Många har med ett frågande tonfall konstaterat: "Jaså du är frälst", och där står jag som ett ärkenöt och vet inte vad jag skall säga. För egentligen har jag nog alltid känt mig mycket kluven, inför begreppet "att bli frälst". Visst, jag är uppvuxen i ett hem med frikyrkliga traditioner, men under min bardom blev jag enbart skrämd av ordet frälst. Frälst betydde då att med nöd och näppe undslippa alla hemskheter i helvetet. Jag såg också yttringarna av frälsningen och de skrämde mig. Någon gång möttes jag också av förebråelser, för att jag inte "ville bli frälst". Ända långt upp i medelåldern var det ett mycket hotfullt ord.
För mig är "frälsning", ett olämpligt ord. I första hand för att det direkt frammanar en motvilja som med största sannolikhet härrör från barndomens upplevelser, men också för att ordet inte återspeglar min egen relation till det jag uppfattar som Gud. För mig skulle återförening vara ett bättre ord och det är ju också vad ordet religion betyder. Jag tycker mig också kunna se att denna frälsning eller återförening kan ta sig väldigt olika uttryck. De flesta kanske har haft tillfälle att bevittna hänförelsen på ett väckelsemöte. Det är ett uttryck som Guds närvaro i människan kan ta sig.
För min egen del sker det i den djupa tystnaden. Ur denna tystnad, denna absoluta stillhet, ja egentligen detta absoluta intet, kan ibland en närvaro stiga till medvetandets ytligare skikt. Från de stora okända djupen kommer den, tyst och obemärkt. Helt plötsligt finns den bara där. En närvaro som egentligen själv är utan egenskaper. Den är bara en närvaro.
Jag kan inte viljemässigt framkalla den. Det jag själv kan göra, är att undanröja hinder. Det största hindret är emellertid att jag är människa, med människans alla egenheter och det kan jag inte göra något åt. Jag måste istället skapa mig ett stilla, inre rum här, i den verklighet jag lever i. I detta inre tysta tempel, kan jag ibland erfara det heliga - Guds närvaro.
Det är inte frågan om någon bestående återförening med Gud, men ändå påverkar den mig starkt. Det jag främst lägger märke till, är den djupa frid som upplevelsen efterlämnar och som kan dröja sig kvar i flera dagar. Under de efterföljande dagarna kan jag också, på något sällsamt sätt, känna mig samhörig med hela min omgivning. De människor som jag normalt har svårt att fördra, framstår då för mig som helt annorlunda, fast de naturligtvis inte har förändrats ett dugg. Det är jag som har förändrats. Om detta tillstånd däremot skulle vara permanent, om jag skulle få leva mitt liv hela tiden förankrad i denna närvaro, skulle mycket se annorlunda ut. Då skulle mitt jordbundna ego inte längre vara det som bestämde min verklighetsuppfattning. Detta ego blev då istället Guds tjänare i stället för sin egen och den nya människan skulle vara född.
Det skulle förvisso få synnerligen omvälvande konsekvenser i mitt sätt att relatera till min omgivning och mina medmänniskor, men kanske framför allt till mig själv. Jag tror att det är detta allt ytterst går ut på - att återförenas med vår gudomliga identitetshalva. Den har jag inte förlorat, men väl förlorat den medvetna kontakten med. Det handlar alltså inte om att på något sätt "frambesvärja" något. Istället är det frågan om att bli medveten om något som redan är.
Så ser alltså ännu en bild av frälsningen ut - min bild och jag är övertygad om att det finns många flera. Den kan inte bli sann för någon annan än för mig själv. Visst kan en annan människa dela min bild, men sann - det kan bara den människan göra den.
Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, (Jes 9:2)
ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.