Tålamod och uthållighet tillhör inte mina mest framträdande karaktärsdrag. Jag tappar mycket snabbt intresset och ger upp, om jag inte omgående lyckas med mina förehavanden. Eftersom jag är plågsamt medveten om denna min akilleshäl, har jag ofta förundrats över att jag inte har tröttnat på allt vad religion, andlighet och kyrkor heter. Det måste finnas någon underlig stark drivkraft som får mig att reagera stick i stäv mot min bekväma natur och framhärda i mitt sökande. En dag fick jag helt plötsligt en mycket värdefull ledtråd, dessutom från det mest oväntade håll som tänkas kan. Jag har alltid varit förtjust i tecknad film. Därför har jag också vid flera tillfällen sett Peter Pan, en film som kanske mest av alla har berört mig på något obegripligt sätt. Nu såg jag i TV-programmet att det skulle bli en film om Peter Pan. Inte den vanliga Peter Pan utan en spelfilm om honom som vuxen. Det var ju förvisso ett ovanligt grepp så självfallet såg jag den.
Peter, i Robert Williams fysiska gestalt, hade i filmen lämnat Aldriglandet där han tidigare levde. Han var nu en framgångsrik advokat med hus, familj, barn och allt annat som anstår en framgångsrik advokat. I de tidigare filmerna var Peter sinnebilden av barndomens oskuldsfulla tillit, livsglädje och öppenhet. Hela hans tillvaro var ett enda stort äventyr och han hade avgett löftet att han aldrig skulle bli vuxen. Hans fantasi sprängde alla gränser, men det mest fantastiska av allt var att han kunde flyga då han tänkte en glad tanke. Han var inte bara fri, han var friheten personifierad. Tyvärr förmådde inte Peter att hålla fast vid sitt löfte att aldrig bli vuxen och här börjar filmen om den vuxne Peter Pan, en helt vanlig människa.
Den vanliga världen och då speciellt en ung kvinna, hade lockat honom att
lämna Aldriglandet och etablera sig i vuxenvärlden och efter några år stod
han inte att känna igen. Allt det som hade gjort honom till Peter Pan var
borta. Nu var han stressad av alla krav och uppförde sig inte alls som den
familjefar hans barn önskade sig. Han var rädd och ängslig för allt som
kunde tänkas hända, både med affärerna och med familjen. Han var ofta mycket irriterad och lättretlig. Då skrek han åt sina barn och betedde sig som vilken annan stressad affärsman som helst. Han hade tragiskt nog också glömt att han en gång hade varit Peter Pan.
Då hände något fruktansvärt. En kväll då Peter och hans hustru var på en fest kom Kapten Krok, magnifikt gestaltad av Dustin Hoffman, från Aldriglandet för att ta hämnd och det gjorde han genom att kidnappa Peters barn. Tidigare, då han var Peter Pan, skulle det ha varit en enkel sak att besegra kapten Krok. Nu kunde stackars Peter ingenting göra: han hade ju glömt vem han var. Gamla mormor däremot, hade inte glömt. Hon försökte att övertyga Peter om vem han egentligen var. Han var mycket misstrogen och allt skulle väl ha slutat i katastrof, om inte älvan Tingeling från Aldriglandet hade kommit till undsättning. Med hjälp av sitt magiska pulver förde hon Peter tillbaka till Aldriglandet, där han under svåra vedermödor började sin rehabilitering. Allt slutade som sig bör lyckligt. Peter kom ihåg vem han var och övade upp sina gamla färdigheter. Kapten Krok besegrades och Peter, nu flygande som i fornstora da'r, återvände till den vanliga världen tillsammans med sina barn.
Nu var Peter inte längre den stressade och försumliga familjefar han var före detta vådliga äventyr. Han levde mitt i den vanliga världen, men med en livsglädje och spontanitet som kom av att han hade fått tillbaka sin sanna identitet. Visst hade han ännu en gång lämnat Aldriglandet och gått tillbaka till sitt vanliga liv, men mitt i den vanliga världen, med all dess stress och oro, var han ändå i sitt inre - Peter Pan.
