|
Det var en vacker morgonsol som kikade in genom mitt fönster i sovrummet och lyste på mitt
trötta yrvakna ansikte. Med berått mod skakar jag liv i bit för bit av min kropp för att
sedan masa mig upp till en uppfräschande dusch. Jag kliver ur duschen blötdrypande och griper
efter ett badlakan och torkar mig snabbt. Kaffebryggaren fräser till när vattnet tar slut och
jag tar mig en kopp. Jag går ut på min bro och tittar runt medan kaffet smakar beskt och starkt
i min strupe. Jag kommer på mig med att stå på trappan med endast en handduk virad runt midjan. Snabbt vänder jag in i sovrummet för att befria mig från den Tarzanliknande häcklappen och få på mig ett par Adidas byxor och lämplig t-shirt. - "Det skulle vara fint med en promenad i det fina vädret" tänker jag. Så jag tar på mig mina väl ingångna skor och kliver ut på trappan för att börja min sista långa färd. Jag går ut på asfalten och känner hettan slå lite lätt genom skosulorna mot mina fötter. Jag sätter kurs mot näcken, en liten mack i Furudal, och börjar min vandring. När jag kommer fram till Näcken så träffar jag en man som vill slå vad med mig. Vadet går ut på att jag inte klarar av att gå fram och tillbaka till Oslo på mindre än 24 timmar. Innan jag vet vad jag gjort så antar jag vadet och sätter fart mot Rättvik. När jag kommer till Gulleråsen ser det inte ut som det borde vid gränsen mellan Dalbyn och Gulleråsen. Det står Norge på skylten och det är taggtråd på varje sida och ett stort hus där det står tullstation på. Jag stannar på ett respektfullt avstånd och tittar och funderar hur det är möjligt, så jag vänder mig om för att gå tillbaka men då står det på en skylt att det är "100mil hem". Det är som om något suger mig mot huset och jag går sakta mot det -"spela roll" tänker jag. Att passera tullstationen var inga större problem tullarna tyckte att det var helt okej att man var ute på långpromenad. Väl på andra sidan ser jag en skylt där det står "Oslo 12" och jag tar sikte mot Oslo i ett gungande tempo. När jag kommer till Oslos stadskärna träffar jag på en skum gök som på något vis påminner om mannen jag träffade på Näcken. Han säger att han är hans tvillingbror och att jag ska ha en hemlig kod med mig för att visa upp till hans bror. Jag vänder om och ger mig ut på färden hemåt. Jag ser på min klocka att jag bara har en timme på mig att komma hem igen och då hade jag ännu inte kommit ut ur Oslo. Till min förvåning ser jag tullhuset när jag går runt hörnet på ett hus i Oslo och jag springer dit. När jag kommer in så ser jag att tullarna är bara kvinnor och uppträder hotfullt vilket förbryllar mig lite. Det kommer fram en kvinna och säger åt mig att ställa skorna på ett rullband -"det är väl okej" tänker jag och lyder. Sen följer en tid av utfrågning om vad jag gjort, när jag gjort och hur jag gjort och vilket syfte jag haft med min resa till Oslo. Det är lite konstigt tycker jag att alla kvinnor är så elaka som om de vill bestraffa en stakars resenär. Tillslut så får jag gå vidare genom en röntgenmaskin och en tjej säger på norska att följa gången till ett väntrum där min skor ska finnas. Väl framme i det rummet ser jag att det finns många människor som ser lite apatiska ut. Jag börjar leta efter mina skor men hittar dem inte, desperat börjar min kamp för att hitta dem. Jag springer runt i rummet och river och rafsar i alla skor som ligger på golvet men utan resultat. Tillslut kommer det fram en gammal gumma och viskar hest i mitt öra -"du kommer aldrig härifrån utan dina skor och dem kommer du aldrig att hitta" och avslutar med ett hest skratt som får mig att må illa inombords. En hemsk panik bryter ut inom mig jag måste ju hem i tid för att vinna vadet. Jag tar sikte på gången för att komma tillbaka till kvinnorna men då blir jag bryskt bemött av två ilskna kvinnor som bara pekar att jag ska vända om och gå tillbaks. Jag vänder mig om hastigt och ser att dem är borta och jag går tillbaka utan att möta någon denna gång. När jag kommer fram till maskinen så möts jag av en liten ljushårig tjej som ser lätt bekymrad ut men innan jag hinner säga nått frågar hon på Norsk dialekt. - Vill du hem? - Ja, det vill jag. - I så fall ska jag hjälpa dig om du hjälper mig. - Vad ska jag göra? - Jag har en dator hemma som inte funkar, fixa den och jag hjälper dig. - Ok, hur hittar jag dit? - Ser du dörren där till vänster öppna den och följ den ner till banvallen, sen följer du den en km där kommer du se en byggnad på höger sida ståendes på fyra pålar, där finns det en stege upp till mitt rum och där hittar du min dator. - Okej, vi ses här om ett tag. Jag smyger genom dörren och följer