Andra Mosebok 3:14
Det är i sanning inte lätt att vara människa, med alla dessa drivkrafter som kastar mig hit och dit. Ibland, då livet varit som mest kaotiskt, har jag undrat om det inte skulle vara bättre att vara som en dator. En dator handlar inte stick i stäv mot de värderingar som finns inprogrammerade. Den hamnar aldrig i etiska, existentiella eller andra kriser. En dator låter inte tidigare eller befarade framtida händelser styra sitt handlande, den handlar utifrån nuet. Den oroar sig inte för vad andra skall tycka och tänka om sig, utan följer konsekvent sitt program. Hur enkelt och komplikationsfritt skulle då livet inte vara - men outsägligt tråkigt och meningslöst.
Fast visst finns det slående likheter mellan dator och människa. Datorn har sitt arbetsminne som kan jämföras med människans dagsmedvetna, där allting händer. Människans minne skulle då motsvaras av datorns hårddisk, där allt finns lagrat. För att jämförelsen skall bli korrekt, skulle då emellertid större delen av datorns hårddisk behöva bestå av dolda filer. Det skulle motsvaras av människans omedvetna. De filerna är inte åtkomliga utan alldeles speciella årgärder. Vill det sig riktigt illa, kan både människa och dator förlora filer. De finns där men kan inte öppnas vad vi än företar oss.
Vi människor har våra sinnen som ger oss impulser utifrån. Det har också datorn i form av tangentbord, modem, scanner och allt vad som nu finns. Människan har organ för att kunna verka i sin omvärld. Detta saknas inte heller hos datorn. Skrivare, bildskärm och högtalare är exempel på detta. Likheterna är som synes påfallande. Skillnaderna är dock, trots allt, vida större än likheterna. Datorn vill ingenting. Den har inga känslor. Den blir varken arg eller glad, åtminstone inte som jag vet. Hur exklusiva datorer vi än må lära oss att bygga, är och förblir den en maskin. Den fungerar maskinmässigt och är till alla delar helt förutsägbar.(nåja) Den för mig mest iögonfallande skillnaden mellan dator och människa, är dock att datorn utan människan blir meningslös. Än om den stod där och tuggade de mest avancerade beräkningar som tänkas kan, vore den helt meningslös. Datorn ensam, har ingen som helst mening. Det som ger datorn en mening, är ju att någon sitter framför skärmen och tar del av vad den gör.
Hur är det då med människan ? Finns det något jämförbart fenomen hos människan ? Finns det hos oss, bakom alla tankar, känslor och föreställningar någon/något som tar del av, uppfattar allt vad som pågår. Vem är det egentligen som blir arg, glad och allt vad man nu kan bli ? Är det hjärnan ? Hjärnan är ju atomer och molekyler och hur sinnrikt de än är organiserade, kan jag bara inte tro på att molekyler skulle kunna bli förbannade. Jag tänker hela tiden i termerna av min hjärna, mitt medvetande, mitt liv osv. De är alltså objekt. Det antyder ju att det måste finnas ett slags yttersta subjekt. Någon, för vilket allt annat är objekt ??
Den Engelske författaren och mystikern Paul Brunton,(se lästips) har skrivit en hel del om detta. Han anser att människan har ett annat jag bakom sitt vardagsjag. Han kallar det för "överjaget", inte att förväxla med Freuds överjag som är något helt annat. Brunton kallar vid något tillfälle detta överjag även för "det tysta vittnet". Finns det då inom oss själva något bortom... ? Alltså: ett yttersta jag, ett yttersta subjekt, transcendent och som inte på vårt språk, skulle kunna beskriva sig självt på annat sätt, än att "jag är".
