På min ålders höst, nedtecknar jag, Andelor Ghavaran, dessa rader.
Då jag nu vid min ålders höst nedtecknar dessa rader på de nypressade pergament jag har framför mig, vill jag påminna läsarna om att det jag nedtecknar här, är min redogörelse över de äventyr jag upplevde vid min oplanerade vistelse på den mytomspunna och vidsträckta kontinenten Soluna. Min redogörelse är av naturliga skäl vinklad då det jag redogör för, utgår utifrån av vad jag, genom mina fem medfödda sinnen, upplevde vid de äventyr jag tog part i. Med andra ord kan det jag tyckt mig ha upplevt, kanske inte alltid överensstämt med vad som verkligen ägde rum, eller andra eljest förtäljt er. Tilläggas bör också att jag fått åtnjuta ett långt och innehållsrikt liv - jag har med högre makters hjälp fått leva till en mycket hög ålder. Därför kan mitt minne spela mig ett spratt eller två när jag nu nedtecknar dessa rader. Jag försäkrar er dock att jag försöker, så långt det nu är möjligt, återge vad som verkligen ägde rum. Nåväl, slå er ner i en bekväm fåtölj, föredragsvis en med mycket och mjuk stoppning, så skall jag för er, förtälja mina äventyr i Soluna.
Nåväl, våren 619 eO befann jag mig i den pittoreska hamnstaden Khamsra i norra Soluna. Jag hade inte för mitt liv kunnat förutse blott ett år tillbaka i tiden att jag våren 619 eO skulle befinna mig i Khamsra. Ett år tillbaka i tiden, i nådens år 618 eO studerade jag nämligen flitigt min valda disciplin, illusionism, vid den vida berömda magiskolan Ordo Magica i Krilloan. Jag var då en ung (blott 20 år fyllda) och mycket lovande student vars enda mål här i livet var att ta mina examina och ta en plats som lärare vid akademin och på så vis kunna finansiera fortsatta studier. Ty, kunskap har varit och är fortfarande den starkast lysande ledstjärnan i mitt liv. Så vad fick mig att mycket hastigt avbryta mina studier och fly hals över huvud en kylig och stjärnklar natt sent på hösten 618 eO, genom gator och torg i Krilloan, till ett öde som var mig helt främmande?
Ett halvår innan jag fick fly Krilloan stiftade jag bekantskap med en ung och mycket vacker adelsdam, vars namn var Lëanne af Hôllin. Första gången vi sågs var på en påkostad tillställning anordnad för societeten av Arkondor II, som då var Storvesir av Krilloan. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vår kärlek var dock dömd på förhand - Lëannes föräldrar såg mig och min familj som klandervärda borgarbrackor. Efter att blivit ertappade mitt "i akten" en natt, fick jag fly för mitt liv ifrån den stad jag älskar över allt annat. Tilläggas bör att jag senare fick veta att Lëanne hade gift sig med Caddos ambassadör, Petrus Medicini. I alla fall, den natten smög jag mig på handelsskeppet "Inôkae", som jag genom vissa diskreta förfrågningar visste skulle löpa ut den natten. Desillusionerad och bitter brydde jag mig inte dyft om att ta reda på skeppets destination.
Inôkaes destination skulle visa sig vara Khamsra. På resan över till Khamsra bekantade jag mig med andra medresenärer från Krillioan. Låt mig introducera dem till er. Det skulle nämligen framförledes visa sig att vi skulle uppleva många märkliga äventyr tillsammans på den vidsträckta kontinenten Soluna. Den första person jag lade märke till var en iögonfallande, oborstad ung svart anka, vars namn jag snart fick reda på var Ralf [Jonas Almqvists RP, red. anm.]. Av naturliga skäl höll sig skeppets besättning på avstånd ifrån Ralf. Ty vem har hört om en svart anka som inte varit en neslig pirat? Mot all förmodan skulle vi bli goda vänner. Ralf introducerade mig till Benji [Benny Billerstams RP, red. anm.], en ung man som inte gjorde sken av att vara en laglydig medborgare och Daeghor [Niko Ekströms RP, red. anm.], vilket skulle visa sig vara en flink tjuv, vilka Ralf kände sen tidigare. Jag i min tur introducerade dem till Sarem é Toral [Tobias Holms RP, red. anm.] vilket är en mycket trevlig prick som jag stött på tidigare, i olika sammanhang i Krilloan. Sarem är en munk med stort intresse och engagemang för helandets konst. Utöver dessa personer fanns också en medelålders felicisk resenär, som presenterade sig som Trymf [Knut Sukavaras RP, red. anm.]. Trymf skulle visa sig vara en mycket tystlåten herre som inte gjorde mycket väsen för sig. Han var en ärrad veteran som vid ett flertal tillfällen skådat döden i vitögat utan att vika.
