I vår kultur är det inte bara acceptabelt att "ta en grogg och varva ned" efter jobbet på fredags-
kvällen. Det är mer frågan om ett kulturmönster. Förr eller senare, oftast förr, kommer också "de längtande människorna" (se artikeln "Den längtande människan") i kontakt med alkohol eller andra droger. Det får ofta till följd att många hamnar i ett alkohol- och/eller drogmissbruk, vilket jag ju också själv gjorde. Det märks förhållandevis tidigt på flertalet om det finns risk för en framtida alkoholism. Vi dricker på ett annorlunda sätt än våra vänner. Vi dricker mera och vi dricker snabbare. Hela vårt förhållningssätt till alkoholen är annorlunda. Den verkar vara oändligt mycket viktigare än den är för våra vänner. Det går att ana en slags nära nog desperat fixering till alkohol som inte finns hos andra. Vi tänker på den väldigt ofta och vi pratar om den lika ofta. Det förefaller som huvuddelen av vår uppmärksamhet är koncentrerad på alkohol.

Många mer eller mindre insiktsfulla teorier har under årens lopp lagts fram om vad det är som skapar detta förödande förhållningssätt till alkohol. Det som resulterar i att jag redan från början dricker och på andra sätt beter mig som en alkoholist. Troligen finns det inte bara en förklaring utan flera. Det är också mycket möjligt att det kan vara frågan om en kombination av olika orsaker, ett komplex. Två förklaringar som ofta förekommer, är mycket grovt förenklat, dels att denna relation skapas av en barndom där grundläggande behov inte har tillgodosetts och dels att det är ärftligt. Den vanliga föreställningen, att det skulle bero på "dålig karaktär", eller någon annan form av omoral, anser jag vara så enfaldig att den inte behöver avhandlas. Personligen anser jag att de båda seriösa förklaringsmodellerna är korrekta, var för sig eller i samverkan. Det bör nu nogsamt noteras, att det som diskuteras inte är frågan om varför en människa blir alkoholist, utan vad det är som gör att vissa, redan från början, har ett "alkoholistiskt" förhållningssätt till alkohol. Alkoholist blir jag av att dricka alkohol - ingenting annat. Den åsikten är jag inte beredd att rucka på, förrän jag blir presenterad för någon som har blivit alkoholist utan att ha druckit alkohol. Vad det är frågan om är att ungefär 10 % av de som dricker alkohol blir alkoholister.

När jag väl har utvecklat ett beroende måste allt intresse fokuseras på just beroendet. Vad som har hänt mig längre tillbaka i livet är just då ointressant. När jag håller på att drunkna, hjälper det föga att börja grubbla över varför jag som liten var rädd för vatten och därför aldrig lärde mig att simma. Än om jag finner svaret på min fråga kommer jag ofelbart att drunkna. För all del: jag får då drunkna i full medvetenhet om den bakomliggande orsaken till min död. Däremot, när jag väl har gjort någonting åt mitt missbruk, är det dags för "simkurs". Då är det nödvändigt att börja titta på de orsaker som gjorde att alkoholens effekter, redan från början, blev så mycket viktigare för mig än för mina vänner. Erfarenheterna har visat att det som regel inte går med bara den ena delen. Om jag bara ägnar mig åt de bakomliggande orsakerna, blir jag inte nykter och om jag bara arbetar med missbruket, återfaller jag snart nog.