Förvisso tyckte jag att filmen var både underhållande och stundtals också spännande. Det var emellertid inte det litterära värdet som i första hand tilltalade mig. Inte heller filmens övriga konstnärliga kvalitéer, trots Dustin Hoffan, var det som fängslade. Någonting i filmen slog an en sträng, någonting i själens djup försattes i vibration. Precis som en glasskål i bokhyllan kan försättas i vibration av ett ljud. Glasskålen vibrerar dock inte för vilket ljud som helst. Det måste vara ett ljud av en alldeles speciell frekvens. Kanske det förhåller sig på samma sätt med själen. Den låter sig inte påverkas av andra budskap än de med en alldeles speciell "frekvens". Dock - när ett budskap med denna "frekvens" når mig, försätts själen i vibration, den svarar på budskapet på samma sätt som glasskålen svarar på det alldeles speciella ljudet. Själen reagerar med igenkännandets glädje.
Vad var det då i filmen som berörde min själ - som fick den att vibrera? Efter ett par veckors ältande började jag inse att det var själva temat i filmen som var det viktiga och som inte lämnade mig någon ro.
Peter Pan fångades av vuxenvärldens dragningskraft. Han lämnade sin tidigare lyckliga och fria tillvaro i Aldriglandet för att leva och verka i vår vanliga värld. Efter en tid blev denna lockande vuxenvärld ett slaveri, bestående av krav och åter krav. Då hamnade han i en allvarlig kris och skulle verkligen ha behövt sina tidigare egenskaper - men de var förlorade. Han hade ju glömt vem han var. Filmen berättade sedan vidare om den mödosamma vägen tillbaka. Han fick hjälp av Tingeling, en liten oansenlig älva med magiska krafter, med att återvända till Aldriglandet och återerövra sin sanna identitet. Först därefter kunde han möta och besegra det onda som hotade honom. Sedan kunde han leva ett helt annat liv, inte i Aldriglandet, utan i den vanliga världen, eftersom han nu förhöll sig till sig själv och till sin omvärld utifrån sin sanna identitet som Peter Pan. Detta var för mig filmens tema: Peter återerövrade sin sanna identitet !
Varför var då detta så viktigt för mig, just då ? Eftersom jag reagerade som jag gjorde, måste det ju vara något som åtminstone tangerade något väsentligt. Jag vände och vred på problemet. Jag "klurade ut" den ena teorin mer finurlig än den andra, men kunde ändå inte förstå. Inte förrän jag började erinra mig vad som speciellt sysselsatte mig då jag såg filmen och under tiden omedelbart före. Under mitt sökande efter "min kristendom", hade jag den senasts tiden ofta sysselsatt mig med bibelns berättelse om syndafallet. Den hade under lång tid både fascinerat och irriterat mig och jag kunde inte bli kvitt den. Den återkom oupphörligt med en nästan magisk attraktionskraft och lockade in mig i ett sökande efter ...någonting. Det var som om jag kunde känna doften av något alldeles oerhört tilltalande, men aldrig blev klok på vad det var och än mindre kunde finna det. Jag kunde dunkelt förnimma att det fanns mitt framför näsan på mig, utan att jag i min intellektuella dårskap förstod att se det. Kolossalt frustrerande !
Nu hände emellertid något smått fantastiskt, precis som när vi betraktar en tredimensionell bild. Först ser vi bara ett enda virrvarr av olika prickar och krumelurer. När vi sedan ändrar fokus, kanske bara en aning, framträder en knivskarp, tredimensionell bild. Jag tyckte mig nu se att filmen beskriver inte bara berättelsen om bibelns syndafall utan också om vägen tillbaka. Den målar en bild av hur vi förlorar vår identitet och ersätter den med en annan, men också av hur vi återerövrar den identitet som gått förlorad. Då kan vi leva ett långt rikare liv, inte i "Aldriglandet", utan i den värld vi nu lever i. Med religiöst språkbruk skall vi alltså inte återvända till och bosätta oss i Edens lustgård, utan leva helt och fullt i denna världen, men utifrån Edens lustgård som ett tillstånd inom oss. Vi skall alltså stå med den ena foten i himlen och med den andra på jorden. Det kanske då blir mer rätt att se det som att kontakten med den ena halvan av vår identitet har gått förlorad och att det är denna förlorade kontakt vi måste återerövra för att bli hela.