Det visade sig att det inte enbart var jag som av olika anledningar fått fly Krilloan. Ingen var dock speciellt talför när det gällde det förflutna. Eftersom ingen av oss hade vart i Khamsra tidigare eller Soluna heller för den delen så beslöt vi oss för att slå följe då ingen av oss hade några idéer om vad vi skall ta oss för, när vi väl var framme i Khamsra.
När Inôkae anlöpte Khamsra möttes vi av en stad som rustade för mörkare tider. Khamsra hade översvämmats av de första flyktingströmmarna ifrån söder och var följaktligen fyllt av allsköns löst folk. Gator och torg kantades av tiggare och svältande, utmärglade, människor. Enligt de rykten vi på avvägar fick höra hade ett stort krig tydligen utbrutit söderöver. Kriget stod mellan två folkslag som jag då inte hade hört talats om tidigare. Folkslagen ifråga var Traxilmer och Siet-Krakher. Enligt de rykten som spreds hade tydligen Siet-Krakherna, utan någon synbar anledning, gått till angrepp mot Traxilme.
Kriget berörde oss dock inte, vi hade våra egna problem att tampas med. Då samtliga personer, utom jag, Andelor Ghavaran, var av tvivelaktig börd, med inga eller ringa monetära besparingar att leva av, var det nödvändigt att snabbt finna ett sätt att försörja oss på. Men arbetstillfällen skulle visa sig vara en bristvara i de orostider Khamsra då genomlevde. Efter mycket letande efter lämpliga arbeten och grava försök att övertala potentiella arbetsgivare vår förträfflighet fick vi nys om en karavan som skulle avgå blott två dagar senare till Traxilme och kriget i söder.
En affärsidé slog då mig, likt en blixt från klar himmel. Idén i sig självt var ganska enkel. Idén gick ut på att förse de krigande sidorna med proviant och andra förnödenheter, inklusive krigsmateriel. De övriga ansåg att det var en lysande idé. Vi utformade planer, bl.a. för att köpa ett större magasin att förvara materiel i Khamsra osv. Men till allt detta behövdes kapital. Kapital som vi inte på långt när hade. Dock, när vi nu hade ett mål att arbeta för, intensifierade vi försöken att dra in kapital.
Sarem, som är en mycket begåvad musiker, försökte sig på att dra in silverslantar genom att spela på torg och värdshus. Detta skulle dock visa vara helt ofruktbart. Därefter försökte Sarem och Ralf, vilka båda två är utmärkta fiskare, fiskelyckan i hamnen. Man lyckades med att fånga rikligt med fisk men när de sedan avyttrade de nyinfångade fiskarna på ett av torgen i staden blir lönen för mödan långt mindre än vad vi hade hoppats på. Faktum var att för de ynka koppar Sarem och Ralf fick för fångsten skulle vi inte ens kunnat hyra oss sovplatser i ett uselt stall!
Under tiden försökte Daeghor och Benji utöka gruppens kapital genom att lätta de välbärgade invånarna i Khamsra från deras tunga penningabörsar. Men de misslyckas nesligt och får muta sitt första utvalda offer att hålla tyst inför stadens myndigheter. Mycket av vårt gemensamma kapital går åt till att kasta en skugga över detta misslyckande.
