| Nygammal Skärgårdsvals |
|
Det har varit inne med nostalgi rätt länge nu. Ni vet den där mer eller mindre definierade längtan efter barndomens smultronställe. Denna trängtan drabbade också familjens överhuvud vid en diskussion av årets semesterort. De övriga familje-medlemmarna fick lyssna till fars hänförda betraktelse över den lilla stugan med dubbeldasset där ute på skärgårdsön i det yttre havsbandet. Det blev lyriska beskrivningar av gastning på jättestora segelbåtar i förkrigets Sandhamnsregatta., av lotsbyte på gamla Gripsholm, som fullt upplyst kom från Stockholm i augustikvällen. Det blev berättelser om höbärgning - där vi fick den första hösnuvan - ishämtning med skottkärra från isstacken, grisslakt och andra idyller ej att förglömma. Fadern förirrade sig bort i minnet av förbjudet kräftfiske med ficklampa, då kompisen sas skakade klo med en praktkräfta och tjöt till av smärta, varvid kräftrackarn for iväg i en vid båge upp i en närbelägen björk. Den har sedan dess inte avhörts, trots att vi som man säger försökte palla kräfta. För egen del blev fångsten rätt så god, om man bortser från en ål, vilken vid gripandet visade sig vara en snok, som låg och tryckte i vattenbrynet. När fadern hade återvänt till nuet och lovat bygga borgar av blålera till barnen, var dessa strax med på att dra till fars smultronställe. Hustrun, den tålmodiga som lyssnat tyst, undrade nu huruvida sagda smultronstuga så här 30 år efteråt stod outhyrd, eller om något annat objekt skulle kunna hyras med hela 14 dagars varsel så här i högsäsongen. Det visade sig att romantikern nog inte tagit med vissa fakta i beräkningen. Men vår Herre beskyddar de sina.... Smultronstugan var för längesedan borthyrd, men si fanns det inte en ny svartbyggd kåk i närheten, där man just fått in ett återbud. Proviantering, packning och andra anstalter förlöpte friktionsfritt - måhända beroende på att dessa formaliteter sköttes av en mer jordnära representant för familjen. Barn. boxer och hustru stuvades jämte packning i den vita Helgonbilen. Efter någon timme var det så dags att byta färdmedel. En passbåt forslade en lycklig familj och en döskraj jycke till bestämmelseorten. På bryggan stod halva byns befolkning och väntade; skärkarlar med eue-de-vie i blicken och sommmarkapellet på vegamössan, sommargäster i tajta jeans och slimmade skjortor - och i stugfönstren glimmade det som av kikare. Mottagningskommittén bestod också av två ivrigt skällande taxfröknar, som väl ville markera revir. Det gjorde inte familjens jycke bättre till mods utan väl uppkommen på fast mark försvann han som en raket till skogs. Senare efterforskningar företagna av husse, visade att hunden lyckats beta av halva ön på flykt undan taxduon. Tillbka till bryggan. Efter överståndna hälsningsformaliteter erbjöd sig en skärkarl flott att hjälpa till med bagaget till stugan. Repliken: -Det var tungt de´här, har du julbrännvinet med? , lät liksom ana en viss avsikt med kånkandet. Nåväl, framburna till stugan fann vi det bäst att korka upp. Det hörde så att säga till mönstret. Men en halvpåse var också en form av passepartout - en entrébiljett till mycket i byn. Man fick hämta vatten i den och den brunnen, nyttja närmsta hemlighuset - och sist men inte minst: Man fick vara med och kasta spinnspö på någons fiskevatten! Det råder nämligen en slags kastväsen härute. Urinnevånarna och deras efterkommande innehar fiskerätt. Men vid avstyckning av tomter följer det inte med några fiskevatten, vilket lär förklaras av att man förr hade sin bärgning av fisket. Urinnevånarna med fiskevatten är alltså den högsta kasten. Sen kommer de som köpt tomt och medelst fluidum skaffat sig en mer eller mindre permanent rätt att fiska. Återstår alltså den lägsta kasten, som bara hyr och inte har några rättigheter över huvud taget, men som tidigare nämnts genom halvpannans magiska kraft i nåder får följa med fiskerättsinnehavaren i ekan. Till de oskrivna lagarna hör nämligen att man aldrig får fiska på egen hand.. Eftersom inträdesbiljetten var fixad, kom automatiskt erbjudandet att få följa med nästa dag och kasta. Skärkarlen återvände till sitt på osäkra ben, och familjen til sitt, dvs installationsbestyren. Nästa dag var det tydligen rätt vind för gäddfiske, för skärkarlen ropade med tordönsstämma från stranden, att nu gällde det att vara kvick i vändningarna. Utrustad med sprillans nytt haspelspö ilade vi till båten. Väl ute mellan kobbarna behövde denne skärgårdens