Själv tror jag inte på någon djävul. I alla fall inte som på någon person eller något annat självständigt väsen utanför mig själv. Någon jag kan relatera till på ungefär samma sätt som jag relaterar till en annan människa. Däremot tror jag på djävulen som en aktör på den inre scenen.

Våra förfäder var i sitt psyke troligen inte speciellt annorlunda beskaffade än vi är. Äldre tiders människor kunde också erfara att de var utsatta för krafter som fick dem att göra saker de egentligen inte ville göra, saker som de själva ansåg vara fel. Däremot hade de ju inte i likhet med oss någon psykologi som kunde förklara det för dem. Självfallet försökte de ändå att finna en orsak till detta obegripliga beteende. De tog då den förklaring de kunde finna. De var utsatta för en kraft utanför dem själva. En kraft som ibland förledde och ibland tvingade dem till onda handlingar. På det sättet tror jag det utvecklades en föreställning om allehanda onda andemakter, demoner och djävulen. Det är alltså frågan om egna inre krafter som den moderna psykologin beskriver i helt andra termer. Många ser djävulen på ungefär samma sätt som det C-G Jung benämner "skuggan", alltså de mörka sidor av oss själva som vi tränger bort och inte vill kännas vid, med allt vad detta medför, men som ändå är en del av oss själva.

Då det gäller den religiösa föreställningsvärlden tillkommer ännu en dimension. Då tror jag att djävulen främst symboliserar den inneboende kraft i människan som binder henne vid den jordiska verkligheten. En inre kraft som på ett bildspråk skulle kunna beskrivas som den kraft, vilken drar människan mot jorden och därmed fjärmar henne från himmelriket. Djävulen är den inre kraft som hindrade Peter Pan att tro på Älvor.(Se artikeln "Peter Pan och syndafallet") I evangeliets berättelse om Jesu frestelse, tycker jag att detta blir mycket tydligt. Där frestas Jesus av en djävul, som företer omisskännliga drag av ett mänskligt ego. Fortsättningsvis då djävulen omnämns, är det i denna aspekt. Den inre kraft som fixerar oss vid jorden och det yttre livet - det jordbundna egot.

Jag tycker att Jesus med hela sitt liv och sin natur, visade på de möjligheter vi har och som det är vår uppgift att utveckla: "Bli fullkomliga som er fader i himlen", uppmanade han oss. För mig innebär detta att vi i oss själva skall finna de gudomliga evighetsvarelser som vi i grunden är och sedan utifrån dessa, leva våra liv i den fysiska världen. Lite slarvigt och profant uttryckt skall vi alltså leva med den ena foten i himlen och med den andra på jorden. Jag ser alltså djävulen som den kraft vilken hindrar oss att finna detta inre himmelrike som Jesus talade om och istället håller oss bundna vid det yttre, jordiska livet. Detta faktum, att vi har ett jordbundet ego med vilket vi helt och hållet identifierar oss, är väl egentligen det enda hindret. Det vi ser som ondska, förutsätter ett jordbundet ego. Självfallet kan det heller inte vara frågan om att vi skall utplåna egot. Då skulle vi förlora förmågan att hantera den värld som vi är satta att leva i. "Förbanna inte mörkret - tänd ett ljus !"

Jesu framträdande på den historiska scenen måtte ha inneburit en allvarlig kulturchock - för dem som tog honom på allvar. Han gav oss regler för hur vi skulle leva för att underlätta den process som leder till Guds födelse i oss själva. Det stora bekymret var emellertid att dessa regler var moraliskt oantastliga, men samtidigt gick stick i stäv mot allt vad det jordbundna egot (djävulen) värderade högt. "Sälj alla dina ägodelar och ge till de fattiga, "älska dina fiender", är ett par exempel. Jesus var också en stor antimate-
rialist, men människans håg stod och står fortfarande i huvudsak till det jordiska livet. Det är då i sammanhangent viktigt att det jordiska livet inte bara avser ägodelar. Det är också frågan om sådana saker som passsioner, nöjen, arbete, studier, ja allt som hör till att vara människa. Detta är egots värld och den skall vi inte alls ta avstånd från. Vi skall leva den fullt ut. Det är mer frågan om vilket förhållningssätt vi intar. Jag menar att Djävulen är den kraft i oss själva som får oss att helt identifiera oss med detta yttre liv och förhålla oss till det som om det vore den enda existerande verkligheten. Det är alltså mer en fråga om att balansen i tillvaron rubbas av djävulen.

Jesus uppmanade oss att älska våra fiender och välsigna dem som förbannar oss och vi vet själva hur lätt det är. Han uppmanade oss att lämna den yttre formella fromheten och vända oss direkt till vår himmelske fader. Allt ställdes på huvudet men ingen kunde på allvar ifrågasätta det riktiga i det han lärde. Församlingar växte upp och enligt vad vi vet, levde de i Jesus´ anda. De samlade inte förmögenheter och de levde i egendomsgemen-
skap. Egentligen var de nog inte riktigt kristna: Jesus och hans närmaste efterföljare. Då gjorde djävulen ett schackdrag, som skulle visa sig bli hans stora mästardrag - han infiltrerade de framväxande kyrkorna ! Det jordiska egot tog mer och mer över ledningen, vilket innebar att man också inom kyrkorna började intressera sig mer och mer för de yttre formerna. Till slut, efter ett antal sekler, bestod relationen till Gud i huvudsak av att tro det rätta, att göra de rätta sakerna vid gudstjänsterna och sedan försvara detta mot allsköns irrläror. I skydd av kyrkornas maktstrukturer kunde då människorna i lugn och ro, t.ex samla förmögenheter, många gånger på bekostnad av andra och sedan anse att Gud hade hade välsignat deras verk. I våra dagar är väl det sistnämnda snarare en regel än ett undantag. Hur de "kristna" länderna har betett sig mot den tredje världens människor borde verkligen stämma alla som påstår sig vara kristna till allvarlig efter-
tanke. Samtidigt som man förbarmade sig över dessa ömkansvärda hedningar och delgav dem evangeliets välsignelse, passade man i förbifarten på att plundra dem på deras tillgångar och beröva dem deras möjligheter till ett anständigt fysiskt och kulturellt liv. Dessa illdåd har i våra dagar på intet sätt minskat. Snarare har de effektiviserats i den heliga tillväxtens namn. Här vilar ansvaret mycket tungt på kyrkorna. De bevittnade under många, många år denna utplundring, utan att ingripa