Petter vs. Bounce. Recension publicerad i Söder-manlands Nyheter.

Bas, dans och pratbubblor

Det är många som hävdar att hiphop inte kommit för att stanna, att det är en utdöende musikform som blivit oförtjänt långlivad på grund av fantasilösa musikläggare på P3. Även om iakttagelsen är utomordentlig är det inte säkert att slutsatsen är riktig.

Precis som fritidsgårdar kan vara räddningen för ungdomar som annars skulle hamna snett, kan hiphopen vara de omusikaliska kidsens livbåt.

Petter är omusikalisk, det säger han själv. En gång i ungdomen försökte han sig på att spela fiol, men gav upp efter en vecka. När han 1998 slog igenom med dunder och brak blev till och med hans egen familj förvånad. Petter som inte kan sjunga, typ.

Sedan dess har Petter gått från klarhet till klarhet. Åtminstone om man ser till de kommersiellla framgångarna. Hans tredje och och självbetitlade album släpptes den 3 december i fjol och innan året var slut hade skivan sålt guld.

Redan efter ett par år i musiksvängen hade Petter gjort över hundra spelningar och han sa sig då vara lite trött på att ge vanliga konserter, han ville göra något mer av dem. I sommar har han slagit sig ihop med den svenska streetdancegruppen Bounce och tillsammans ger de en slags rapmusikal som på fredagskvällen besökte folkets park i Nävekvarn.

Dansarna från Bounce gör entré först, lite halvsjabbigt klädda. Strax därpå dyker Petter och hans kompanjon, eller sidekick, Eye´n I upp, båda i kostym. Föreställningen har regisserats av Cirkus Cirkör_regissören Tilde Björfors och handlingen är tunn, nästan genomskinlig. När dansarna försvinner och raparna lämnas ensamma på scenen, får de ett sjå att fylla ut den. Och inte får de mycket hjälp av Sleepy där han likt en korvgubbe står i sitt DJ_bås och serverar scratch med senap och ketchup.

Raptexter ska vara självupplevda, men många amerikanska artister har på senare år börjat tulla lite på sanningen. Petter har kallat sin musik för ärlighetsrap, hans texter baseras på hans liv. Till hans fördel ska också nämnas den utmärkta ambitionen att vilja ge publiken något extra genom att göra dansarna till mer än bara statister.

I ungefär en månad har Bounce och Petter turnerat runt i folkparkerna. Till fredagskvällens framträdande var ungefär 350 biljetter sålda. Barn gick in gratis. Trots att siffran var något av en besvikelse, så var det snudd på turnéns publikrekord.

Björn Ulveaus lär ha kommenterat rapmusik med att "prata i takt kan ju vem som helst göra". De må vara hur som helst med den saken, i Nävekvarn gjorde Petter det ganska bra.

/Johan Taubert

Publicerad i Södermanlands Nyheter 17 augusti 2002

Tillbaka
<<<