I princip helt barskrapade och mycket frustrerade kommer Ralf, Benji och Daeghor sedan upp med en idé, vilket med tanke på deras bakgrund inte var så märkvärdig. De föreslog att vi skulle råna en affär. Ett lämpligt mål utsågs och planer smiddes. Väl i affären, insåg jag att Ralf och de övriga (Sarem é Toral valde att inte delta på grund av religösa skäl) avsåg att mörda den arme affärsinnehavaren och hans hjälpredor. Jag flydde då affären i ren förskräckelse. I min naivitet insåg jag inte förrän det var för sent vad de brutala råskinnen avsåg att göra. Jag förstod dock senare det nödvändiga i deras agerande, men jag plågas alltjämt av grava skuldkänslor för det som inträffade.
Bytet ifrån rånet skulle visa sig vara en stor besvikelse. Bytet bestod av ett tiotal silvermynt och en del kopparmynt. Till råga på allt hade en av affärsinnehavarens hjälpredor lyckats att fly tumultet i affären. Panik utbredde sig i gruppen och vi delade upp oss för att minska riskerna att eventuella vittnen till händelsen skulle råka få syn på oss i staden. I det här läget stod det ganska klart, åtminstone för mig, att vi borde ta oss från Khamsra och det illa kvickt. Vi beslöt oss för att ta anställning som karavanvakter på karavanen som skulle avgå om två dagar. Vi låg lågt fram tills det var tid att bege oss från Khamsra med karavanen till kriget i söder. Vem skulle ha trott att jag, Andelor Ghavaran, skulle behöva fly i fruktan att bli gripen för medhjälp till mord och grovt rån? Vad var det för patrask jag gett mig i handlag med egentligen? Med frågor likt dessa och stora samvetskval för det inträffade i Khamsra reste jag med karavanen i sakta gemak i sydlig riktning.
Framåt kvällningen hade vi kommit fram till en mindre oas och vi slog läger. Efraat, karavanledaren, en synnerligen trevlig medelålders man, med väl tilltaget midjemått, erbjöd oss frikostigt på vällagade läckerheter. Vi drack gott vin och åt med förtjusning dadlar och andra läckerheter och samtalade till sen timme. Mycket trötta efter en lång resdag gick vi sedan och lade oss. På morgonen därefter vaknade vi sedan upp. Av karavanen fanns inte ett spår att finna. Vi gick samtliga i gruppen genom tre emotionella stadier. Först infann sig förvåning över det inträffade, sedan utbröt panik och till sist rent ursinne. Allt vårt silver och koppar var likt karavanen spårlöst försvunnet. Resten av våra ägodelar hade vi dock kvar i vår ägo och det tackade vi högre makter för. Till råga på allt började det blåsa upp riktigt rejält. En sandstorm var i annalkande och vi insåg direkt faran. Vi försökte därför bygga en bivack men fick ge upp försöket då det visade sig ta för lång tid. I det här läget hade vi inga andra alternativ att tillstå än att vandra ut den våldsamma sandstormen i en sista desperat åtgärd försöka finna skydd. Ingen av oss hade något större hopp att vi skulle klara denna pärs. Vi band ett rep runt samtliga i gruppen, för att vi inte skulle tappa bort varandra när vi så vandrade ut i sandstormen. Någon timmes vandrande i blindo, kände vi att marken började bli fastare. Med en ljudlig dunk slog jag plötsligt huvudet i en bergvägg. Tyvärr befann vi oss inte på lä sidan av berget. Vi tvingades därför söka vidare längs bergväggen. När så vårt hopp började tryta på allvar, fann vi en grottingång. Vi hade lyckats finna skydd! Vi tände våra medhavda oljelyktor och började utforska grottgången. Det var en naturligt utformad grotta och den ledde sluttande nedåt.
