försvinner eller blir lindrigare vid medveten rörelse. En lindrig darrning kan man få att stoppa helt med egen vilja. Skakningarna varierar mycket från minut till minut och under dagens lopp och är beroende av i vilken ställning armen eller benet är. Stress, nervositet och trötthet förvärrar i allmänhet symtomen. Stelhet(Rigiditet) Vid Parkinsons sjukdom ökar muskelspänningen och stelhet uppstår i musklerna. Sträckmuskeln slappnar inte av vid rörelse såsom tidigare utan gör motstånd antingen jämt eller ryckigt s.k. kugghjulsfenomen. Även musklernas vilospänning ökar. Vid rörelse uppstår muskelspänningar även i muskler som inte deltar i rörelsen. Stelheten är starkare närmare bålen (till exempel nacken, axeln och höften) än vid yttre muskler (till exempel vristen, handleden). I likhet med övriga symtom är också stelheten i allmänhet större på den sidan, där sjukdomen först börjat. Många talar om stelhet då det i själva verket är fråga om långsamhet. Att själv kunna bedöma om det är stelhet kan vara svårt. Ofta är stelhet och långsamhet sammankopplade. Stelheten kan göra det svårare att trä armen i skjortan eller jackan, att böja sig för att ta på skorna eller tvätta ryggen. Till stelheten kan också höra muskelvärk. Långsamma rörelser Till Parkinsons sjukdom hör i en del fall långsamma rörelser, men skillnaderna mellan olika personer är stora. Att påbörja en rörelse och utföra den kan vara långsammare än normalt. Gestikulerandet minskar och att lyfta ena benet på det andra, turvis vid sittande ställning, förekommer inte så ofta hos personer med Parkinsons sjukdom. Långsamheten syns också då medrörelserna under promenader blir mindre eller saknas: handen eller händerna svänger inte avslappnat i takt med gången. Hos en del är medrörelsens bortfall det första symtomet. Personer med Parkinsons sjukdom säger ofta att de känner muskelsvaghet, trots att detta inte kan konstateras. Känslan av muskelsvaghet beror på att musklernas förmåga att utföra fortgående och upprepade muskelsammandragningar har försämrats. Detta medför problem att utföra automatiska, periodiska rörelser. Till exempel då personen knyter och öppnar handen i snabb takt blir rörelsen allt stelare för var gång. En rörelse som kräver en kort stunds styrka lyckas bra, men då det krävs uthållighet och upprepade rörelser lyckas det inte lika bra. Blicken hos en person med Parkinsons sjukdom kan verka stirrande, då ögats blinkningar blir färre. Muskelstelheten i ansiktet kan få den insjuknade att verka uttryckslös (hypomimik). Även ansiktsuttrycken vid olika sinnestillstånd blir mindre, vilket inte betyder att känslorna inte skulle variera såsom tidigare. Musklerna vid tungan och svalget fungerar också långsammare och styvare, vilket kan förorsaka svagare ljudstyrka, otydligt och monotont tal. Fingerfärdigheten, dvs. finmotoriken, blir klumpigare. Då uppstår ofta skrivsvårigheter och problem att knäppa knapparna. Depression vid Parkinsons sjukdom Depression förekommer mycket ofta hos personer med Parkinsons sjukdom. Depressionen har såväl biologiska som reaktiva orsaker. Parkinson-patienterna har förutom låg halt av dopamin, även låga nivåer av signalämnena noradrenalin och serotonin. Låga halter av serotonin har koppling till stress, oro och nedstämdhet. Depressionen är även en reaktion på den förändring av livssituationen som sjukdomen innebär. Det är alltså viktigt att inte bara träna kroppen, även själen har sina behov. Det kan vara små saker, som att ha ett givande samtal med en vän eller terapeut. Ett gott stöd får du också genom att delta i Parkinsonföreningarnas lokala verksamhet och genom att delta på förbundets anpassnings- och rehabiliteringskurser och friskvårdsveckor. Du har nyss fått höra att du har Parkinsons sjukdom. Du har kanske någon i din bekantskapskrets som också har sjukdomen. Kanske hör du om sjukdomen nu för första gången. Helt förståeligt är du fundersam och kanske upprörd. Du har många nya frågor: Vilka symtom får jag? Varför just jag? Hur skall det gå för mig? Vad är Parkinsons sjukdom egentligen? Hur behandlas sjukdomen? Hela familjen påverkas Sjukdomen påverkar inte bara den som drabbas utan även de anhöriga. Den som är sjuk blir mer beroende av andra. Kanske behöver arbetsplatsen eller hemmet anpassas till de nya behoven. Det blir svårare att genomföra planer och göra det man brukar