En av de tidiga kyrkofäderna, jag kan oftast inte erinra mig hans namn, lär ha sagt:"Om Kristus så har fötts tusen gånger i Betlehem men aldrig i människornas hjärtan, är allt förgäves." Det tycker jag antyder att denne tidige kyrkofader inte ser själva faktumet, att Gud själv blev människa där i mellanöstern för två tusen år sedan, som något för människan helt avgörande. Han lägger uppenbarligen tyngdpunkten vid Guds människoblivande i oss själva - inte vid någon historisk händelse eller någon avlägsen domedag, utan här och nu, i detta livet.

Det är också detta jag uppfattar som kristendomens kärna, som dess innersta essens. Jag tror att varje gång ett barn föds, blir Gud människa. Detta Gudomliga arv bär vi sedan med oss under hela livet, men oftast inte på en medveten, upplevd nivå.(se artikeln om "Guds avbild") I bästa fall kanske jag tror på detta, känner en stark inre övertygelse om att jag är ett med Gud. Hur brinnande denna tro än må vara, är den en föreställning, en teologi. Jag riktar min hängivenhet och min dyrkan mot en bild av Gud som människan själv har konstruerat. Det är väl förmodligen av detta skäl som en del religioner uttryckligen förbjudar sina anhängare att avbilda Gud. Hur det egentligen förhåller sig, ligger sannolikt långt bortom våra begränsade resurser att förstå.

Kristi födelse i mitt hjärta är för mig just detta: att gå från tro till upplevd erfarenhet. Det skulle kunna beskrivas som att Gud-Kristus föds till medveten nivå i mig själv. Jag måste emellertid komma ihåg att detta kan ta sig tusen och åter tusen olika yttre former. Om jag själv har upplevt denna födelse, är det ytterst olyckligt om jag upphöjer den till "den enda sanna", och därmed "ogiltigförklarar" alla andra former av Gudsgemenskap.