Kvinnan som monster i Dr Caligaris kabinett

Den tyska kvinnan, och den bild samhället hade av henne, genomgick stora förändringar under 1920-talet. Under kriget hade hon, under männens frånvaro, varit en oumbärlig del av arbetsmarknaden. Då krigsslutet kom och med det lågkonjunkturen samt männens återvkomst till det ordinarie sociala livet, sökte dock samhället tvinga tillbaka kvinnan till hemmet. Då hon en gång fått ta del av livet utanför hemmets gränser var det dock inte alltid hon ville återvända. Tyskland fick således se en kvinna som klippte håret inte av mode- utan av praktiska skäl. Hon lagade bara ett mål mat om dagen och sökte hålla familjestorleken nere.

Denna förändring av könsrollerna i samhället speglade även av sig i den dåtida tyska filmproduktionen. Då männen inte längre visste vem eller vad kvinnan var visste de inte hellerhur de skulle representera henne. Ivissa fall fick kvinnan ta rollen av det okända, det hotande och farliga; monstret. Ett tydligt exempel på detta är Dr Caligaris Kabinett (1919). Här ser vi både den förvirrade, lätt passiviserade mannen, vars identitet befinner sig i en kris på grund av det nya samhälle han tvingas in i. Vi ser även hur kvinnan möter en helt ny filmhistorisk roll där hon tydligt identifieras med monstret, Dr Caligaris somnambul Cesare.

Klassiskt inom den feministiska filmteorin är Laura Mulways teori om den tredelade manliga blicken. I Dr Caligaris Kabinett kan man se hur denna får ytterligare ett objekt utöver kvinnan, nämligen monstret Cesare. De har båda satts upp som ett ting för mannen att beskåda. Kvinnan, i detta fall Jane, och Cesare skapar en inomfilmisk identifikation genom dessa mannen blickar. Vid de tillfällen Jane tillåts att vara den som ser, den som riktar sin blick, styrs hon av mannen, Dr Caligari, och det hon ser är monstret. Hon ser således en reflektion av sin egen bild.

Den identifikation som uppstår mellan Cesare och Jane förstärks ytterligare om man ser på skillnaderna i hur Alans, filmens manlige berättare och tillika Janes tidigare fästman, och Janes första möte med Cesare skildras. Alan ser Cesare då Dr Caligari visar upp honom för en stor publik. I folkmassan står Alan. Åskådaren får se det Alan ser. Scenen följer traditionell narrativ klippning; publiken införlivas i den manliga blicken. Denna scen står i stor kontrast till Janes första möte med Cesare. Jane befinner sig ensam i Dr Caligaris tält. Henne blick är nyfiken och aktiv, något som är ovanligt för det kvinliga seendet inom film. Blicken paralyseras dock vid åsynen av Cesare. Det mest intressanta i denna scen är dock klippningen. Publikens bick blir i detta fall inte ett med Janes. vilket var fallet i Alans möte med Cesare. I stället får vi även se Cesares blick och får sålede uppleva hur de två filmiska objekten möter varandra i denna blick. I stället för att identifikation skapas mellan filmens karaktär och publiken, som i Alans fall, sker identifikationen inom filmens narrativ, mellan Jane och Cesare.

Den tydliga identifikation som uppstår mellan monstret och kvinnan i Dr Caligaris Kabinett, som leder till att kvinnan sätts upp som likställt med monstret, visar enligt mig på den förvirring som rådde runt kvinnan under denna tid. Kvinnan passade inte längre in i samhället. Männen visste inte hur de skulle förhålla sig till henne. Det enda sättet att skildra henne blev då som något misanpassat. Hon dög fortfarande till att beskådas, men hon hade inte längre någom klar funktion i samhället. Själv ville hon ut på en arbetsmarknad som inte hade plats för henne, medan mannen ville tvinga in henne i det hem och den roll hon några år tidigare hade lämnat. Den visar också på den förvirring kvinnan kände inför de möjligheter som ändock öppnades upp för henne. Intressant att se är hur 1920-talets tyska filmproduktion avslutades med Blå Ängel (1930) där vi ser Marlene Dietrich som det sexuellt frigjorda "monstret" som ödelägger mannen.

Den fråga jag anser att vi bör ställa oss själva är om det är männen som styr denna utveckling av kvinnorollen. Är det hans osäkerhet som tvingar honom till att se kvinnan antingen som det monster vi ser i Dr Caligaris Kabinett eller som de sexuella monster vi ser i Blå Ängel ? Man skulle kunna se denna 1920-talets tyska filmutveckling som om männen, då de blir osäkra på kvinnan, förklarar för henne att enda sättet hon kan vinna makt på är genom utnyttjande av sin sexualitet; att hon bör finna sig i sin roll som objekt. Tyvärr finns det tendenser i dagens samhälle som tyder på detta. Jag vill inte enbart skylla dessa fenomen på männen och ställa upp dem som syndabockar för könsrollernas utveckling. Jag efterfrågar dock en ökad uppmärksamhet på hur könen representeras i film.

Eva Esseen



<<Läs föregående artikel Innehåll Läs nästa artikel>>