Efter drygt två år som präst, började jag känna mig mer och mer malplacerad. Det var någon slags inre kraft, inre drift, som ständigt manade mig att gå vidare - men åt vilket håll ? Alla är vi ju välbekanta med våra drifter. Vi längtar efter det ena eller det andra. Då vi längtar efter mat, säger vi att vi är hungriga och då vi längtar efter vätska, säger vi att vi är törstiga. Om jag är törstig går jag väl knappast omkring och tror mig vara hungrig och därför sätter i mig en rejäl portion med fläsklägg och rotmos.
Jag och många med mig, har emellertid upplevt en längtan som inte är längtan efter något speciellt - blott och bart längtan. Den ger sig tillkänna ibland som en slags oro, rastlöshet, otillfredsställelse och ibland som en fullkomligt bedövande tomhet. Jag längtar efter något, men vet inte vad. Ibland kan vi höra uttrycket "oroliga själar". Jag tror att det är just de människor som bär på en sådan gnagande, odefinierbar längtan som får detta sagt om sig. Vi hamnar ofta i ett desperat sökande efter tillfredsställelse. Vi byter jobb, vi skiljer oss och vi gifter om oss, ibland flera gånger. Vi flyttar ofta och engagerar oss i många olika saker. Ibland försöker vi också att leva ut vår längtan med hjälp av olika konstnärliga uttrycksmedel. För egen del tror jag inte det finns så värst många saker som jag inte har prövat, allt för att möta min längtan efter detta något. Dessvärre verkar det som om allt bara kan fungera som mer eller mindre tillfälliga distraktioner. Efter ett tag är den gamla längtan tillbaka och jakten går vidare. Det är egentligen vid bara två tillfällen som denna längtan har funnit sitt mål. Det ena tillfället är under ruset, se kommande artikel om "ruset som en andlig bristsjukdom" och det andra tillfället är under andliga upplevelser.
Dessa andliga upplevelser är gudabenådade ögonblick då allt är stilla i själen. De kan uppträda som omvälvande förändringar av verklighetsuppfattningen, men också som mer stillsamma sänkningar av det inre livstempot. Det de har gemensamt är att jag är fast förankrad i nuet och att den splittrade mångfalden blir mer helgjuten. Upplevelsen av etthet och en helig närvaro, blir mycket påtaglig. Då finns det ingenting att tillägga eller dra ifrån-allt är ett. Själv uppfattar jag detta som närvaron av Gud. Det förefaller emellertid som att det mer handlar om att undanröja hinder i mig själv, än om att på något vis "frambesvärja" Guds närvaro. Gud är tydligen närvarande alltid och överallt. Problemet är kanske att inte vi är närvarande.