|
Krönika. |
Utan oss ingen trovärdighet - Dom här polisongerna måste jag
ta bort, såna hade man inte på trettitalet. Det var en nästan outhärdligt tidig
morgon. Jag satt i en husvagn under Liljeholmsbron och blev sminkad av
en tjej som hette Alice. Hon hade rödlockigt hår och en stor
mun som gäspade. Jag var också trött, men kände
mig samtidigt lite märkvärdig. Jag skulle vara med i en tv-serie,
visserligen bara som statist, men Alice lade ner mycket arbete på
mig. När hon rakade av mina polisonger var hennes ansikte bara en
decimeter från mitt. Jag kände hur hon andades i mitt öra.
Hennes andedräkt var inget vidare. Snart skulle första bilden
till en av nyckelscenerna tas. Den fattiga familjen hade bestämt
sig för att lämna staden och när solen gick upp skulle
de med häst och vagn ta sig över bron. Iförd kraglös
skjorta, basker och äppelknyckarbyxor, skulle jag cykla förbi
i motsatt riktning. Utan polisonger. - Klart för tagning! hörde
jag någon ropa över en komradio och strax därpå
sa regiassistenten åt de som skulle gå att gå och de
som skulle cykla att cykla. Jag trampade på i en takt
som kändes på-väg-till-jobbet-på-fabriken-tempo.
Det hade jag tänkt ut själv. Mitt på bron mötte jag en gammal T-Ford. Chauffören hade mustasch och plommonstop, såg ut som en av Hergés DuPont-detektiver. Efteråt fick vi fika. Jag
satt tillsammans med Dupontaren och några cykliststatister. Vid
ett annat bord satt de riktiga skådespelarna. Dupontaren
hade varit med förr och ville kanske höja statisternas status
för han böjde sig fram mot mig och sa som i förtroende:
Det gick en tid. Löven föll,
polisongerna växte ut och träden fick nya blad. Så plötsligt
en dag var det dags. Tv-serien bestod av nio avsnitt. Varje tisdagskväll
satt jag framför tv-n och hoppades att den fattiga familjen skulle
flytta från staden. Liljeholmsbron låg trolsk i morgondiset. Det var en vacker bild, tagen från något av de höga husen på Liljeholmen. Jag såg något som rörde sig nere på bron, det kan ha varit jag. Det kan ha varit T-Forden. En del filmer känns på något sätt stumma. Intrigen och skådespelarna kan vara intressanta, ändå ekar det tomt som tv-teater. Miljöerna lever inte, men vi har svårt att sätta fingret på varför. Då har det snålats på statister. Statisternas uppgift är att skapa en atmosfär, en känsla av att det vi ser händer på riktigt. De finns där i bakgrunden: De står i busskön, de tittar på klockan. De rastar sina hundar, fönstershoppar eller fäller upp ett paraply. Vi ser dem, men vi ser dem egentligen aldrig. De bara finns där. Det är likadant i det verkliga livet,
det utanför biograferna: Vi sitter där lite suddiga, längst
in i lokalen, och för ljudlösa konversationer. Vi är aldrig
huvudpersonerna, men viktiga ändå. Utan oss ingen trovärdighet.
Vi nickar när huvudpersonen ber att få
gå före oss i kön. Vi väntar vid ett övergångställe,
vi knyter våra skor. Vi kikar upp mot himlen för att se om
det blir regn. Vi satt på bussen som åkte förbi. Statister är vi, du och jag.
/Johan Taubert
Publicerad i SODA nr 17 2001 |