Vi slog läger en bit in i grottan. En kort tid efter det att vi slagit läger, såg vi att sand börjat välla in i grottingången. Om vi stannade kvar där vi hade slagit läger skulle vi komma att bli levande begravda. Återigen har vi bara ett alternativ att tillstå. Oerfarna ökenresenärer som vi var insåg vi att vandra ut i sandstormen igen var inget alternativ. Så vi började utforska grottan och hoppades innerligen att den inte slutade en bit in. Efter en kort sträcka i nedåtgående riktning började bergväggen i grottan bli slätare och vi fann kryptiska tecken på väggarna. Vad var det för grotta vi funnit egentligen? En liten bit längre fram fann vi plötsligt en trappa uthuggen i grottgången.
Modstulna följde vi trappan nedåt. Om det en gång funnits levande varelser här så verkade det inte vara så fallet nu. Luften var mycket torr och kvalmig. Väggar och tak var täckta av spindelväv och över golvet, låg likt en tjock grå filt, ett mycket tjockt lager damm. Trappan ledde till ett uthugget rum. Mitt i rummet stod en enorm bronsstaty. Statyn stod på ett vis så att det såg ut som statyn höll upp taket. Konfunderade gick vi vidare i en gång som var situerad på motsatt sida den vi kom. Vi fann ett rum en bit längre bort i gången. I rummet satt en stenstaty på en tron, också den i sten. I övrigt fanns inget av intresse i rummet. Nyfiken satte sig Trymf i knät på stenstatyn. Till vår förskräckelse hördes ett dovt mullrande och sakteligen verkade det som stenstatyn vaknade till liv. Vi försökte visa våra goda avsikter men våra förhoppningar om fredlig samvaro krossades genast, när stensstatyns första rörelse gick emot det enorma vapen han hade vid sin sida. I panik flydde vi ut i gången. Just då hördes ett enormt brak. Det första rummet vi hade stigit in i hade rasat samman. Den vägen var därmed blockerad. Vi flydde därför i panik längs den andra gången. Taket hade rasat in på ett par ställen längs gången men vi kröp snabbt och smidigt igenom dessa hinder. Till vår lycka verkade stenstatyn vara långsam i sin förföljelse. Vi slog därför ner på takten. Vi insåg nämligen att vi måste spara på våra krafter; vi visste inte hur länge statyn skulle försöka följa efter oss. Efter en tid kom vi fram till en naturlig grotta. Mitt i grottan fanns en liten sjö.
I våra ansträngningar att finna en lösning på hur vi skulle skaka av oss statyn hade vi funnit ett enormt svärd. Detta svärd vägde så pass mycket att tre man, däribland jag, fick anstränga oss till det yttersta för att ta det med oss. Eftersom jag kände magi flöda ifrån svärdet misstänkte jag att svärdet kunde vara en kraftfull artefakt. Vi beslöt oss för att se om svärdet var statyn övermäktig. När statyn närmade sig, greppade jag, Benji och Daeghor svärdet likt en murbräcka och stormade dödsföraktande gentemot statyn. Till vår besvikelse reagerade inte ens statyn på den våldsamma sammanstötningen som följde. Vi flydde därefter i panik när statyn började svinga sitt enorma vapen. Vid sjön tömde vi våra medhavda stora vattenskinn och fyllde dessa med luft genom att blåsa upp dem. Därefter kastade vi oss ut i sjön. Statyn stannade upp och blev stående vid sjökanten. Vi låg och guppade ett tag i sjön innan vi försökte att lura ner statyn i sjön. Detta försök misslyckades dock. Vi insåg att vi inte kunde ligga ute i vattnet alltför länge. Vattnet var rejält kallt och vi började bli alltmer nedkylda. Därför delade vi upp gruppen. Benji, Sarem och Ralf sprang vidare för att utforska grottkomplexet efter utvägar medans jag och Trymf försökte uppehålla statyn så att den inte jagade efter de andra. Mardrömsscenariot var att statyn jagade in oss i en återvändsgränd. Trymf och jag småsprang runt sjön med statyn hack i häl i tre timmar innan resten av gruppen kom tillbaka och meddelade oss att de funnit en utväg. Vi sprang vidare längs den utväg de andra hade funnit och kom så till en grottgång som var till hälften vattenfylld. Ett rum uppenbarade sig längs gången. Ett dovt rytande hördes när vi steg in i rummet, som likt gången utanför också det var till hälften vattenfyllt. Rummet var helt nedsläckt; jag kastade därför en LJUS över rummet. Vi fick nu vårt livs chock när vi såg en livs levande mantikora stå vid sidan av en sarkofag i rummet. Vi frös alla till och stod absolut blickstilla. Sedan bröt vansinnet ut på allvar. Törstiga, hungriga och utmattade accepterade vi att vi hade mött vårt öde. Men vi skulle sälja våra liv dyrt. Vi gick till hårt angrepp på mantikoran och efter ett tag upplöstes den i tomma intet. Det visade sig att det "bara" var en illusion. Och jag som är illusionist! Jag borde ha kunnat genomskådat detta smutsiga trick. Nåväl, även solen har ju, som bekant, sina fläckar.
