I månadskiftet oktober/november 1994 stannade en DHL-bil utanför redaktionen i Lund. Aha, äntligen kom de efterfrågade -längtade bilderna från Astra till serien Parabolskolan... När konvulutet kvitterats och brutits fanns, inga bilder alls. Ännu en pressrealease. Men va katten,  behöver dom skicka det med specialkurir? Så började man läsa, och satte sig ner - tungt. Det visade sig att man önskade den obstinate rymdis och medarbetaren hos tidningen PÅTV:s utbrände medarbetare välkommen att fara dit  pepparn växer. Dvs Cayenne i Franska Guyana. Satellitsällskapet SES, som driver de kända  Astra-satelliterna, varifrån stora delar av svenska folket välsignas med allsköns TV-program, om vilka "Rymd- och häxdoktor" Sundberg skriver, tyckte att denne tillsammans med två dussin journalister från jordens alla hörn borde belönas med en bjud- och studieresa. I varje fall för att övervara en raketuppskjutning av Ariane från den franska rymdbasen i Kourou. Den gamble ringde ner till Betzdorf för att med darrande röst fråga vad kalaset kostade. Ingenting svarade den förtjusande unga damen."Har vi bjudit in till kalas, så står vi för kostaderna". Med darrande stämma efterhörde man möjligheterna till övernattning i Paris för att vederkvickt fortsätta på söndagen. Redan på lördagsmorgonen skjutsade hustrun i god tid Atlantkrossaren till SAS-terminalen spekulerandes i hur mycket bagage, som skulle försvinna på vägen. Det räckte ända  till att man satt sig i SAS DC 9:a.på Kasturp. En vänlig värdinna hördes kalla att "herr S bedes ge sig till känna". Den lilla portföljen, som hon hade i handen  hade på något obegripligt sätt blivit kvar på hydrofoilen eller transferbusssen från båten till planet. Precis som   kläderna namnades på väg till kollo, fanns namn och företag i en tag.  Det lät spännande att få lyxa till sig med Paris by Night.(Den gamble slocknade dock utschasad redan på eftermiddan ovanpå jättesängen på flygplatshotellet och vaknade 02.30 med kläderna på för att beskåda inburna håvor i form av badrock, blomster och fruktkorg). Samvetet manade dock att låta den lockande frottérocken ligga kvar.
UP UP AND AWAY
Att sedan vederkvickt flaxa över Atlanten på 2 timmar och 20 minuter med en Air France Concorde var häftigt. Ja, det är inte riktigt sant förstås. Planet, som är världens snabbaste, måste nämligen ta vägen om Dakar i Västafrika för att tanka. Kärran sörplar nämligen i sig massor av bränsle i dubbla ljudhastigheten på ca 2300 km/tim. Men vilket ax! I varje fall kom vi fram till Sydamerika tidigare, än vi lämnat Senegal pga tidsskillnaden på 3 timmar.

Maten ombord var superb även om det kanske uppfattades som helgerån att genomgående pimpla isvatten med limeklyftor till Caviar Frais de la Caspienne, Médaillon de Fois Gras samt Langouste Thermidor eller Tournedos Catherine plus Fromages Assortis. Och allt var gratis bortsett från att man blev nödig i Dakar och slank in i transithallens herrum. Det kanske man inte skulle gjort, ity Kunta Kintes anmoder kreerade rollen som Kardassfurstinna och krävde kontant betalning. Rop på växelmynt i landets valuta hördes från flera nödställda, men ingen vän i nöden fanns inom hörhåll. Följaktligen fick man hosta upp en 50-francsare för att inte bli nedbrottad på studs. 70 spänn för 12 sekunder, se det var en dyr snabbis. Men what the heck. Halvvägs genom transithallen

Som gammal zonterapeut har man ju tummen mitt i handen. Följaktligen lyckades man sabba musen till den portabla datorn med de nästan färdigskrivna manusen, som skulle ombesörja snabb modemtransport av 4 helsidor till tidningen. De förblev i kassaskåpssäkert förvar i Noteboken för den som inte var speciellt haj på DOS-kommandon.I det internationella presscentret rådde den inhemska, franska standarden, och den var- som det heter- inte kompatibel med den skandinaviska. Eller någon annan heller för den delen. Alltså gick det inte att skriva ut något manus vare sig på fransk skrivmaskin utan färgband eller per diskett. En rasande tysk röt in sitt manus till Frankfurt, en ung polack föll i gråt och började skriva för hand. Tre filipinos tjattrade över de nya skrivmaskinerna, som ballat ur. När deadline i Stockholm närmade sig med raketfart, var det bara att ringa hem till redaktionen och tala om att det skulle komma en handskriven sida i kvarten.

På väg till hotellrummet pajade hissen en halvmeter innan våning 2, och det tog en halvtimme innan folk lyckades bända upp dörrarna. Den andre nordiske deltagaren från Jyllands Posten skyllde detta Murphy-trick på min närvaro.-"4 pers eller 295 kg" stod det på skylten... Resten av sällskapet begav sig på den planerade höjdpunkten - flodfärden.Den fumlige fick i stället bada i floder av svett och skriva färdigt så gott det gick.

Lunch skulle man i alla fall ha. Efter en nyinlagd promenad i trapporna kurs på restaurangen. Som hade god mat med exotiska fruktjuicer, och en vidunderlig utsikt mot Djävulsön - och i swimming-poolen utanför badade vackra fransyskor topless - eller var det feta tyskar? Tiden medgav ingen närmare inspektion.

Efter välförrättat värv var det dags för hemresa. Då började Susan, den amerikanska marknadschefen, att oja sig över nackspärr, rygg- höft- och knäont och ropade på shiazu..Har ni försökt ge zonterapi stående på knä i världens smalaste mittgång? Med franska flygvärdinnor hoppande bock över en. Det blev säkert ett nytt Guiness-rekord. Det kan bara inte ha getts zonterapi i MAC 2,4 på 18,000 meters höjd uppe i stratosfären förut. Nu är den luckan tilltäppt i varje fall.


Med hälsningar till alla drabbade Murphy-fans
"Agent 006 med rätt att knåda"

PS, Bortsett från att den hyrda videokameran lade av just som den skulle föreviga den historiska raketstarten från VIP-buffén i Toucan och att väskan blev kvar i Paris gick allt bra DS

PPS Den ökända 10.000 meters-klubben är något helt annat..DDS

Dessa sidor utvecklas kontinuerligt. Copyright © 1996 Bertil Sundberg.