Genom att förflytta fokus från den yttre verkligheten till den inre, tycker jag mig här ha fått ytterligare bekräftelse på det som hela tiden funnits mitt framför ögonen. Bibeln är inte enbart en berättelse om människor och händelser i Mellanöstern för tusentals år sedan. Den är också berättelsen om mig själv och om mitt eget liv - här och nu.
Den är självfallet också berättelsen om alla mina medmänniskor, de som nu lever, har levt och kommer att leva. Den berättar om vilka vi är, om varifrån vi kommer, om vart vi går och om varför vi är här. Det är verkligen inte underligt att bibeln under så många sekler utövat denna fenomenala attraktionskraft på så många människor.
Hur som helst ! För mig är det inte speciellt viktigt, egentligen inte viktigt alls, om bibeln är historiskt sann eller inte. Om Jesus gick på vattnet eller inte är nu betydelselöst. Det spelar ingen roll för mig om det i realiteten alls har funnits t.ex. någon man vid namn Jesaja. Det viktiga för mig är det budskap som jag själv förmår att uppfatta i boken om Jesaja. Jag låter bibeln "tala till mig", enbart med ambitionen att förstå vad den har att säga just mig. Då bryr jag mig heller inte om att spekulera om vad författaren egentligen menar eller hur andra läsare uppfattar den. Jag läser den som jag läser en myt. Ofta har jag hört människor säga om speciellt Gamla testamentet, då de funnit texten alltför orimlig: "Det är nog bara en gammal judisk myt". Det kanske också är just jämt vad det är, men varför detta "bara" ? Jag tror att myten är den enda möjliga form att beskriva just de "eviga frågorna" i. Om vi då avfärdar berättelserna som myter, avfärdar vi kanske sanningen och om vi uppfattar dem som en exakta avbildningar av verkligheten, hamnar vi i fullkomligt orimliga föreställningar.
I vår logiska och naturvetenskapliga tidsålder har vi så ensidigt vant oss med att beskriva saker och ting i exakta termer, att vi mer eller mindre har förlorat förmågan att uppfatta de djupa sanningar som ligger förborgade i myten. När vi sedan läser en myt, läser och värderar vi den automatiskt utifrån våra traditionella, rationalistiska utgångspunkter. Givetvis drar vi då fullkomligt orimliga slutsatser eller avfärdar den som ett fantasifoster, om än ett underhållande sådant.
Vilket budskap bibelns berättelse om syndafallet ursprungligen avsågs att förmedla, lär vi väl aldrig få veta. Själv känner jag mig övertygad om att den är sann i så motto, att den i mytens form återger en epok i både individens och mänsklighetens historia. Jag tror att denna fantastiska historia berättar för oss om vår individuella resa i tiden och rummet, men samtidigt också om vår kosmiska, kollektiva resa i evigheten. Myten om syndafallet är för mig alltså berättelsen om både mig själv som individ, men samtidigt också berättelsen om mänskligheten. Då hamnar vi snubblande nära Stanfordprofessorn David Bohms teori om att vi lever i en holistisk verklighet. Alltså: att den lilla delen innehåller helheten. Den lilla delens, människans historia med alla dess otaliga varianter, innehåller hela mänsklighetens historia: Du, jag och alla andra, är med våra liv bärare av hela mänsklighetens historia. Här ser jag det också som helt orimligt att åberopa någon förment vetenskap och därmed anse sig vara innehavare av sanningen. Den enda auktoritet vi har att vända oss till är vi själva och det budskap vi uppfattar.
Själv finner jag det mest intressant att betrakta berättelsen om syndafallet ur individuell synvinkel.
