Nu går det inte att dölja längre - ens för sig själv. Dvs det alla i omgivningen vet: man är
missbrukare - bläddrare alltså. Av det som en gång var en lycklig familj från socialgrupp I,
dvs utan vare sig bil eller TV, återstår nu bara några trasiga människospillror med uppenbara
kommunikationssvårigheter. Förr kunde man tända på en påse popkorn och en flottig Canasta-
lek eller ett parti Ludo med lakrits ihop med svärmor från Köpenhamn. Allt under lättsamt
svanskt pladder. Ingen TV fördunklade samvaron i tillvaron. Med förundran noterades vänners
återbud till middagsinvitationer på grund av: en serie på TV...
Jungfrusilen
Men det började strula någon gång i mitten på 60-talet. Man fick jungfrusilen ute i Vaxholm i
Stockholms skärgård. Det var Farbror Melker i “Vi på Saltkråkan”, som stod för den
jättehäftiga kicken. Sen var det kört liksom. Man gick ut lite´ löst med en myntTV i svartvitt.
För att kunna lämna tillbaka den, när serien var slut. Man kunde ju sluta när man ville.. EN
färglös kanal kunde ju inte vara beroendeframkallande vettja. Men så spädde man på med en
Danmarksantenn och blev jättehög på Otto Leissner. “På med pilen Palle!” Nu gick man över
till tyngre grejer: Hyr-TV med jalusidörrar, som ett barskåp, vilket diskret skulle dölja den nya
lasten. Man ville ju inte direkt skylta med att man trillat dit.
I rosenrött
Sen kom TV 2 1969, och då var det dags för nästa antenn. Alltihop gömdes strategiskt på
vinden, så att ingen skulle märka att man oåterkalleligen var på glid in i missbruket. Rena
lyckopillret var det när Neil Armtrong studsade omkring på vår närmsta satellit månen. Släng
dej i väggen Gagarin! Vadå Sputnik? Det gick något år, och man började konsumera ensam i
sin färglösa tillvaro. Men det råddes bot på. En kväll kom några langare hem med en färglåda,
som dom hade fixat på stan. Skriet, som livsledsagarinnan upphävde, var det rena Rama. “Men
naturprogram gör sej så bra i färg ju” var en del av en dåres försvarstal. Men man flummade
omkring på rosenröda moln. Under några år tycktes missbruket under kontroll. Det var bara
det att dom här nya grejerna med videobandspelare och fjärrkontroll hade kommit ut på
marknaden. Då var det klippt igen. Det här måste man ju bara tjacka. Inte ens behöva gå fram
till TV:n utan käka popcorn och bli soffpotatis och kanske träna för att bli sumobrottare
rentav. För det hade varit kärvt - speciellt på mornarna. “Myrornas Krig” och Skolradion gav
ingen lindring när SUGET satte in. När kroppen bara ropade efter en återställare. Nu fanns
plötsligt chansen att klara morgonabstinensen. Det viskades till och med att i en del kvartar
hade dom pundat med Det Mest FÖRBJUDNA, sk vuxenfilmer, som kurirer hade fixat från
skumma ställen i Köpenhamn. Fast dom gick förstås inte att klämma in på den egna VCR:en....
Parabol-diabol
Inför omgivningens anklagande blickar sjönk man djupare och djupare ner i TV-träsket. Det
hände till och med att man råkade ut för det som i kretsarna kallas för “tupp-juck. Black-out
alltså. Man smällde helt enkelt av framför TV:n och vaknade frampå nattkröken till ett
våldsamt fräsande. Efteråt kunde man inte nöjaktigt redogöra för vad som förevarit på
skärmen.
Nu var man verkligen illa ute; skulle man tända av eller löpa antennlinan ut?
Tillvänjningen hade gått så smärtfritt, men avvänjningen blev det värre med. Det hela gav sig
självt - på gott och ont.
Yngsta dottern Ingela hade fått en antenn uppsatt av en kille, ett verkligt proffs ute i Veberöd
en av byarna utanför Lund - den lilla småstaden. Och hon berättade aningslöst: “Sven har
paraboler också”! Hon kunde ha bitit tungan av sig, visste att gubben skulle torska på stubinen.
Och visst fick gubbfan snurrande Kalle Anka-ögon omedelbums, hade liksom gått och tänkt på
det här med paraboler ett tag, och det här blev den definitiva kicken in i LNB-världen..
På några dagar hade “Sven-Antenn” fixat fram en motorstyrd 1,8 meters FUBA
glasfiberantenn med 2 mikrovågshuvuden med OMT samt fjärrkontroll. Dessutom en
“framtidssäker” Fuba/Luxor med inte mindre än 32 kanaler och hela 5 förprogrammerade
platser för de satelliter, som fanns uppe då. Och skruvade man på potentiometerknapparna
kunde man få in olika ljudkanaler. 6,60, 6,65 MHz och någon form av stereo. Och så fanns
inverterad video - något som stora Nokia/Luxor totalt tappat bort i hanteringen under
teknologins utveckling...
En lördagsmorgon tassade två tysta teknikfreakar omkring på det platta taket.
Några MBL-förhandlingar hade - som vanligt -vist nog ICKE föregått införskaffandet, varför
den lagvigda trodde att det gällde inspektion av takpappen. Efter hopskruvning av stativ och
tallrik var det dags att borra för att få ordentligt fäste inför kommande skånska vinterstormar.