Hur många böcker som skrivits och hur många bataljer som utkämpats om detta vet jag inte - men det torde vara åtskilliga. Därför kommer jag att lämna det därhän, allt som finns att säga är troligtvis redan sagt. Istället skall jag ägna intresset åt en annan sida av det hela - den andliga. Vi vänder därför tillbaka till "den längtande människan". När hon för första gången prövar alkohol, händer ofta det som händer så många andra som prövar alkohol - hon blir sjuk. Ibland alldeles förfärligt sjuk. Det blev i alla fall jag. Men det hände också något mer, före det att jag började må illa. För kanske första gången i mitt liv, mådde jag verkligt bra. Den erfarenheten gör ju för all del också de flesta andra, men det verkar som om många av de som senare blir missbrukare, upplever det så mycket intensivare. Det är nära nog som att förflyttas till en annan verklighet, medan våra vänner blir kvar i sin gamla, men nu något förgyllda verklighet. Det är inte bara frågan om att t.ex. våga "stöta på tjejer/killar". Det fenomenet upplever praktiskt taget alla. Det är som om ruset för vår "Längtande människa" innehåller en dimension som andra saknar. Min Längtan har äntligen funnit sitt mål ! Minnet av detta bär jag sedan med mig in i framtiden och kommer hela tiden försöka, att om och om igen uppnå detta tillstånd, hur allvarliga konsekvenserna än må bli.

Jag blev mycket snabbt beroende av denna upplevelse. Därför fortsatte jag att dricka fast det redan nu medförde allvarliga konsekvenser. Katastrofen fullbordades emellertid, då jag också blev beroende av också alkoholen som sådan. Detta medförde att jag drevs till fortsatt drickande trots att den där sällsamma, underbara upplevelsen numera sällan eller aldrig infann sig. Vad är det då för gåtfullt tillstånd som vissa människor försätts i då de dricker alkohol. Denna förnimmelse av frihet från rädsla, ingen ångest över det som hände igår eller över det som kanske kommer att hända imorgon. Absolut trygghet tack vare en slags upplevelse av nära nog allmakt. Detta är vad som lättast kan återges i ord. Sedan tillkommer det viktigaste: det som inte utan vidare kan kläs i en språkdräkt. Någonting bortom orden, tankarna och känslorna.

Så här många år efter missbruket är det mycket svårt att särskilja den upplevelsen från all den mentala och känslomässiga bråte som alkoholen också skapade. Särskilt lätt drunknar den i minnet av allt negativt som hände då alkoholberoendet mer och mer började dominera och den fantastiska upplevelsen kom mer och mer sällan, för att till slut upphöra. Det här låter ju faktiskt som när en religiös mystiker försöker att sätta ord på sina upplevelser och kanske jämförelsen inte är helt uppåt väggarna. Jag har själv aldrig haft någon andlig upplevelse med ljusgestalter, röster som undervisar mig, eller andra mer spektakulära inslag. Däremot har jag upplevt vad jag skulle välja att beskriva som fläktar av andliga upplevelser. Också vid fullkomligt oväntade tillfällen har detta hänt. Mest överraskad blev jag då det inträffade på perrongen, när jag väntade på pendeltåget på Stockholm södra..

Jag vill minnas att det var en vårdag 1994. Helt plötsligt blev allt så klart. Ingenting i den yttre verkligheten förändrades, utom att den blev så klar. Inga starka ljussken, inga röster, ljusgestalter eller andra visioner. Det som var runt blev så oerhört runt och det som var rakt blev så oerhört rakt. Sedan, utan att någonting egentligen förändrades, växte lokalen. Den blev alldeles enormt stor. Egentligen omfattade den hela den synliga och osynliga verkligheten och nådde ända till universums yttersta gräns. Eller var det jag som gjorde det ? Ändå förändrades den inte. Jag kunde konstatera att den inte var ett dugg större, men ändå var den det - fast på ett annat sätt. Det blev också så tyst, så tyst. Fast alla ljud fanns fortfarande kvar. Ljud från tåg, klapper från klackar, sorl från människor, allt fanns kvar och allt hörde jag - men ändå inte. Jag hörde alla ljud men de satte inga avtryck i mitt medvetande. Det var ett helt tyst oljud. Ungefär som om jag med synen skulle kunna erfara en doft, men inte känna den med mitt luktsinne. Erfarenheten av enhet var också påtaglig. Det fanns egentligen inga detaljer som människor och tåg, fast jag såg och hörde dem. De fanns också "på något annat sätt", fast egentligen var allt i grunden helgjutet, massivt. Jag var också medveten om en närvaro som till sitt väsen var allt detta, fast enligt vårt sätt att uppfatta, var den ingenting - bara närvaro. Den starkaste erfarenheten var ändå förnimmelsen av att stå ansikte mot ansikte med det heliga. Alla dogmer och teologier var då inte bara fullkomligt betydelselösa, de fanns helt enkelt inte. Om Gud var treenig eller något-annat-enig, saknade fullkomligt betydelse. Egentligen var också ordet Gud meningslöst. Allt som fanns var närvaron. Inför denna högsta närvaro, kände jag ett starkt behov av att falla på knä. Tydligen var jag, till och med vid detta tillfälle, så väl förankrad i den "vanliga" verkligheten att jag avstod. "Vad skulle folk tro" ? Egentligen är det helt fantastiskt hur fundamental min rädsla för att "göra bort mig" är. Upplevelsen upphörde inte abrupt, som då man knäpper av en radio. Det var som om någonting fortfarande fanns kvar, men inte kunde erfaras. Det närmaste som går att komma i en jämförelse, är den alldeles speciella atmosfär som kan förnimmas efter ett riktigt rejält åskregn en varm sommardag.

