Filmen i den digitala reprodukionsåldern

Vi har en sällsam förmåga att mystifiera ting. Saker omkring oss laddas med betydelser, men även till frånvarande eller på olika sätt ouppnåeliga föremål upprättar vi speciella relationer. I en klassisk essä kallade Walter Benjamin denna egenskap eller unicitet som vi tillskriver vissa ting för aura. I synnerhet är det konstverk som besitter (eller snarare ges) denna förtätning av Här och Nu, denna engångskaraktär. Benjamin spårar aurans ursprung till den rituella eller magiska funktion som konstföremålen hade en gång i tiden. Men med möjligheten att tekniskt reproducera konstverk förlorar autenticitetskriteriet sin betydelse, menar Benjamin. Konsten lösgörs från den rituella, mystiska traditionen och får i stället en förankring i politiken. I synnerhet är det filmen - den nya, moderna och revolutionära konstformen - som genom sin större tillgänglighet förpassar det unika, auratiska konstverket till historiens skräpkammare.

Nu blev det inte som Benjamin trodde. Film kan förvisso i princip reproduceras ad infinitum men i en värld av förgängelse har den auratiska framträdelseformen ingalunda upphävts. Man kan tänka på kultvärdet hos exempelvis en tidig och välbevarad kopia av en eisensteinfilm, som knappast står efter det hos religiös fetisch. Frågan är då vad den digitala utvecklingen kommer att innebära.

Utvecklingen inom det som man en gång ganska oproblematiskt kunde benämna bildkonst har i mycket gått mot en allt större föremålslöshet, från 60-talets konceptualism till dagens relationella estetik, och andra konstnärer arbetar med ljus eller ljudi stället för objekt. Det är kanske alltför lätt att skriva in utvecklingen på det digitala området i den historien men det tycks ändå vara ett faktum att begreppen original och kopia förskjuts ytterligare ut i en periferi när bilder genereras och reproduceras helt på digital väg.

I en framtid är kanske inte film längre en celluloidremsa utan en datafil som projiceras på en duk (eller en skärm?). Möjligheterna till reproduktion förändras här radikalt då den kan ske utan något informationsbortfall. åtminstone i teorin, i praktiken kan man tänka sig att det uppstår luckor i den enorma mängd data som bygger upp en långfilm. Eller förändringar av dem - och i så fall blir det en avgörande skillnad gentemot den reproduktion som Benjamin kunde tala om. Digital reproduktion blir så att säga horisontell, med ett antal parallella varianter där ingen är "sannare" än en annan. Analog reproduktion är däremot ìvertikalî (eller seriell), med kopior av kopior (som kanske har bleknat eller på annat sätt förändrats över tiden). Här är det ännu möjligt att förhålla sig nostalgiskt till en äldsta kopia och ge den det ursprungligas aura.

Men Benjamin såg alltså en revolutionär potential i de nya konstarterna som genom att vara reproducerbara lösgjorde sig från den rituella traditionen och blev tillgängliga för massorna. är det nu, i den digitala reproduktionens tidsålder, som dessa idéer kan förverkligas? Tillgängligheten ökar förvisso, åtminstone så länge som den tekniska utvecklingen fortsätter (och priserna på tekniken följaktligen sjunker). Det är möjligt för betydligt fler att skapa rörliga bilder med dagens datateknik. Men att konstarternas reproduktionsmöjligheter skulle kunna öppna för en politisk revolution är väl i dag mest en idé att förhålla sig nostalgiskt till. Inte heller lär de upphäva vårt behov av att mystifiera ting Snarare är det väl så att en eventuell framtida katastrof skulle utplåna den digitalt lagrade informationen.

Nils Forsberg



<<Läs föregående artikel Innehåll Läs nästa artikel>>