tunneln ner till banvallen och beger mig åt höger åt det håll hon beskrivit. Jag smyger hukandes hela vägen för att inga galna norskor ska få syn på mig. Till slut ser jag byggnaden på höger sida om banvallen och jag tar sikte på stegen som hänger ner från plattformen ett tiotal meter upp i luften. Vigt häver jag mig uppåt och strax häver jag benen över kanten på plattformen. Det första som slår mig är den enorma utsikt jag har från min nya position en stund tror jag att jag ser ända hem till Furudal. Jag smyger in i rummet med en olustig känsla av att något är väldigt fel men kan inte peka ut vad. Sen får jag syn på datorn som står i hörnet av rummet med friska steg klampar jag dit lite oförsiktigt. När jag satt mig tillrätta på stolen och slagit på strömmen till datorn blänker höljet till på något mysko skimrande vis. Snabbt fixar jag de problem jag hittar och med belöningen i åtanke så reser jag mig från stolen för att klättra ner igen. Jag slänger ett sista getöga över axeln mot datorn igen och ser till min förvåning hur tangentbordet ändrar form och blir diffust för att avsluta med att bli någonting avlångt med en massa konstiga hieroglyfer på. Sen får jag känslan av att vara iakttagen och paniken slår till igen. Med en rusande fart kommer jag ner och ut på banvallen igen, denna gång åt vänster. Desto fortare jag springer desto saktare kommer jag fram men till slut står jag vid ingången till tunneln. Efter en liten smygande promenad är jag framme där jag och tjejen skulle mötas men ingen var där. En liten stund senare hör jag hasande steg en bit bort och jag tar skydd inne i tunneln medan ljudet hasar förbi, men ljudet stannar utanför. Jag noterar snabbt att dörren öppnas sakta och så ser jag norskans ansikte titta in lite frågande. - Det är klart. Säger jag till henne. - Jag vet vad som hänt dina skor. Svarar hon - Vad har hänt dem? Undrar jag - Dem har blivit bötfällda för att dem gått för långt och att det bildats ett helt nytt illaluktande ämne i skorna så dem har blivit satta i karantän. Svarar hon. - Vad ska jag göra? Frågar jag lite stört. - Du vill väll hem antar jag? Frågar hon. - Ja, det vill jag. Får hon till svar av mig. - Då ska du följa tunneln ca fem meter neråt mot banvallen där ska det finnas en dörr till vänster öppna den och följ den så långt det går och sen borde du vara hemma, eller inte långt ifrån. Svarar hon. - Jag tackar dig djupast. Svarar jag och vänder mig om med nytt hopp i blodet. När jag kommit ut ur tunneln ser jag till min förvåning att jag står i Arvet vid en skylt där det står "Furudal 5" med ett getöga på klockan ser jag att jag har lite tid kvar. När jag kommer fram till nordbron i Furudal möts jag av ett intensivt pressuppbåd och fotoblixtar överallt. Jag ser en Van med svarta rutor rulla fram till mig och öppna dörren det står Tv4 på sidan. Färden går raskt hem till min lägenhet där de riggat upp en liten tv studio med soffa och grejor som hör till. I mina tankar undrar jag vad det är dem håller på med men att jag snart får veta det misstänker jag när dem sätter på mig en slipsmikrofon och visar mig till en plats i soffan. "Fem, fyra, tre, två, on air" ekar det lätt i mina öron och jag ser till min vänstra sida och får se Bengt och Malou från tv4. - Var du rädd och hur kändes det att fly? Frågade Bengt. - Hur klarade du dig utan skor? Undrade Malou - Hurså, vad är det som är så hemskt? Frågar jag till svar. - Det finns ingen som tagit sig ut ur tullstationen levande. Säger Bengt och Malou i munnen på varandra. - Jag tror att någon måste vara den första. Svarar jag. Sen tar jag på mig skyddsmasken med glasögonen och griper efter cyan stavarna och ger tecken till discjockeyn att starta partyt. Jag ger mig in i en vild dans och allt detta i direktsändning i tv4 med discomusiken dundrades i öronen. Efter en kort stund hör jag hur ett ringande ljud gör sig mer och mer påmint och tillslut överröstar musiken helt. Plötsligt så tonas musiken och ljuset från lamporna ut och sinnet blir bara mörkare och mörkare. Ett genomträngande ringande ljud gör att jag öppnar mina ögon yrvaket och tittar upp i taket. Jag ser att det är klockradion som sjunger ut sin morgonångest över mig och jag känner hur hjärtat bultar vilt i mitt bröst när jag inser att det endast var en dröm. Till saken hör att dagen efter denna dröm så kom jag till skolan som vanligt. Min lärare berättade inför hela klassen att en av hennes pojkar var inspirerad av mina promenader jag tog för konditionensskull. Då kunde inte jag låta bli att berätta om min dröm. Gissa vad reaktionen blev... Jo ett unisont jubel och man var dagens hjälte. Av: Per Jonsson |