stentor t r e kast för att få upp sin första gädda. Har dom nån slags inbyggd radar dessa skärkarlar? Så var det då amatörfiskarens tur. Efter några försök till kast vred sig stentor i skrattparoxysmer. Det blev nämligen inga kast alls. Vid själva utkastet tryckte man på utlösningsknappen. Och reven ringlade sakta ner efter båtkanten. "Det går mycket bättre om man gör tvärtom, sa stentor. Håller knappen intryckt till själva kastögonblicket. Efter denna modifiering av tekniken gick det bättre. Mycket bättre. Det blev till och med beröm. "Det var ett långt kast det där, du tar dej." Swirr - i en elegant båge försvann reven ut och snäpp så fortsatte draget för egen maskin åt Ålands Hav till. Den gädda, som kom på bordet den kvällen kom inte från egen fatabur.. Är man i skärgården, skall man givetvis också ut på roddtur. Som barn hade man fått lära sig ro på rätt sätt därute. Det gällde att skeva årorna rätt och elegant låta dom stryka alldeles tätt ovanför vattenytan. Om man idkade så kallad Stockholmsrodd a la slåttermaskin, var man stämplad för livet. De egna barnen skulle nu bibringas roddens nobla art. Av skärkarlen fick vi låna en gisten eka för demonstration. Ut på böljan den blå! Far undervisande och flickorna som välartade åhörare. Vi hade kommit litet långt ut, och det hade börjat blåsa upp, så att det gällde att ta i litet extra på hemrodden. Så mycket extra att babordsåran bröts och årtullen ur sitt fäste och försvann med ett plums i djupet. Barnen hade därvid den goda smaken att icke vidare kommentera lektionen. Det gick att paddla med en åra också. Men vad skärkarlen, som stod på stranden, sa skall här icke återges. Det blev inga fler fisketurer i hans båt. Hans hustru följde däremot välvilligt med nästa dag. Efter några kast blev det äntligen napp - bottennapp. Draget gick inte att rubba. Ilandsatt på närmsta kobbe försökte man att lirka loss draget, men det ville sig bara inte. Hustrun till skärkarlen hade under tiden åkt in för avlösning. Och ut med snurran kom stentor. Det skratt som han gav upp, när han kom ut hördes ända till Sandhamn. Och lotsarna därstädes trodde först att Almagrundets fyrskepp hade början fungera igen. I Sandhamn står förresten lotsarna tätt som kvicksilvergäddor. Är dom inte mästerlotsar så är dom överlotsar eller kronolotsar. Ingen är, såvitt vi har oss bekant, pensionerad från Vaxholmsbolaget.. Under vistelsen på ön, där förresten smultronen höll på att torka bort, ble det aktuellt med ett stadsbesök. Hustrun skrev minnes- och inköpslista och meddelade att det gick bra att ta prylarna i stora spannen, som skulle hämtas ut hemifrån. I staden hade krukväxterna dött, gräsmattan torkat bort, men ogräset såg livskraftigt ut, annars var allt sig likt. Efter effektuerade ärenden kurs mot havsbandet igen. Nu är det så att passbåtarna inte går så värst ofta till byn, utan man måste anlita Vaxholmsbåt till en annan del av ön. Därför hade man vist nog placerat en cykel vid bryggan. I stan hade vi införskaffat ett snyggt bambuspö med tillhörande metmask i specialaffären. För att meta var nog modellen i alla fall... Överfärden till ön tog bara några minuter med den snabba båten, så därför blev det något jäktigt vid landstigningen , som blev extra stökig eftersom biljetten inte återfanns. Den bör lämpligen avlevereras vid avstigningen. I hastigheten blev spöt kvar på båten - men det gjorde inte så mycket, maskpåsen gick sönder och de feta maskarna bildade en snitslad bana utefter vägen. Det visade sig nämligen vara rätt svårt att stuva allt i hink, axelväska och papperskassar. När varken sadel eller styre gick att höja på minicykeln, utan hade rostat igen, så anade vi en strapatsrik hemfärd. Eftersom skrivaren är bra över medellängd, och minicykeln verkligen gjorde skäl för namnet, utgjorde ekipaget en kostlig syn, som också mycket riktigt kommenterades av förbipasserande. När man "cyklat" över halva ön, upphör vägen - då tar de romantiska gamla kostigarna vid, och terrängen är ordentligt kuperad. En svettig och förbannad cyklist sände åtskilliga tankar till bröderna Fåglum och andra självplågare under sista halvan av färden. Väl framkomna till byn möttes vi av skärkarlen, som förväntansfullt tittade på det andtrutna ekipaget. Och han blev inte lottlös. Med i packningen fanns nämligen en kartong punchpraliner, som han förärades under övliga hedersbetygelser. Vi har sedan dess icke fått några ytterligare erbjudanden om fisketurer... |
Skicka e-post till