eftersom saker tar längre tid. Dessutom minskar initiativförmågan och lusten. Om man drabbas av sömnbesvär, minnesproblem eller depression påverkar det också de anhöriga. Medicineringen upplevs ofta som krånglig och det krävs noggrann planering för att vardagen ska fungera. Sjukdomen rubbar balansen i familjen och det är viktigt att anhöriga försöker respektera att man behöver mer tid och hjälp att hålla sig aktiv. För att klara av förändringarna inom familjen kan även de anhöriga behöva stöd och hjälp. Sömnstörningar och trötthet vanligt Det är vanligt att man sover dåligt när man har Parkinsons sjukdom. Livliga drömmar och avbruten, splittrad sömn gör ofta att man blir trött på dagen, och det kan kännas som att man aldrig får sova ut. Den dåliga sömnen beror på att man har muskelspänningar under natten. Man får också svårt att vända sig i sängen och hitta bekväma sovställningar. Många behöver kissa på natten och måste därför gå upp. Ibland ökar medicinerna sömnproblemen. Trötthet kan bero på annat än för litet sömn. Många med Parkinsons sjukdom upplever en för lamande trötthet som inte kan förklaras. Minnet sviker Minnesproblem är också mycket vanligt. De ökar med åldern och ju längre tid man haft sjukdomen. Är man deprimerad brukar minnesproblemen gå över efter hand, men hos en del kan de bli bestående och i värsta fall utvecklas till demens. Det finns en särskild form av demens som kan förekomma vid Parkinsons sjukdom. Den får till följd att minnesförmågan svänger från dag till dag på ett ovanligt sätt. Det finns läkemedel som hjälper mot denna form av demens och därför är den viktig att upptäcka. Man kan även drabbas av demenssjukdom som inte beror på Parkinsons sjukdom. För mycket medicin kan ge hallucinationer Om man tagit för mycket medicin kan man drabbas av synhallucinationer. Då behöver medicindoserna sänkas. Oftast uppträder det när minnet börjar bli påverkat. Det är främst i mörker man tror sig se personer eller saker som inte finns. Andra symtom Det är inte ovanligt att man får domningar eller pirrningar i olika delar av kroppen. Ett vanligt symtom som kommer tidigt är att lukt- och smaksinnet blir sämre. Även synen kan försämras. Man får ofta för lågt blodtryck. Framför allt märks det som yrsel när man står upp eller reser sig hastigt. Blodtrycket kan i värsta fall bli så lågt att man svimmar. Man kan få förstoppning och det är vanligt att man måste kissa ofta, både på dagen och på natten. Den sexuella förmågan kan också bli nedsatt. Ibland blir temperaturregleringen i kroppen störd, vilket kan göra att man svettas kraftigt. Man kan få hudförändringar som liknar eksem, framför allt i ansiktet. Oftast går man ner i vikt. Orsaken är inte känd, men det kan bero på att man har svårt att äta, eller också på att kroppen förbrukar mer energi än vanligt eftersom man ständigt rör på sig genom darrningar och spänningar i musklerna. Mimiken blir ofta stelare. Talet kan bli otydligt och rösten svag, hes och viskande. Det gör ibland att att man har svårt att bli förstådd. Ofta har man svårt att svälja och saliv kan rinna ur munnen. Undersökning av hjärnan Ibland får man undersöka hjärnan med någon bildtagningsmetod. Då är datortomografi och magnetkameraundersökning de vanligaste metoderna. De kan inte bekräfta att man har Parkinsons sjukdom, men utesluter andra orsaker till symtomen, som exempelvis hjärnblödning, hjärninfarkt eller hjärntumör. Ibland görs en undersökning av hjärnan som kallas SPECT, Single Photon Computed Tomography. Då används ett speciellt spårämne för att bedöma skillnader inom de områden i hjärnan som är viktiga vid Parkinsons sjukdom, och på så sätt ge stöd för diagnosen. Att få ett sjukdomsbesked Olika personer reagerar på olika sätt på beskedet om att man drabbats av Parkinsons sjukdom. För många kan sjukdomsbeskedet kännas befriande, särskilt om man haft gåtfulla problem en längre tid och som nu får sin förklaring. Man kan ha upplevt egendomliga svårigheter i sitt vardagsliv och känt sig missförstådd. För andra kan beskedet bli en chock, och man accepterar det inte. Man kanske har mött personer med Parkinson privat eller i arbetet och fått en skrämmande bild av sjukdomen. Det är viktigt att man har möjlighet att snart komma tillbaka till läkaren för att ställa frågor. Om man skriver upp frågorna blir de lättare att komma ihåg vid nästa