|
 |
Anekdoter och skrönor
|
|
Register "En morron i början av 40-talet, närmare bestämt den 29 juli 1943, när de 13 båtlagen i Järnäsklubb seglade in stod det klart för alla. Aldrig tidigare hade man kommit in med en sådan fångst. Häggström, Molin, Ögren, Lydig och alla de andra visste inte om man skulle skratta eller gråta. 21 ton strömming. En normal morron var det 6, 7 eller 8 ton. Men nu 21 ton. Algot Häggström slängde sig på telefonen. Vevade runt några varv och det plingade till. Hemma hos Majken föll den lilla vita anropsklaffen i växeln ner. Klockan var 5 på morronen. Men Majken visste att det var dags, Det var det alla mornar. Fisken skulle säljas och man ville bli uppkopplad till Västerbottens Fiskeriförening för att meddela fångsten. Majken kopplade samtalet genom att veva på sin vev. Först till Nordmaling där samma procedur gjordes en gång till. - Ja sku tala om att ve ha 21 ton te sköta. Ja ha inte vöre ve om slikt. Hä ä strömmingen se båta ta nästan in vattne. Dem få ta upp i flere omgångar. Hur mycke ta je hand om?. Det var det Johan ville veta. Klockan sju kom fiskeribilen för att hämta. Man köpte bara 4 ton för 25 öre per kilo . NU var goda råd dyra. 17 ton strömming skulle tas om hand. - Hur sku ve få tag i så mycke gillkäringer? Frågade sig Algur. Han visste att det brukade gå bra med några av kärringen i klubben. Hilda Sjöberg hon va visserligen en av de snabbaste, men …… - det räck int ve klubbara Vi ring till a Victoria uppe byn. Hon jett skaff någre gillkäringer. Victoria var syster till handlarn och hade telefon.
Redan efter en halvtimme hade bude gått och de vara på väg.
Med raska tramptag på cykeln kom de, Betty Nordell, Betty Jonsson,
Hilda Johansson och Victoria själv, Gillkäringen från
Järnäs va på väg. 2. NabbkistanmmmmmmmmmmmmmmmmmmmTillbaka till början Nu jag ska berätta om det som hände för flera hundra år sen. En höstnatt, när he förlist ett skepp utanför Nabblande. Nabben är en sten ås som ligger mot Bredvikshålle, rakt ut i Nordmalingsfjärden. Någre å besättningen lyckesä forsla en kist full med gull, smycken och ädelstenar i land. Kistan var resultatet å flere års sjöröveri. I kista fanns mycket våld och blod och hemskheter. Besättningen grävd ner kistan någonstans i stenåsen. Det berättas att allihop å besättningen som var med, sen ha försökt att finn kista, men ingen ha lyckese. Hundratals år ha gått. Kistan ha hittese ve jämna mellanrum, av olika bybor, men ingen har lyckese forsel kista till byn. Det har alltid hänt något som omöjliggjort det. En bonde från byn, jag ska inte tala om vem han var ettersom släkta hans fortfarande lev, var ute och jagade på Nabben. Av en ren tillfällighet, när det börjat mörkna, snavade han på en stor och knotig tallrot, så hittade han kistan. Han öppnade den. Han blev så bländad att det gjord ont i ögonen. Han smälde igen locket. Han visste nu att det var mörkrets makter som drev sitt spel. Han visste att om han skulle klara att få hem kistan med dyrbarheterna, så var han tvungen att hålla i kistans båda handtag till soluppgången. Han var en orädd skogsman, som väl läst sin katekes, så han tog ett stadigt grepp om kistans handtag. Men plötsligt förvandlades kistan till en stor svart tjur, med väldiga horn och gnistrande ögon. Mannen kände sig som uppslukad av dessa glödande ondskefulla ögon. Hans enda tanke var att inte låta sig skrämmas och släppa taget. När solen steg upp på himlen fann man honom vandrande efter en skogsstig. Han höll krampaktigt i en knotig 7 tums tallrot som syntes vara avsliten som ett blomskaft. Det enda han sa va: Jag ska inte släppa. Han sa aldrig något annat. Hundratals år senare var en annan man ute i skogen runt Nabblandet och körde virke. Det var en man som bodde här i närheten. Bara hundra meter i den riktningen. Under en rotvälta hittade han kistan med guldet. Snabbt hade han bestämt sig han skulle ta hem kistan direkt, Han måste få in kistan i ett gudfruktigt hus innan det blev mörkt. Det var enda sättet att behålla guldet. Han hade just lastat av virket, när han vände sig mot byn, och fick se en tydlig eld, minst sju meter höga lågor. Han såg att det brann nere i byn. Det såg ut att vara hans eget hus. Snabbt bestämde han sig. Han kunde hinna hem och släcka elden för att sedan komma tillbaka och hämta kistan. Så tidigt på dagen var det. Men för att vara säker på att finna tillbaka till rätt plats, tog han skakklen från hästen och la dem i kors över kistan. Han skynda sig sen hem. Bara för att finna att gården stod här utanför som den alltid har gjort. Ingen eld. Ingen rök. Han förstod att han hade blivit lurad. Han skynda sig tillbaka till kistan. Men han kunde inte finna den. Han fann inte ens de skakkler har hade lämnat. Han fann inte heller den tall som var orsaken till den rotvälta som blottat skatten. Han sökte i många timmar men gav till slut upp. När han kom hem nåddes han av budet att han var tvungen att flytta huset till Kråken. Var branden han sett ett slags förebud till budet att flytta till Kråken. Han undrade vad som varit värst. Skatten ligger fortfarande gömd i stenåsen
på Nabben. |
|
