Tänk om det är just detta han gör ! Det skulle innebära att Gud talar till oss genom andra människor. Det är i och för sig inget sensationellt. Det har man inom Anonyma alkoholister varit medvetna om ända sedan starten på 30-talet. Då vi sitter i grupp och delar med oss till andra av vårt inre, händer ibland märkliga saker. Jag kan komma till gruppen, djupt bekymrad över ett till synes olösligt problem. Rätt vad det är, i något helt annat sammanhang, säger någon annan något som talar direkt till mig om min egen livssituation. Den som talar har oftst inte en tanke på att det han eller hon säger, ger mig just den ledning jag behöver. Dessutom är min otvetydiga erfarenhet att jag får den ledning jag behöver om jag lyssnar, om jag inte sitter där med förutfattade meningar och försöker tränga in det som sägs inom mina egna föreställningsramar. Jag måste med andra ord vara öppen och helt närvarande i nuet. Gud och Guds ledning finns tydligen alltid och överallt närvarande. Problemet är att jag inte är närvarande. Jag irrar omkring i min inre ofruktsamma öken som jag själv skapar av mina föreställningar, mina tankar, men framförallt av min rädsla.
I vår patriarkaliska verklighet, har det Newtonska förhållningssättet till den så milda grad dominerat, att jag har glömt bort konsten att lyssna. Både till andra och till mitt eget inre. Jag kan inte längre likt ett barn förundras. Rationellt och vetenskapligt ská dé va´. Det märks tydligt i hur jag möter andra, eller rättare sagt att jag inte möter dem. Så snart jag konfronteras med en annan människa börjar jag genast att bedöma, skapa mig föreställningar, kalkylera med olika handlingsalternativ och framförallt försöker jag förutse och styra konsekvenserna av mötet. Jag är inte på något sätt närvarande i själva mötet och går därför miste om det som Gud har att säga genom denna människa. På samma sätt tror jag att jag irrar omkring i min tankevärld i alla mina möten med min omvärld, också då jag läser bibeln. Jag försöker att inordna det jag läser i mina tankesystem och uppfattar då inte de budskap som finns dolda i bibelns berättelser. Jag "möter" givetvis bibeln på samma sätt som jag möter andra människor. Jag analyserar, bedömer och kalkylerar. Med mitt förnuft försöker jag att "klura ut", vad t.ex Jesus egentligen menade med det ena eller andra. Detta förhållningssätt ledde mig i stort sett ingenstans. Likt Nalle Puh satt jag och "tänkte stora tankar om ingenting".
Inte förrän jag började upptäcka de där förunderliga orden som grep tag i mig på ett sådant sällsamt sätt, började bibeln tala till mig. Den talade till mig om mig själv, om Gud, om människan och om kosmos. Den talade om att allt detta i grunden var ett och att vi människor bar det inom oss. Den talade om det meningslösa i att söka Gud i den objektiva världen. Den talade om att eftersom vi är Guds avbild, är det bara att vända uppmärksamheten - mot oss själva. De tecken som Gud har lämnar efter sig överallt kan inte förstås av förnuftet, men väl av något i själens djupare skikt. Där igenkänns de som sanningen.
Ett sådant sällsamt ord är Exodus - uttåget. Bara ordet försätter mig i ett nästan febrigt tillstånd av oro. Det verkar ha något mycket viktigt budskap att framföra och uppbrottsstämningen blir ibland nästan plågsamt påträngande. Vad är det då för uppbrott som är så nödvändigt ? Om vi betraktar berättelsen kan vi se att Israels barn utvandrade till Egypten för sin mateiella överlevnad. I Egypten väntade materiell välfärd. Man undkom den hotande svälten och uppnådde stora ekonomiska framgångar. Med tiden utvecklades denna välfärd till slaveri och Moses manade till uppbrott. Lämna det invanda, det trygga som blivit slaveri och börja vandringen mot det förlovade land som Gud utlovar. Exodus uppmanar mig att bryta upp. Det uppmanar mig att börja vandringen mot något okänt och osäkert. Jag vet inte ens om det finns något "förlovat land" och det var väl inte Israels barn heller säkra på. Det är alltså frågan om att ta språnget rakt ut i det okända.