Vi fortsatte längs gången som stadigt sluttade nedåt och följaktligen vart alltmer vattenfylld. Nu stod vi inför ett dilemma. Endast Ralf var simkunnig och detta var enda vägen som ledde vidare. Frågan var, hur skulle vi övriga ta oss vidare? Vi blev ståendes tills vi insåg att det var hög tid för handling. Hjältemodigt eller dåraktigt, beroende på hur man nu ser på det, försökte vi oss på att simma genom den vattenfyllda gången. Till vår lycka omkom ingen i gruppen. Genomblöta och huttrandes fann vi att vi stod i ett rum som var helt kalt. I rummet fanns det en port, modell större, som ledde vidare till ett enormt rum. Mitt i rummet fanns en gejser som avgav en tung doft av svavel. I rummet fanns, förutom gejsern, två stora guldstatyer på var sin sida av en likaledes stor port. Guldfeber utbröt och alla i gruppen blev som galna. I brist på lämpliga redskap bearbetade vi statyerna med våra vapen för allt vad vi var värda. Statyerna var nämligen på tok för stora för att vi skulle kunna ta dem med oss. Efter ett tag fick gejsern ett utbrott som hastigt växte i styrka. Vi översköljdes av skållhett, svaveldoftande, vatten och det blev värre för var sekund som passerade. Vi flydde därför till rummet vi kom ifrån. Gejsern lugnade ner sig efter ett tag och vi tog oss tillbaka. Tiden började bli alltmer knapp i det här läget - vi hade nämligen ingen proviant kvar. Till råga på allt hade vi mycket litet rent vatten att tillgå. Vi insåg att vi inte skulle klara oss en längre tid utan vare sig proviant eller vatten, så vi lugnade ner oss och nöjde oss således med att hacka loss en av guldstatyernas huvud. Vi tog oss vidare och fann ett rum som var på bredden fyllt med mynt! Kopparmynt vill säga och besvikelsen var stor. I rummets mitt fanns en stor sarkofag. Vi såg dock ingen utväg från rummet. När vi rotade runt bland mynten fann Daeghor en diamantnyckel! Vi sökte febrilt vidare och jag och Benji fann var sin glittrande ädelsten. Vi försökte sedan att lyfta locket på sarkofagen men vi smäktade inte med det enormt tunga locket. Nu ställdes vi inför frågan hur vi skulle ta oss härifrån. Tyvärr fanns det ingen utgång från rummet, bortsett från den dörr vi kom ifrån. Skräckslagna insåg vi att vi hade allt kapital vi någonsin önskat oss men det skulle knappast hjälpa oss från den knipa vi befann oss i då. Ingen proviant återstod. Det lilla förråd av vatten vi haft, hade gått åt under den senaste timmen. Vi förstod att vi inom kort tid skulle duka under. Efter febrilt letande upptäckte Trymf att ena facklan, som hängde i en av fackelhållarna på en av väggarna, i själva verket var en spak. Trymf drog ner facklan och ett klick hördes från sarkofagen. Med gemensamma krafter flyttade vi på sarkofagen...vi hade funnit en utväg!
Fortsättning följer...
/Mathias Holm
