BOURDIEUS TEORIER: FÄLT OCH HABITUS

 

Fält teorin betyder :
"att människor samlas kring något gemensamt
som de tror på och strider om."
Inom filmens fält handlar det om vad som anses vara bra film.
"Härom strider man och meningarna kan vara delade, men
något som inte kan ifrågasättas inom fältet är tron på att
det man strider om är värdefullt, det vill säga att striden är
värt besväret. Fältet hålls samman av denna croyance (tro),
som förenar alla de stridande(...)".
En konstnärs speciella värde måste alltså förstås utifrån fältets institutioner,
kritiker och andra involverade, som ingår i ett system av relationer med
positioner som tillträts av 'specialister' inom området.
Ingmar Bergmans film "Sista skriket" (1994) om ett fiktivt möte mellan
producenten Charles Magnusson och regissören Georg af Klercker är en
praktisk indikator på att filmen har ett fält. Filmhistorien har trängt in i
filmen, vilket denna film visar genom att vara en fiktiv berättelse med
filmhistoriska anspelningar.

 

Habitusbegreppet rymmer människors livsbanor, dvs. de i kroppen
inristade vanor och dispositioner som tillåter människor att handla,
tänka och orientera sig i den sociala världen.
Detta betyder att i det egna 'beteendeschemat' finns alltid närvaron
av det förflutna i form av arv och miljö, som formar en inneboende lag.
Denna lag, som är uppbyggd av både kollektiva och individuella erfarenheter,
är varaktig och omflyttbar, så individen har en möjlighet att förändra
sitt habitus under sin levnadsbana.
Individens erfarenheter agerar oftast spontant och utan ett medvetande,
vilket gör att man orienterar sig mot bekanta miljöer.
Rör man sig ständigt i samma miljö bekräftas habitus hela tiden.
Rör man sig däremot in i nya miljöer utökas erfarenheterna
och habitus kan förändras.
 
Förförståelsen till den sociala världen ges alltså genom den sociala världen.
Vilket även ristas in i kroppen. Detta kallas i Bourdieus termer för
' kroppshexis ' och betyder kort och gott att kroppen visar vem man är,
eftersom den visar ett rörelseschema som återspeglar den miljö där man
erhållit dessa, t.ex. hur vi pratar, går, skrattar eller äter. Vårt bordsskick
predestinerar oss att äta på det sätt som känns mest naturligt.
Kroppshexis är oftast varaktigt och omedvetet nedärvt. Kroppen
representerar inte sitt uppträdande, eftersom den inte memoriserar sitt
förflutna utan istället återupplivar det och visar upp ett inlärt beteende.

 

NÄSTA SIDA