Uppbrott är alltid förenade med stor vånda. Min inre Farao, representanten för det gamla, försöker att hålla mig kvar. Om jag trots allt ger mig iväg, försöker han hinna ifatt mig och föra mig tillbaka. Här gäller det tydligen att i full tillit bryta upp och verkligen ge sig iväg. Då kommer Gud att öppna vägen för mig genom "Röda havet" och låta det gamla gå under i en mäktig flodvåg. Sedan kommer jag att få vandra på nya okända vägar. Jag kommer att gripas av både tvivel och av vanmakt, men hela tiden finns en eldstod som kommer att leda mig till det "förlovade landet" - om jag låter mig ledas förstås. Detta är mycket förkortat och förenklat vad Exodus har att säga mig. Vi har under flera hundra år levt med en föreställning som kyrkan har gett oss. Jag skriver kyrkan, trots att det finns många olika kyrkor. Jag ser dock de olika kyrkorna mer som en nyansskillnad, än som en artskillnad. Det är, trots allt rabalder, i princip en och samma kristendom som kyrkorna erbjuder oss. Nu har vi emellertid allt mer börjat att ifrågasätta de färdiga bilder som under så lång tid varit vår norm. På vår oändliga vandring, har vi nått den punkt där vi börjar uppleva kyrkorna och de gamla bilderna som slaveri. Lever inte väldigt många människor också i en uppbrottsstämning ? Jag tycker mig se de vanliga tecknen för uppbrottstid. Polarisering, vilsenhet, våld, oro osv. På något sätt måste denna, många gånger omedvetna längtan att bryta upp, ta sig ett uttryck. Eftersom inte kyrkorna kan visa vägen, bryter sig allt detta sig ut spontant och då kan det ta sig sådana destruktiva former.
Moses manade Israels barn till uppbrott. För två tusen år sedan kom en annan vägvisare, Jesus och manade oss till samma sak. Nu har bilden av honom börjat att förblekna. Den har inte längre den våldsamma attraktionskraft den en gång hade. Nu börjar en annan mäktig kraft att ropa till oss. Den ropar i vårt inre att det återigen är tid att bryta upp från våra gamla föreställningar och påbörja den många gånger strapatsrika och smärtsamma ökenvandring som leder till det förlovade landet. En del människor hör den ropande rösten tydligt och en del svagt, men då vi väl har varseblivit den, är det fåfängt att kämpa emot. Det kanske är något oändligt större än vi själva som ropar. Hur var det då med vännen Peter Pan ? (Se artikeln "Peter Pan och syndafallet") Han hade nått stora framgånga i sitt yttre liv, men började känna sig mer och mer pressad av alla krav. Den tillvaro han hade arbetat så hårt för började mer och mer likna slaveri. Men Peter gav inte upp. Hans "Farao" var stark och beslutsam och han kämpade vidare ända till dess att katastrofen var ett faktum. Inte förrän han hade förlorat det käraste han hade, sina barn, kapitulerade han inför den dårskap som Tingeling försökte att förleda honom till och bröt upp. Många gånger är det på det viset. Vi klänger oss envist fast vid det gamla, ända tills dess att smärtan och meningslösheten i våra liv blir för stor. När vi har försökt allt som finns att försöka och lite till: först då, med kniven bildligt på strupen, är vi beredda att acceptera det som vi annars skulle avfärda som ren och skär dårskap.
Slutligen vill jag också framhålla att jag inte ser min bild av Exodus som den "sanna" bilden. Exodus är ett storslaget epos om en avgörande tid i det judiska folkets historia och om deras relation till Gud. Jag vill visa på ett sätt att uppfatta bibelns berättelser som mer handlar om mitt eget liv idag - här och nu.