w Konsten att skapa sig en historia

Berättaren Lang; eller konsten att skapa sig en historia

Out of the Mabuses come the Heydrichs, the Himmlers and the Hitlers (Fritz Lang i och med Mabuses Amerika-release 1943)

Den gamla konstnärsmyten lever kvar. Och den har alltid haft stor betydelse. Oavsett ifall vi talar omen excentrisk Fritz Lang, en märklig Picasso eller en udda popstjärna som Michael Jackson. Personmyter och udda idéer säljer. Det är bra för karriären. Och visst är det kul med udda figurer?! Det är ju precis det som gör att publik och konsumenter köper alla konstiga och märkliga historier. Idén om Fritz Lang som en filmkonstens excentriker kommer aldrig att kunna raderas ut, och det är ingen som vill det heller. Och visst är det otvisbart att han tillhör filmhistoriens största. Absolut en av de mest kända namnen från europa. Han var också mycket självmedveten och pigg på att upprätthålla en intressant fasad. Kort sagt skulle man kunna säga att han koketterade med att vara europé och framförallt Tysk. Men vem ville då egentligen filmkonstnären Fritz Lang vara?

Från början studerade han konst och arkitektur, vilket syntes tydligt också i de absolut första filmerna. Genom en mycket expressiv och minst sagt suggestivt storslagen stil lät han publiken hänföras i Der Müde Tod (1921) och Nibelungen-sagan (1924). Men den första riktigt stora succén var Metropolis (1927), en film som faktiskt tvingade UFA i konkurs.

Den första riktigt stora succén, när det gällde ljudfilm, var M - dein murder sicht dich an (1931). Succén fick som följd att Lang ombads göra en uppföljare till den tidigare framgången Dr. Mabuse - der Spieler (1922), uppföljaren fick namnet Das Testament des Dr. Mabuse (1933). Till en början avböjde Lang erbjudandet men insåg snart att han genom en sån film skulle kunna skapas som en antinazistisk allegori. Genom en uppföljare skulle Lang kunna bli, förvisso på ett dolt sätt, men inte desto mindre en tydlig och bitande kritik med udden riktad mot Hitler, nationalsocialisterna och hela den nazistiska ideologin.

Fritz Lang och hustrun Thea von Harbou började arbeta med manuset direkt efter M, det vill säga i början av 1932. Allt för att vinna i psykologisk trovärdighet lät Lang själv tillbringa en längre tid på ett mentalsjukhus. Tala om minituösa förberedelser. Eftersom ljudfilmen ankomst gjort det betydligt svårare med export, lät man spela in nya Mabuse i två versioner - en tyskspråkig och en franskspråkig. Att dubba filmer var väldigt kostsamt, och att texta var alltför distraherande för publiken. Dessutom riskerade man att exkludera en betydande del av publiken genom att delar av befolkningen inte läste alltför bra.

Ett litet problem dök snart upp. Goebbels, som var chef för propaganda- och folkupplysningsministeriet, lät helt resolut förbjuda filmen för visningar inom Tyskland. Premiär fick filmen istället i Wien 1933. Lang menar att filmen förbjöds för att partiet insåg att Mabuse faktiskt var en politisk och ideologisk allegori med udden riktad mot just nazisterna. Ett påstående som får stå för honom. Med facit i hand är det lätt att läsa in en sådan kritik, men det var knappast troligt att paret von Harbou/Lang medvetet gjorde en antinazistisk allegori - i synnerhet eftersom von Harbou själv var en hängiven nazist. Men när filmen sedan hade USA premiär 1943 lät Lang skriva ett förord till filmen. Och då lät han faktiskt bland annat publiken förstå att filmen gjorts som en allegori just för att avslöja Hitlers terrormetoder. Kanske lätt att påstå med det facit han satt framför sig. "Med Dr. Mabuse ville jag blottlägga den maskerade Nazistläran om nödvändigheten i att förstöra allt som är värdefullt för människan."

Under våren 1933 var det tänkt att Dr Mabuse skulle premiärvisas. Man satte till och med datum, började sälja biljetter och göra reklam för den. Uppföljaren var en mycket efterlängtad sådan. I Tyskland hade Lang hunnit bli mycket populär och premiären såg många fram emot. Den 24:e Mars 1933 skulle Mabuse visas. I sista sekunden drogs den tillbaka. Istället visades det tyska nationaleposet Blutendes Deutschland (Johannes Häussler), en medioker dussinfilm som lämnar en hel del att önska. Tänk om publiken vissste vad de missade. Orsaken till förbudet skulle enligt Goebbels ha varit att filmen saknade en stark führer som skulle ha kunnat besegra Mabuse. Att Lang var av judiskt urprung tycktes inte spela någon större roll när propagandaministeriet, via Goebbels, erbjöd Lang att bli chef för den tyska filmproduktionsapparaten. Farbror Fritz blev livrädd. Med rätta. Lang insåg att detta var sista chansen att lämna landet. Som för att vilseleda tackade han jag till Goebbels erbjudande, för att strax skynda hem, packa sina väskor, skynda vidare till stationen och vänta in nästa tåg till Paris. Rullade snart iväg till Paris där han snart stötte på ett gäng från Hollywood, och vips var Lang på väg till det stora landet i väst.

Dessvärre var alla kopior av Das Testament des Mabuse förstörda, och Lang tog nu med sig den allra sista till Paris. Tur var väl det, annars hade filmen aldrig kunnat visas. Uppgifterna kom fram vid lanseringen av filmen i USA. Två månader senare startade judeförföljelsen i Tyskland. Förresten var det inte första gången han försökte fly en obekväm och konfliktfylld situation. Under första världskriget flydde han Tyskland bara för att bli tillfångatagen och tvångsvärvad till armén. Lang stötte på patrull vid den belgiska gränsen, tvingades återvända för att dra ut i fält. Det tycks som om han fann sig i situationen ganska snabbt eftersom han tillbringade hela första världskriget i fält, och blev dessutom dekorerad vid ett flertal tillfällen. Under denna tid dränerades Tyskland på filmskapare. Det var självklart ett stort problem för Goebbels eftersom filmen var ett av de mest effektiva vapnen i propagandakriget. Men trots påtryckningar visade det sig vara omöjligt att locka tillbaka Lang.

Den första filmen han gjorde i USA blev det av MGM producerade dramat Fury (1934). På skakiga ben försöker Lang diskutera politik, frihet och moral men i en annan kontext än tidigare. Resultatet? Ja, kritikerna tyckte om den även om han kunde ha mött den amerikanska publiken mera lyckosamt än han gjorde.

Robert Löfgren



<<Läs föregående artikel Innehåll Läs nästa artikel>>