Nu började de två världarna att återförenas. Efterdyningen dröjde sig emellertid kvar i flera dagar, om än i avtagande. Den påverkade tillvaron på ett utomordentligt positivt sätt, ungefär som ett nyktert rus. Jag fick rusets alla fördelar, men ingen av dess nackdelar. Under flera dagar var allt så helgjutet, så definitivt. Det splittrade hade återförenats och min längtan var stillad. Det fanns ingenting, absolut ingenting att längta efter. Denna upplevelse pågick högst någon minut och jag är helt förvissad om att inga andra människor märkte någonting av det som hände. Min naturliga reaktion hade nu varit att omgående börja analysera upplevelsen och bygga upp teoretiska förklaringsmodeller kring den. Av något skäl kände jag och känner ännu idag, ett starkt motstånd mot alla försök att teologisera denna erfarenhet. Därför har jag låtit den vila. Jag har inte heller förrän nu berättat om den. Det den emellertid lämnade efter sig var en fast och orubblig övertygelse om att människans essens, det yttersta subjektet, är Gudomligt. Jag kan heller inte tro på att detta skulle gälla en utvald skara av "heliga". För mig gäller det alla människor, utan ett endaste undantag. Detta är ingenting som jag "fick uppenbarat" i min upplevelse, eller något som jag härlett ur denna. Det är något som har växt fram under den efterföljande tiden.

Trots svårigheterna att så här många år efteråt i minnet återkalla upplevelsen av ett alkoholrus, tycker jag att det finns en klar likhet. Alkoholruset och den andliga upplevelsen var som upplevelser, om än inte identiska, så i alla fall närbesläktade. I båda fallen hade min oförklarliga och odefinierbara längtan funnit sitt mål. På kemisk väg fick jag uppleva samma känslostämmning som vid den andliga upplevelsen. Det är här på sin plats att understryka, att alkoholruset inte är en andlig upplevelse. Däremot framkallar det bedrägligt lika förnimmelser, som signalerar till mig att jakten är över. Jag har funnit det jag så länge har sökt. Min längtan har äntligen funnit sitt mål. Alkoholruset gav mig i början något som skulle kunna beskrivas som en falsk andligt upplevelse. Under ruset var livet komplett. Det fanns, som under den andliga upplevelsen, ingenting, absolut imgenting att tillägga eller att dra ifrån. Jag kände mig fri, obegränsad och helt utan sådana saker som rädsla, skuld och skam. Med hjälp av fantasin kunde jag vara vad som helst, göra vad som helst och bli vad som helst. Jag var precis som Peter Pan (se artikeln "Peter Pan och syndafallet") var på den lyckliga tiden då han levde i Aldriglandet. Det var som att jag hade återfunnit min rätta plats och mitt rätta jag. Den "vanliga" verkligheten var bara en avlägsen skenbild som egentligen inte alls angick mig.