Det bibliska syndafallet handlar om olydnad mot Gud. Människan levde i ett tillstånd av naiv oskuld i Edens lustgård. Olydnaden bestod av att Adam och Eva, förledda av ormen, åt av kunskapens träd och som straff blev förvisade av Gud från detta paradis. Tidigare, innan de hade ätit, existerade inte ont och gott. De var helt obekymrade av att de var nakna, ända tills de hade ätit av denna fatala frukt och de försökte då att dölja sin nakenhet. Därmed hade skammen och skulden gjort sin entré i historien. Det verkar som att de hade utvecklat ett ego, en föreställning om sig själva som separata personer, en jagupplevelse.
Utan ett ego är väl varken ont eller gott, skuld eller oskuld, eller någon annan form av dualism möjlig. Nu hade människan fått förmågan att börja värdera och systematisera sin tillvaro. Här tycker jag mig se flera överensstämmelser med barnets utveckling under sin första tid. Barnet lever först i omedvetenhet om mångfalden. En sten är ännu inte en sten. Barnet har inga tankar, föreställningar eller värderingar om stenen.
Den är varken god eller ond, vacker eller ful, användbar eller värdelös. Barnet bara upplever stenen och har väl knappast någon klar gräns mellan sig själv och den. Detta gäller i ännu högre barnets förhållande till modern. Var modern slutar och barnet börjar är sannolikt något som barnet inte har någon klar upplevelse av.
Ett mycket litet barn skäms inte. Allra minst över sin nakenhet. Det har ännu inte förmågan att göra sig föreställningar om t.ex. vad som är skamligt och inte och det enda som kan skrämma ett barn är alltför starka sinnesintryck. Barnet är ännu omedvetet om de begränsningar och om det komplicerade liv som hör vuxenvärlden till. I denna paradisiska tillvaro tror jag att människan är ett med det vi kallar Gud. Inte människan här och Gud där, utan ett och detsamma.
Det är vår ursprungliga, genuina identitet. När vi utvecklar ett ego fjärmar vi oss från denna etthet. Nu börjar vi att kunna t.ex värdera, planera, förutse och då vidtar nästa fas i utvecklingen, den stegvisa utmarschen ur paradiset och in i vuxenlivet. Detta är självfallet ingen händelse, utan en process och någonstans i denna process, återfinner vi Peter Pan och hans vänner. I filmen hade Peter lämnat Aldriglandet - paradiset och glömt vem han en gång var.
Jag ser alltså inte människans förvisning ur paradiset som något straff, utan som en utvecklingsfas varje människa genomgår: att lämna barndomen och bli vuxen. Samtidigt ser jag det också som berättelsen om vår utveckling från ett dunkelt urtillstånd, till det vi idag är. Det tycker jag också antyds när Gud avkunnar dom. Vi måste lämna paradiset då vi nu har fått förstånd och kan skilja mellan gott och ont. Om vi stannar kvar, inleds ju aldrig processen med vuxenliv, ålderdom och död. Vi skulle bli kvar i barndomen och därmed få evigt liv.
Nu börjar Peter Pan och alla hans jämnåriga att mer och mer etablera sig i ett vuxenliv. Kampen för tillvaron hårdnar, vilket också Gud talade om när han förvisade Adam och Eva ur paradiset. Mannen skulle "med vedermöda nära sig på den (marken) i alla sina livsdagar" och Eva måste "med smärta föda sina barn".
Dessvärre var det inte bara det yttre som förändrades. Det fick också vittgående konsekvenser för själen. Den alltid glade och förtröstansfulle Peter Pan, som med hjälp av sin fantasi svingade sig upp mot rent otroliga höjder, blir kanske en rädd, kanske en aggressiv eller kanske någon annan typ av medborgare i det krävande och ofta smärtsamma vuxenlandet. Rädslan styr mer och mer hans liv. Han är rädd för att misslyckas, rädd för att bli ensam, rädd för att bli hånad. Listan skulle i själva verket kunna göras hur lång som helst och visst tar sig allt detta uttryck i ett oändligt antal olika varianter. För den ene gäller det rädsla för att svälta ihjäl, medan det för den andre är rädsla för att förlora sin förmögenhet. Vilken variant det än är frågan om blir resultatet ändå ett och detsamma. Det gör att Peter och hans vuxna kamrater förlorar sin förtröstan och sin genuina livsglädje. Men vad värre är: de förlorar sin fantasi och glömmer allt vad de en gång har varit. Nu kan de inte längre flyga, för de har inga glada tankar kvar. De är helt fastcementerade i vuxenlivets alla vedermödor. Människan har glömt och förlorat kontakten med sin andra identitetshalva: ettheten med Gud.