Jag tycker att många mystikers berättelser om sina upplevelser tyder på detta. De beskriver ofta en radikalt förändrad jagupplevelse. De talar ofta i termerna av ett "absolut jag". Ett jag som är "ett med allt, men ändå intet". Ett jag där ingenting kan läggas till eller dras ifrån. Någonting annat gemensamt, är att de också talar om svårigheterna att klä sin upplevelse i ord. Alltför många människor har berättat om sådana upplevelser för att det skall gå att avfärda fenomenet som hallucinationer. Efteråt har, åtminstone de jag känner till, fortsatt att verka precis som vanligt på sin plats i tillvaron. De har inte på något sätt förlorat förmågan att hantera sina vanliga liv med arbete, familj och vad de nu kan innehålla. De har inte bosatt sig i någon grotta på ett berg, och iklädd munkkåpa, börjat gå omkring och predika. Det som har förändrats är deras inre förhållningssätt, till livet och medmänniskorna.
Så långt mystikerna. Nu lämnar vi de upplevda erfarenheterna och den objektiva världen bakom oss och beträder trons rike. Här kan ingen göra anspråk på att veta. Här har vi bara en auktoritet att vända oss till - oss själva. Då jag rakt in mot mitt eget inre, ställer frågan om jag bara är det jag kan se eller på annat sätt erfara eller påvisa, blir svaret att detta är fullkomligt orimligt. Jag är något mer. Om jag sedan försöker att ta mig förbi alla ord, alla tankar och alla känslor, kan jag i vissa stunder förnimma något i den inre stillheten som är - heligt. Trotsande all logik är det är absolut ingenting, men ändock heligt. Jag upplever det som skilt från mitt jag, med ändå jag. Då jag befinner mig i detta, vad det nu än är, befinner jag mig i JAG. Det är det enda egentliga subjektet, allt annat inklusive jag själv, är objekt, fast ett med detta JAG. Detta JAG, är inget speciellt, har inga speciella egenskaper, det bara ÄR. Däremot innehåller det allt, absolut allt.
Kontakten med detta heliga, störs mycket lätt av mina helt vanliga mänskliga egenskaper. Jag störs lätt av ljud, tankar, känslor och andra sinnesintryck. Kan jag inte hålla dem borta bryts lätt kontakten. Då flyttas fokus direkt över från detta heliga intet, till min vanliga jagupplevelse. Då fokus har skiftat "är" jag naturligtvis forfarande, men jag är en massa saker. Jag är trött, jag är en människa, jag är hemma, jag är allt vad nu en människa kan tänkas vara. Möjligheten att göra denna erfarenhet, tror jag inte är förbehållen en exklusiv, utvald skara. Ett begränsat antal människor med speciella "gåvor". Visst har jag stött på även sådana påståenden, men jag tror att det då mer handlar om ett alltför uppblåst ego. Jag är helt förvissad om att denna möjlighet står öppen för varenda människa, utan ett endaste undantag.
Däremot är nog tron betydelsefull. Tron på att det verkligen finns något att finna och tron på att det är fullt möjligt att finna det. Detta av ett så banalt skäl som att jag inte gör mig besvär med att söka efter något, som jag inte tror existerar, eller om jag tror att det ligger utanför det möjligas gräns att finna det. Vem skulle söka efter detta JAG, som t.ex tror att det är ett fantasifoster, sprunget ur andra människors inbillning ? I allra bästa fall gör jag det lite genant, förstrött och eftersom jag då självfallet inget finner, tappar jag mycket snart intresset. "Va'va'de'jag sa'" ?
Det kanske största motståndet tror jag skapas av vårt patriarkaliska, Newtonska förhållningssätt till livet och tillvaron. Allt som existerar skall kunna mätas, vägas eller på andra sätt naturvetenskapligt bevisas. För mig är detta JAG, själva grunden för min existens, samtidigt som det också är grunden för allts existens. Det är min grundläggande identitet som innebär att "jag är". Detta fundamentala "JAG" är ingenting annat, medan mitt vardagsjag, mitt ego, "är" en massa saker tillhörande den verklighet som är förknippad med att vara människa. JAG, kan därför för mig, inte vara något annat än det som jag kallar människoanden. Människoanden är till sin natur fri. Den känner heller inga gränser och den är i stånd att skapa ett universum när helst den så önskar. För den är ingenting omöjligt, därför att den är - Gud. Människan är genom sin ande, bärare av alla hemligheter som finns. Hon är bärare av mänsklighetens historia, likaväl som hela skapelsens historia.