läkarbesök. Det är också bra att komma överens med läkaren vad man ska vara uppmärksam på till nästa gång. Ofta blir det mycket information som ska ges och tas emot, och det är bra om någon anhörig kan vara med. Det är viktigt att närstående får ta del av besked och skaffar sig kunskaper om sjukdomen. Det går att lindra symtomen Parkinsons sjukdom går inte att bota, men symtomen kan lindras effektivt med olika läkemedel. Många av symtomen försvinner helt i början av behandlingen, men med tiden fungerar medicinerna sämre. Trots det lever man nästan lika länge som man hade gjort om man varit frisk. Man kan börja en behandling när som helst under sjukdomstiden. Men det finns mycket som talar för att höga doser av levodopa, som är den vanligaste medicinen vid Parkinsons sjukdom, bidrar till att man snabbare får besvär som beror på just medicinerna. Det finns heller ingenting som talar för att man bromsar sjukdomen genom att börja tidigt med behandlingen. Därför förlorar man inte något på att vänta. När man ska börja med behandlingen beror också på vilken lindring av symtomen man vill ha. Samma symtom kan alltså ge anledning till behandling hos en person, medan en annan avvaktar. I allmänhet brukar man få förslag på behandling först när besvären ger praktiska problem i vardagen eller svårigheter i arbetet. Man kan delvis lindra sina besvär själv Läkemedelsbehandling vid Parkinsons sjukdom fungerar mycket bra, men i det långa loppet räcker det inte med enbart läkemedel. Det finns saker man kan göra själv för att lindra besvären. Stress brukar förvärra symtomen. Om man planerar vad man ska göra under dagen kan känslan av stress minska. Det är viktigt att motionera eller att ta kontakt med sjukgymnast för att få råd och träningsprogram. I senare stadier av sjukdomen kan man behöva olika tekniska hjälpmedel, som käpp eller rullator. Hemmet eller arbetsplatsen kanske behöver anpassas. Det är bra om man lär sig hur sjukdomen fungerar och vad man själv särskilt påverkas av. Det är också viktigt att man fortsätter att vara aktiv och ägnar sig åt sina intressen. Man behöver lära sig hur maten påverkar medicinerna. Stora måltider, särskilt med mycket proteiner som till exempel kött, fisk, ägg eller mjölkprodukter försämrar effekten av medicinen tillfälligt, vilket för stunden kan ge mer besvär av sjukdomen. Man behöver också lära sig hur medicinerna fungerar. Överhuvudtaget ger kunskap om sjukdomen och hur den verkar betydligt större möjligheter att leva ett gott liv. Det är mycket viktigt att familjen eller andra anhöriga engagerar sig och får ta del av allt som rör sjukdomen. Vitamin B12 och folsyra vid Parkinsons sjukdom Få känner till att det finns ett samband mellan Parkinsons sjukdom och vitaminerna B12 och folat. Vitaminerna har betydelse för tillverkningen av bland annat dopamin som är den signalsubstans vars brist i olika delar av hjärnan ger parkinsonsymtomen. Dopamin finns i särskilt höga koncentrationer i de delar av hjärnan som kallas de basala ganglierna och som bl a har stor betydelse för att kontrollera våra muskelrörelser. Vid vitamin B12- och folatbrist uppstår ofta neurologiska och psykiatriska symptom som anses bero på otillräcklig nytillverkning i CNS av signalsubstanser, myelin (det skyddande fettämnet runt nervtrådarna), äggviteämnen, arvsmassan, lecitin mm. Ämnet homocystein ingår i denna viktiga produktion i våra nerver men ämnet "återanvänds" hela tiden vid tillverkningsprocesser. Brist på B-vitaminerna leder till att homocystein i ställer förekommer i för höga koncentrationer och kanske också utsöndras ut kroppen i högre utsträckning. Homocystein kan mätas och är på många sätt en bättre mätare på vitaminbrist eftersom man mäter vitaminbristeffekten.

Brist på B-vitaminerna leder till att homocystein i ställer förekommer i för höga koncentrationer och kanske också utsöndras ut kroppen i högre utsträckning.

Homocystein kan mätas och är på många sätt en bättre mätare på vitaminbrist eftersom man mäter vitaminbristeffekten. nerver men ämnet "återanvänds" hela tiden vid tillverkningsprocesser.

Brist på B-vitaminerna leder till att homocystein i ställer förekommer i för höga koncentrationer och kanske också utsöndras ut kroppen i högre utsträckning.

Homocystein kan mätas och är på många sätt en bättre mätare på vitaminbrist eftersom man mäter vitaminbristeffekten.