Men ändå - kanske inte helt och hållet. Som en räddande ängel kom ju den lilla älvan Tingeling. Ett alldeles förtjusande kvinnligt väsen, i filmen förkroppsligad av Julia Roberts. Trots att Peter då inte alls trodde på Älvor, kom hon från Aldriglandet då nöden var som störst och försökte påminna den vuxne Peter om en annan verklighet än den han då levde i. Tingeling verkar fungera i människans liv som något slags arketypiskt minne från Edens lustgård. Precis som i filmen ett kvinnligt väsen, som inte har inordnat sig i den fyrkantiga, logiska vuxenvärlden. Hon finns inom oss själva och påminner oss om vår härkomst. Ibland pockande och påträngande, ibland stillsamt och diskret och ibland inte alls. Vår Tingeling fungerar som förindelselänken till vår sanna natur, vår sanna identitet och hon överger oss aldrig. Det framgick i slutet av filmen då Tingeling säger till Peter ungefär att: "Det finns ett tillstånd precis mellan dröm och vakenhet". "Där finns jag alltid och där kommer jag alltid att älska dig". Det är då hellre vi som överger henne. Vi är ju fullt upptagna med att överleva och med att tillgodose egots alla önskningar och nycker.
Men den intriganta och manipulerande ormen då - som ställde till med allt detta elände och som straff för sitt tilltag, enligt bibeln, blev "förbannad av alla djur" ? Jag tror att ormen fick illustrera det gryende nyfikna intellektet, som vill förstå mer och mer av sin verklighet. Denna nyfikenhet kan tydligt iakttas hos fyraåringen som nästan terroriserar sin omgivning med sina aldrig sinande "varför" och med sin ibland rent halsbrytande experimentlusta. Därmed blev den stackars ormen, helt oförtjänt, av senare tiders människor uppfattad som sinnebilden för ondska och falskhet.
Bibelns berättelse om syndafallet, uppfattar jag således som en berättelse om den enskilda individens utveckling från barn till vuxen. Jag tror att den dessutom är berättelsen om mänsklighetens utveckling till det vi är idag. Det skulle betyda att varje människa med sitt liv upprepar hela släktets utveckling, fast på individuell nivå.
Filmen om Peter Pan tycker jag framställer just uttåget från Edens lustgård, men dessutom om att vi kan vända tillbaka och återknyta kontakten med vår förlorade identitet. I slutet på filmen hände detta på ett fantastiskt sätt med morfar, trots att han själv inte återvände till Aldriglandet. Under Peters besök i Aldriglandet, hittade han alla de glada tankar som morfar hade glömt kvar då han levde där. Peter tog dem med sig tillbaka till vuxenvärlden där morfar återfick dem, och vi kunde då se den gamle mannen göra glada loopingar ovanför tornspiran på Big Ben. Jag tycker mig se att detta är också vad som kan hända med oss. Någon annan, som själv har gjort vandringen tillbaka, kan berätta för sina medmänniskor om sina upplevelser och kanske väcka ett dunkelt, arketypiskt minne till liv. Men vandringen tillbaka - den måste vi göra själva.
Här tycker jag att Nils Ferlins dikt, "När skönheten kom till byn",
skulle passa utmärkt. För mig berättar den tydligare än något annat verk om
hur vi "kloka" människor, i den rationella, patriarkaliska vuxenvärlden,
bemöter vår Tingeling som vill påminna oss om "Aldriglandet".
Vem vet: kanske var det Gud själv som talade genom Ferlins penna, så här
kommer ett smakprov.