Det var en andeviskning jämfört med det primalskrik eller den protesttornado, som tornade
upp emot “taktäckarna”, som tog betäckning, när mor upptäckte att far hade gett sig själv en
julklapp i förskott. Och nu var det fara på taket för flera återfall och kommande rymdnojor.
Grannarna i samfällighetsföreningen var inte heller odelat förtjusta inför insikten att få utsikten
betydligt skymd. Man smög sig ibland ut via bakgatorna efter mörkrets inbrott: Alla kan se på
en att man är bläddrare, tyckte man.
Polyglottens Paradis
Men så gick anläggningen igång och Aldous Huxleys Sköna Nya Värld strömmade emot en
förtjust enmanspublik. Nu satt man plötsligt på parkett, när världshändelserna spelades upp på
tumslängds avstånd så att säga. Man svävade mitt i lyckoruset: engelska, tyska, franska och
italienska smattrade emot den halvt deliriöse delinkventen. Snabbt som en rymdskyttel for
parabolen från satellit till satellit; alltifrån Stilla Havet till Indiska Oceanen.
En del kanaler visade psykedeliska program. Trodde man ända tills någon talade om att de var
kodade. Efter att ha fattat vad det rörde sig om bakom slöjornas dans, ville man ju kika bakom
ridån, om man säger så. En talför kille i Södertälje-trakten hade konstruerat en piratdekoder
och annonserade om BBC-holkar i E-världen. Men de fanns bara i pratmakarns fantasi,
berättade en snubbe, som hade väntat i 3 år på sina grejor. En Axlin-kille hade bättre hand med
lödkolven, och förstärkte den egna handkassan i källaren, som hörde till den stora, fina butiken.
Men mitt i all denna sällhet, saknades ändå något: Frankrike direkt, det vore
välan f´runderbart.
Butiken i Lund hade aldrig hört talas om 12,5 GHz-huvuden. Men det hade engelsmännen.
Med ilpaket (efter engelska tidsmått mätt) kom prylarna, och under hustruns semester vid
Svarta Havet, sattes förtänksamt nog upp en 1,2:a utanför sovrummet. Et voila! Nu brakade
helt plötsligt Parissändarna La Cinq, M6 och Canal J rätt in i sängkammaren med arla nyheter
redan vid 5-tiden på morgonen.
På självaste Julaftonen kom spanjorerna med Klappen: TVE 1 dök som första kanal upp på
den splitter nya Eutelsat på 10 öst utan att en kotte på konsulat eller ambassad visste ett
skvatt.
¡Pero hombre! Ett samtal till Madrid gav klara besked: Kanalen skulle blir bestående, så alla
som behövde friska upp sin Castellano hade här sin chans. Trött i tummen som man blev av allt
tryckande, behövdes det en fast antenn till Intelsat på 27,5 väst. Det klarades galant med en
1,5.a, eftersom strålarna pekade fel, och vi hade bättre mottagning än vad Albions söner kände
till. Tur det för den fina filmkanalen Prem1ere, sände superba filmer i stereo mellan 16 och 04
dagligen. En 90.a “compact dish” med utmärkta egenskaper fick flytta upp på nocken och ta
hand om franska kanalerna Och Sven gjorde det omöjliga och kopplade ihop CNN med
fransmännen på den vertikala polarisationen.med hjälp av en “Witch f´låt Magic Switch. Och
det funkade med 3 satelliter och 5 polarisationer på samma gång!
En ny era
Den beramade Astra, som verkligen hade gått igenom svårigheterna för att nå stjärnorna,
krävde givetvis en ny, mindre tallrik på sin position på 19,2 öst. “Brösarparn” dvs
ComCDtronic hade svarvat ner en tallrik till en 60:a, och den sattes upp i ett hörn av altanen.
Nu satt det fem tallrikar på huset, och man kunde nästan kalla sig för “Dish-farmer”
En namne ,Peter, hade raggat upp ett antal franska Tonna offsetare och med en på 49 cms
kunde man få kristallklara bilder vid vackert väder. Den var egentligen avsedd för den
direktsändande TDF på 19 väst med dåvarande kulturkanalen La Sept i D2MAC, som endast
Mitterrand kunde se. Lika klyftigt som att lägga Operan vid treriksröset.
Epilog?
Nu när hustrun återigen är nere och gyttjebrottas vid Svarta Havet, sitter man med 9 paraboler,
en kinesisk wok, och en IKEA-lampskärm för Kopernikus, så drabbas man av Insikten.
Det är hög tid att söka hjälp, någon form av avvänjningsterapi. En tänkbar organisation kunde
vara Rymd-Länkarna eller AA - Antennas Anonymous. Ringde det senare och fick tala med
jourhavande hjärnskrynklare på akuttelefonen. Hon förordade omedelbar akutterapi med
inläggning.
-Vaddå för nåt? undrade man med darrande stämma och spagettiben.
Två veckor på hemmet utan permission och med endast EN satellitkanal, sa hon myndigt
- Vilken då ? sa man -FilmNet+ utan dekoder eller kort sa hon.
- Men den kan man ju inte se då, sa man.
- Nej just det sa hon - och la på.
Avsomnad i tjänsten...
Foto: älskad hustru ©
|
Skicka e-post till