Den som förväntar sig ett svar på den frågan, kan egentligen sluta att läsa här. Jag har inga svar och jag har också mycket svårt att tro på att någon annan har det. Däremot har jag, som alla andra Gudstroende, en bild - en förställning om Gud. Ja egentligen har också de som säger sig inte tro på Gud en Gudsbild. När man samtalar med dem visar det sig mycket ofta att det är den traditionella Gudsbilden de inte tror på.

Människan har skapat sig föreställningar om Gud under en mycket lång tid. De har sett olika ut under olika perioder och inom olika kulturer. Det skulle bli alltför omfattande att här granska historien om hur människan har uppfattat Gud, så jag håller mig till den nu, i vår kultur förhärskande föreställningen. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekomenderas Karen Armstrongs bok, "Historien om Gud". (Se under rubriken lästips) Jag tror att om Gud, som han är, vet vi egentligen ingenting. Vidare tror jag att Guds väsen ligger långt, långt bortom våra möjligheter att bilda oss begrepp. Mäster Eckehart, (se lästips) gick så långt att han sade att Gud, utifrån vårt mänskliga perspektiv är ett intet. Han ansåg att varje gång vi föreställde oss Gud, fjärmade vi oss ifrån honom. Det tror jag är riktigt, om vi inte förstår att våra Gudsbilder är just bilder av Gud och upphöjer dem till en exakta beskrivningar av verkligheten. Det är ungefär som om vi skulle anse att Konsum är en liggande åtta och ingenting annat.

Vår Gudsbild kan sägas vara antropomorf, alltså människoliknande. Vi tänker på och avhandlar Gud som om han vore en människa i gigantformat. Vi förhåller oss till honom som om han vore en "superstorpappa". Han blir t.ex. arg då vi inte gör som han säger och han blir glad när vi lyder. Han belönar oss för lydnad och bestraffar oss för olydnad. Framför allt är han också en "han". Han uppfyller alla villkor för att vara den gode men stränge och omutligt rättvise husbonden i ett utpräglat patriarkaliskt samhälle. Han kräver villkorslös lydnad för att inte bli arg och han tar hand om och beskyddar oss om vi lyder. Jag tycker också att det inom speciellt Gudstjänstlivet, finns omisskännliga drag av smicker och mutförsök. Är det månntro på det viset, att vi har bildat oss vår Gudsbild med oss själva som förlagor? I så fall har vi ju faktiskt gjort Gud till vår avbild. Det är alltså i grunden oss själva, med våra egna egenskaper, värderingar och fördomar, som vi dyrkar

. Ofta tillskriver vi någon annan människa olika kvaliteér och egenskaper som är våra egna. Att i andra människor "se" olika fenomen, som vi själva bär på, kallar psykologin för att projicera. Om vi bär på en vrede och då ofta ser vrede hos andra, sägs det att vi projicerar vår vrede på andra människor. De egenskaper vi själva bär på, medvetet, men oftast omedvetet, ser vi alltså hos andra. Vi projicerar emellertid inte våra egna egenskaper på vem som helst. Om jag själv omedvetet bär på en våldsnatur, projicerar jag inte som regel denna våldsnatur på en fridsam och timid människa. Jag kan inte hänga upp min jacka på en helt slät vägg. Det måste finna något att hänga upp den på, t.ex en krok eller spik. På samma sätt hänger jag i regel upp min projektion. Om en annan människa blir "projektionsmål" för min omedvetna våldsnatur, underlättas detta av att människan har åtminstone något litet våldsamt inslag i sin personlighet. Då har jag den krok jag behöver för att hänga upp min projektion på henne.

Idealisering, är också ett vanligt förekommande fenomen i våra relationer till andra människor. Jag kan t.ex. kraftigt överdriva en annan människas positiva egenskaper och förmågor. Detta kan härröra från önskningar och behov sprungna ur min egen längtan. Om jag tillskriver henne sådana egenskaper och kvaliteér, att hon blir ett mål för min längtan, är det frågan om idealisering. Längtar jag efter t.ex. trygghet och beskydd, tillskriver jag ofta någon annan person just de egenskaper som kan ge mig denna trygghet. Liksom då det gäller projektion, underlättas idealiseringen om det finnas en "krok" att hänga upp det hela på. Karismatiska människor blir därför ofta utsatta för idealisering och mytbildning. De har de förutsättningar som behövs för att fylla olika behov hos sina medmänniskor och det är kanske detta som gör att vi uppfattar dem som just karismatiska - de är perfekta "idealiseringsobjekt". Själv kan jag svårligen tänka mig ett mera perfekt idealiseringsobjekt än Jesus.

Det kanske heller inte är enbart andra människor som jag kan utsätta för projektion och idealisering. Kanske åtskilliga av våra föreställningar om än det ena eller det andra, är projektioner och idealiseringar.Måhända driver oss vår längtan till att också projicera på och idealisera vår egen Gudsbild. Alltså: att bilda oss en Gudsföreställning som tillgodoser våra behov av skydd och tröst och att projektionen ger denna Gudsbild mänskliga drag. Därmed har vi gjort Gud till vår egen avbild.

Av detta drar jag emellertid inte den slutsatsen att Gud inte är något annat än en föreställning, sprungen ur människans egen längtan. Däremot tror jag att människans eget psyke, med alla dess egenheter, starkt har bidragit till att vi har just den Gudsbild vi har. För mig är det viktigt att komma ihåg detta. Jag uppfattar Gudsbilden ungefär som en karta. Kartan visar inte verkligheten som den är, utan i symbolisk form. Bakom kartans alla symboler finns en verklighet som människan, med sina begränsningar, omöjligen kan föreställa sig. Jag vill ha en relation till Gud och det har visat sig mycket svårt för mig att utveckla en relation till en föreställning om Gud. Jag kan helt enkelt inte förhålla mig till Gud som om han vore en objektiv realitet utanför mig själv - jag här och Gud där. Jag kan inte uppfatta några gränser mellan min egen inre verklighet och det vi kallar Gud. Jag kan bara uppleva Gud som urgrunden för min egen medvetna existens. Egentligen går det ju med fog, att ställa sig frågan om Gud, sådan jag upplever honom, över huvud taget kan existera utan människan! Kanhända är frågan dessutom fullkomligt omöjlig. Den kan i själva verket innebära: Kan Gud existera utan Gud.